torsdag 29 november 2012

Glädjande utgång i Cypern-målet


WebbJournal on International Taxation in Sweden WITS, no 9/2012 November

Rubriken ovan motsvarar den jag skrev på min blogg för en tid sedan vad gällde det s.k. Peru-målet och ger uttryck för tillfredsställelsen att vårt skattesystem faktiskt kunnat hålla stånd, och något överraskande kan man nog tillägga, mot vad som i båda fallen varit fråga om synnerligen utmanande skatteupplägg vilka, om de godtagits, skulle ha gett upphov till enorma skattebastapp till utlandet - motsvarande kostnaderna för sisådär ett par tre sjukhusbyggen. Ett utmärkande kännetecken i båda fallen, och något som för övrigt förekommer i väldigt många andra internationella skatteupplägg, är att man med utnyttjande av de avregleringar som skett på kapitalmarknaden, särskilt inom EU, överför avyttrings-/kapitalvinster till utlandet, och då alltid till länder med låg eller obefintlig skatt på dessa vinster. Man undflyr med andra ord det andra ledet i den dubbla beskattning vi har på bolagsvinster vilka som regel helt hänför sig till värdestegring avseende verksamhet som bedrivits i Sverige. Under den tid som verksamheten bedrivs utnyttjar man sig alltså, som en engelsk chief justice en gång uttryckte saken, ”of the protection of the laws” i detta fall i Sverige för att därefter ”kränga av” värdestegringen utomlands. Anledningen till att avyttringsvinster tilldrar sig ett särskilt intresse vid skatteplaneringen är att fråga är om engångstransaktioner som regelmässigt rör mycket stora belopp. En annan fördel med dessa inkomster är vidare möjligheten att tidsmässigt styra transaktionen eller transaktionerna i fråga. De flesta av dessa upplägg, vilket framstår som särskilt stötande för rättskänslan, går också ut på att dra icke avsedda fördelar av våra avtal för undvikande av dubbelbeskattning, vilka ju är tillkomna för just detta ändamål och inget annat. Ett väsentligt syfte med avtalen är ju just för övrigt att de skall förhindra skatteflykt. I kommentarerna till artikel 1 i OECDs modellavtal finns en hel katalog med rekommendationer för att förhindra missbruk av skatteavtal. Finansdepartementet fick redan 2009 svidande kritik från Riksrevisionen över de skatteläckage som förekommer i våra skatteavtal men mycket litet har hänt sedan dess.1

Vad som hänt i Cypern-målet är att Högsta Förvaltningsdomstolen HFD, (Billum, Dexe, Jermsten, Stenman, Saldén Enerus), den 30 maj 2012, mål nr 4799-10 – och i överensstämmelse med Skatterättsnämndens (också enhälliga) förhandsbesked - ansett att det aktuella Cypern-upplägget utgjort skatteflykt enligt vår allmänna skatteflyktsklausul. Detta har föranlett Herr Martin Nilsson, advokat och delägare i Mannheimer Swartling att i Svensk Skattetidning, sid. 397 ff. skriva en mycket kritisk (niosidig) artikel över HFDs dom. Sammanfattningsvis menar han att varken rekvisit 1, 3 eller 4 i skatteflyktslagen är uppfyllda. Han har retoriskt beslöjat sin kritik över domen med uttrycket - upprepat elva gånger - att han "inte förstår" HFDs resonemang. I sin slutkläm uttrycker han sig dock mer oförtäckt när han förklarar att ”domstolen tyvärr återigen har skapat betydande rättsosäkerhet och att dess domskäl med hänsyn till domens principiella betydelse inte uppfyller de krav som man bör ställa på en prejudikatinstans.

Enligt Dagens Industri (18 juni) kommer utgången i målet att föranleda enorma upptaxeringar för en rad svenska bolag särskilt inom fastighetssektorn. Skatteverket driver över 100 skatteprocesser som handlar om upptaxeringar på 70 miljarder kronor.

Omständigheterna i målet var följande: Salénhuset AB ägde 100 % av ett cypriotiskt aktiebolag, Candice Ltd.. Tillsammans bildade bolagen ett svenskt handelsbolag i vilket Salénhuset ägde 0,1 % av andelarna och Candice resterande 99.9%. Salénhuset övervägde att till underpris överlåta en fastighet till handelsbolaget, varefter andelarna i detta bolag skulle avyttras till en extern köpare till marknadspris. De 99,9 % av vinsten som förvärvades av Candice var skattefri i Cypern enligt cypriotiska regler och givetvis också i Sverige eftersom bolaget är utländskt. Frågan som prövades i ansökningen var huruvida underprisöverlåtelsen av fastigheten till handelsbolaget eller försäljningen av handelsbolaget till en extern köpare för marknadspris stred mot skatteflyktslagen.

HFD ansåg alltså att skatteflykt förelåg och anförde i sina domskäl att underprisöverlåtelsen av fastigheten innebär en betydande värdeöverföring till Candice , som inte är skattskyldigt för kapitalvinst vare sig i Sverige eller Cypern. Denna värdeöverföring, fortsätter HFD ”är inte betingad av bolagens verksamhet utan har tillkommit enbart för att förbereda den externa försäljningen av fastigheten genom handelsbolaget, vilket kommer att kunna ske utan att den latenta skatteskuld som åvilar fastigheten behöver infrias.”

HFD tog alltså ställning till två transaktioner, dels fastighetspaketeringen dels försäljningen av handelsbolaget. Själva skatteupplägget avsåg emellertid ytterligare en transaktion, som alltså inte var föremål för prövning, nämligen hemtagningen av den vinst som uppburits av det cypriotiska dotterbolaget. Det får tas för givet att avsikten varit att ta hem densamma till Sverige genom en utdelning. Vad får då detta för skattekonsekvenser? Jo, att det kan ske helt skattefritt både i Cypern och Sverige. Och grunden för denna skattefrihet är att finna i det s.k. moder/dotterbolagsdirektiv som EU utfärdat som förbjuder alla dotterbolag inom unionen att ta ut skatt på utdelningar till moderbolag inom unionen och som tillika förbjuder alla moderbolag inom unionen att beskatta utdelningar från dotterbolag inom unionen. Cypern är som bekant också medlem inom unionen. Det torde således inte råda någon osäkerhet om att valet av hemvist för Candice har skett av en slump för att som HFD uttrycker det undvika att den latenta skatteskulden som åvilar fastigheten inte behöver infrias. Den totala slutliga skattebördan för avyttringen av det aktuella svenska fastighetsbeståndet skulle således under dessa förhållanden bli svensk bolagsskatt på endast 0,1 % av hela kapitalvinsten. I domen talar HFD om att förfarandet enligt skatteflyktslagen innebär en väsentlig skatteförmån för Salénhuset och syftar då av allt att döma på att vinsten överförs till Cypern. Men, såsom just påpekats, skatteförmånen består även efter en utdelning till Sverige. Jag menar alltså att det är viktigt att se skatteupplägget i hela sin vidd dvs. efter en hemtagning av vinsten från Cypern och att inte begränsa sin analys av detsamma på det sätt som skett i ansökningen. Detta för att därmed närmare belysa själva kärnan i HFDs domsmotivering som är att reglerna om underprisöveråtelser "inte varit avsedda att kunna utnyttjas för konstlade förfaranden som uppenbart saknar samband med organisationen av en näringsverksamhet och endast kommer till stånd för att undvika den beskattning som annars skulle ske vid avyttring av en tillgång i näringsverksamheten." Det kan också noteras att uttrycket ”att förfarandet uppenbart saknar samband med organisationen av näringsverksamheten” framstår som en upprepning av vad som dessförinnan sagts om att värdeöverföringen ”inte betingats av bolagens verksamhet”. Slutresultatet av domen är att Salénhuset, som också Skatterättsnämnden funnit, skall beskattas som om bolaget överlåter fastigheten till handelsbolaget till marknadsvärdet. Man kan tolka detta som att Candice i skattehänseende ses som en nullitet. Man har med andra ord bortsett från Candice. ”Disregarded the company”, som är ett etablerat concept i internationell skatterättsvetenskap.

Herr Nilsson har i sin artikel radat upp inte mindre än 12 numrerade punkter i vilka han går till angrepp på HFDs dom. Jag skall i det fortsatta ta upp två av dessa; nummer 7, som handlar om domens förhållande till EUs principer om fri etablering och nummer 8 om diskrimineringsproblematiken i skatteavtalet med Cypern. I båda dessa fall vill jag dra en lans till försvar av HFDs dom.

I punkten 7 framhåller Herr Nilsson att HFDs dom står i strid med EU-rätten. HFD har i själva verket avfärdat problemet pga att det inte förekommit någon unionsrättslig fråga. Herr Nilsson "förstår inte" hur domstolen kunnat undgå att diskutera den EU-rättsliga aspekten av sina ståndpunkter och resonerar sig fram till uppfattningen att tillämpningen av skatteflyktsklausulen medfört en "negativ särbehandling" pga att Salénhusets dotterbolag varit cypriotiskt. (Skatterättsnämnden, som tagit ställning till frågan, har ansett att någon negativ särbehandling inte skett).

Det är alltid mycket vanskligt att bedöma luxemburgdomstolens uppfattning om konflikter mellan en medlemsstats interna skatteregim och gemenskapens principer om fri etablering. Men det finns flera fall där man visat sig lyhörd för medlemsstaternas invändningar när dessa etableringar baserats på konstlade förhållanden (artificial arrangements) i syfte att enbart undandraga sig beskattning. Ett exempel härpå är EU-domstolens dom i Cadbury Schweppes (C-196/04) se Doc 2006-/19082 där domstolen uttalade att medlemsstaternas interna CFC-regler kunde accepteras men endast under förutsättning att det kontrollerade utländska bolaget utgör en ”wholly artificial arrangement” exemplifierat som letterbox companies utan anställda eller lokaler etc. Det finns inga närmare uppgifter i målet om när eller i vilket syfte Candice bildades eller om det haft några anställda etc. men det är svårt att föreställa sig att bolaget haft någon affärsmässig betydelse för Salénhusets svenska näringsverksamhet (fastighetsförvaltning). HFDs dom antyder att Candice utgjort ett rent brevlådeföretag utan annat syfte än att först skattefritt överföra 99,9 % av vinsten till bolaget för att därefter, också skattefritt, ta hem den till Sverige.

I betraktande härav, inte minst att detta skatteupplägg som lett till en total skattebelastning på 0,1 % av kapitalvinsten skett bl.a. med stöd av EUs egna moder/dotterbolagsdirektiv, tror jag att domarna i Luxemburg skulle ställa sig kallsinniga till Herr Nilssons argumentering om "negativ särbehandling". I själva direktivet finns för övrigt en specifik bestämmelse som tillåter tillämpning av en medlemsstats interna regler vars syfte är att förhindra missbruk av direktivet.
 
Herr Nilsson är vidare (i punkt 8) kritisk till att HFD förbigått diskrimineringsproblematiken i skatteavtalet med Cypern med tystnad och "förstår inte" hur man i sammanhanget kan undvika att diskutera alla de rättsfall - han radar upp fem tidigare regeringsrättsdomar - som innebär en diskriminering av utländskt ägande.

Det finns två skäl till att på denna punkt tillbakavisa Herr Nilssons kritik: För det första handlar ingen av de åberopade regeringsrättsdomarna om skatteflykt enligt skatteflyktsklausulen. Och för det andra har HFD nyligen meddelat, för övrigt just i den tidigare nämnda Peru-domen, att ingenting hindrar en avtalsslutande stat att tillämpa sina internrättsliga regler mot skatteflykt när det gäller förfaranden som berör en skatteavtalsstat. Detta får i princip antas betyda att Sverige, om skatteflykt anses föreligga enligt intern rätt, kan beskatta utan hänsyn till avtalets bestämmelser och rimligen även de som gäller diskriminering. Ett företrädande syfte med skatteavtal är ju, som redan påpekats, att förhindra skatteflykt. Det framstår för övrigt som ganska absurt, som det föresvävar Herr Nilsson, att ett konstaterat fall av skatteflykt skulle kunna omkullkastas genom att den skattskyldige kan åberopa diskriminering enligt ett skatteavtal!

Det kan nämnas att inte bara HFD utan även Skatterättsnämnden har förbigått frågan om diskriminering med tystnad och eftersom spörsmål som berör inkomstskatteavtal alltid skall iakttagas ex officio av domstol får det antas att man avsiktligt ignorerat denna fråga. Slutligen kan tilläggas att Salénhuset naturligtvis alltjämt kan vända sig till den s.k. behöriga myndigheten för våra skatteavtal - Skatteverket - för att få en ändring av HFDs dom i denna del. Personligen bedömer jag dock möjligheten till framgång med en sådan framställan som synnerligen liten.

Det viktigaste är emellertid, som Herr Nilsson diskuterar i avslutningen av sin artikel, att fastställa de vidare konsekvenserna av det aktuella domslutet. Jag instämmer därvid i hans bedömning att Cypern-målet får anses utgöra en liberalisering vad avser möjligheterna att underkänna underprisöverlåtelser med stöd av lagen mot skatteflykt och att man hädanefter måste utgå ifrån att alla sådana överlåtelser som innebär en skatteförmån för någon skattskyldig och som inte huvudsakligen är affärsmässigt motiverade kan underkännas enligt skatteflyktslagen.

Till skillnad mot vad som synes vara Nilssons uppfattning välkomnar jag den utveckling som HFD ger uttryck för i Cypern-målet vad gäller vår skatteflyktslag. I en artikel jag skrev 2008 under rubriken "Swedish CFC Taxation and the 'Business Purpose' Concept" - en artikel som nekades publicering i Svensk Skattetidning men som sedermera togs in i Tax Notes International (Volume 50, Number 2, April 14, 2008) och som också återfinns på www.skatter.se - har jag starkt förordat att alla förfaranden och transaktioner för att godtagas skattemässigt måste karakteriseras av vad som kallas 'business purpose', ett uttryck som jag menar överensstämmer med HFDs krav att den skattskyldiges förfaranden måste kunna visas utgöra ett led i dennes näringsverksamhet eller varit betingade av verksamheten, och att de inte endast kommit till stånd för att undfly den svenska beskattningen.

I Peru-målet samt i de allra flesta aktievinstutflyttningsfall där en svensk aktieägare transfererar sitt bolag till ett av honom bildat utländskt bolag till underpris vilket bolag därefter realiserar värdestegringen på det svenska bolaget utom räckhåll för svenska skatteanspråk ligger det nästan alltid alltid nära till hands att se upplägget som ett konstlat förfarande som uppenbart saknar samband med organisationen av den verksamhet som den skattskyldige bedriver och endast kommit till stånd för att undvika den beskattning som annars skulle ske vid avyttring av en tillgång i näringsverksamheten". Man kan förmoda att denna skrivning kommer att citeras och refereras i många skatteverksyrkanden och skattedomstolar i framtiden.2
 
Kanske kommer domen, vars betydelse också stärks av det faktum att utgången varit enhällig i både Skatterättsnämnden och HFD, att framstå som en milstolpe i ansträngningarna att motverka skatteflykt.

Stockholm i november 2012

 
1På finansdepartementet grubblar man sedan ca två års tid på hur man skall förhindra vissa typer av aktievinstutflyttningar. På upprepade förfrågningar uppges endast att ”ärendet bereds.”

2Ett alternativ till att förhindra en utflyttning av den svenska bolagsskattebasen på det sätt som skett i Cypern-målet är att se över vår CFC-beskattning så att bolag av typ Candice Ltd., ett nollbeskattat utländskt dotterbolag, omfattas av denna lagstiftning. På det sättet behöver man inte heller vänta i sju år på ett förhandsbesked för att, såsom skett i det aktuella fallet, få svar på sina skatteproblem.

fredag 16 november 2012

Swedish IFA branch seminar on beneficial ownership and permanent establishments


WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, (no 8/2012 November)

I have recently attended a tax seminar arranged by the Swedish branch of the International Fiscal Association (IFA) regarding the changes considered by the Fiscal Committee of the OECD of the commentaries to their Model Tax Treaty on the application of the rules on
  • ”beneficial ownership” in articles 10-12 on dividends, interest and royalties
  • and on the definition of ”permanent establishment” in article 5. 
See the homepage of the OECD.

Beneficial ownership

Considering the recent blogs I have written (WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, numbers 1,6 and 7 posted on petersundgren.blogspot.com) on the beneficial ownership issue, involving specifically certain royalty payments made within the IKEA group, my interest at the seminar was of course mainly focused on the development in the OECD of this matter.

Moreover, which is also gearing up the interest in this field is that the Swedish Supreme Administrative Court (Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD,) has issued a ruling regarding the  meaning in Swedish tax law of the expression ”the true recipient of income” (faktiskt har rätt till inkomst) which closely resembles the beneficial ownership concept in our tax treaties. David Kleist has recently published an article in Skattenytt 2012 page 619 ff. about this case titled ”HFDs bedömning av vem som ”faktiskt har rätt till inkomsten” - det första svenska avgörandet om beneficial owner?” (The HFD's opinion on who is ”the true recipient of income” - Sweden's first case on beneficial ownership?) Mr Kleist concludes that these issues are now squarely on the table (”uppe på banan”).

In my afore mentioned blogs I have raised the question of who is the beneficial owner of the (very substantial) royalty payments made by all IKEA stores in Sweden – and in fact by all such stores worldwide – to Inter IKEA B.V. in the Netherlands. This question has become highlighted since the revelation in the Swedish television broadcast ”Uppdrag Granskning” (Mission Investigation) in early 2011 that Inter IKEA was owned by a hitherto completely unknown Liechtenstein based trust (Stiftung) called Interogo which was fully controlled by IKEA's founder Ingvar Kamprad and his family and which trust also owned the IKEA trademark(s). Kamprad has further confirmed that Interogo has a capital of - are you ready - about 100 billion SEK, approximately 15 billion USD. (It has subsequently also been anounced that as per 1 January 2012 the trademarks have been transferred by Interogo to Inter IKEA for 75 billion SEK).

OECD's proposals for the update of the commentaries to the model treaty on the beneficial ownership concept were published on 29 April 2011. After considering comments submitted thereto by various interested parties the OECD has recently issued a somewhat revised version published on 19 October 2012.

The main focus of the OECD proposals made in the spring of 2011 and which remain unaltered in the revised version is to determine whether the recipient of the royalty (or the dividend or interest for that matter) has ”the full right to use and enjoy the income received unconstrained by any contractual or legal obligation to pass the payment received to another person.” If so the recipient is considered the beneficial owner of the income. Or, in other words regarding Inter IKEA and Interogo: Does Inter IKEA in the Netherlands have the right to fully use and enjoy its royalty payments received from Sweden unconstrained by any contractual or legal obligation to pass them on to Interogo in Liechtenstein?

According to the information in the Uppdrag Granskning broadcast and various other press reports together with the somewhat contradictory (and paternalizing) information I have received from Inter IKEA's head of information (see WITS no 6-7/2012) it cannot be excluded that Inter IKEA has been obliged to pass on its Swedish sourced royalties (or parts thereof) to Interogo. Particularly indicative hereof is a) as afore mentioned, that Interogo has owned the IKEA trademarks, b) that there has existed a license agreement, i.e. a contractual obligation, for Inter IKEA to pass on, as it seems, its received royalties to Interogo and c) that Interogo, which as it appears, has not conducted any other business, has amassed a 100 billion SEK fortune therefrom. The IKEA group is well-known for its very ingenious and often secretive business structure consisting of companies, trusts etc, around the world. And one has never denied fhat the the purpose hereof has been to shelter the group from tax exposure. As further implied in my earlier blogs it may also be argued that Interogo has engineered an unacceptable tax avoiding treaty shopping set-up which, according to the OECD Model Treaty commentaries, sometimes could deny treaty benefits.

My own conclusions of the application of the beneficial ownership rules in our tax treaty with the Netherlands as far as IKEA is concerned, as mentioned above, is based only on official sources and without exact knowledge of ownership relations, business agreements or timing issues etc. and a final decision of the implications hereof for the beneficial ownership determination must of course await a thorough investigation of all relevant facts and circumstances in the particular case.

It would be surprising if none of the tax administrations in countries that have tax treaties with the Netherlands including beneficial ownership clauses and tax information exchange agreements with Liechtenstein would not test those treaties.

A further tricky question, which Mr Kleist has brought to my attention, is how to determine the royalty income if Interogo would be considered the beneficial owner of the royalty payments or parts thereof made from Sweden to the Netherlands and subsequently passed on to Liechtenstein. According to Swedish tax law royalty income derived by foreign residents is taxed as regular business income (from a permanent establishment in Sweden) subject to ordinary income tax rates. (It has been suggested several times that Sweden should switch to a withholding tax regime on gross income but this idea has been rejected). Inter IKEA in the Netherlands should thus report its gross Swedish royalties as taxable income but also deduct all royalties passed on to Interogo (and other business costs).

Example: Inter IKEA receives 100 million SEK in royalties from its Swedish IKEA stores and passes on (directly or indirectly) 70 million thereof to Interogo in Liechtenstein. The remaining 30 million SEK is subjected to regular Swedish corporate tax (which qualifies for tax credit purposes in the Netherlands). What then happens to the 70 million passed on to Liechtenstein? It remains an open question but it is a fair guess that the Swedish fisc will consider this to be permanent establishment income in Sweden of Interogo. What an irony it would otherwise be in these situations if Sweden should lose its taxing rights on outgoing royalties to foreign licensors because it taxes them as net (business) income instead of a final source gross income by withholding!

Permanent establishments

The second issue, as mentioned above, discussed at the IFA seminar was the OECD's new commentaries in the model treaty of the definition of permanent establishments. These problems, however, are too comprehensive to discuss in this report. See again OECD's home page.

However, my main reaction to what was said is the desperation one feels from the level of complexity and detail to which this problem has now risen! From the original 15 pages of commentaries these have now grown to 37! And considering further that this material shall apply to constantly varying facts and circumstances in each and every case, one can easily imagine the misery of the tax payer and the fiscal authorities of dealing with these problems.

But to solve these problems - like Alexander's slicing of the Gordian knot - I propose, which I did in an article already in 1996 in Skattenytt, that Sweden should unilaterally abolish taxation alltogether of ”small” permanent establishments during (say) the first five years of their presence in our country. This, actually, was something that was suggested in some long-forgotten EU report. And the idea as such was indeed adopted by Sweden and Denmark (in our tax treaty) during the construction of the Öresund bridge. It could be worth while introducing this idea again to a new generation of policy makers.

The taxation of permanent establishments is something particularly complicated (and expensive) for small and mid-sized businesses. Moreover, in many cases, there is nothing or very little to tax as the start up period of a business is often burdened by high costs. Cost which to a large extent represent wages paid to employees who are subject to tax in Sweden. Or, in other words, we are considering a system that creates new jobs! Also, of course, the business will allways generate employers fees, value added taxes etc. And - which I especially thought of during the seminar presentation - think of all the costs and head-ache spared for employers, taxpayers and their experts, the fiscs and our tax courts by doing away with permanent establishment taxation of this kind.

First of all in a tax regime of this kind one must of course determine what is meant by a ”small” permanent establishment. In my 1996 article I referred to an explanation hereof by the EU. Personally I suggested a business employing up to 25 people and/or with a turnover of not more than 7 million ECUs. In order to prevent an undue competitive situation (= double non-taxation) only enterprises that are subject to business taxation in their home countries (and which countries do not have a tax treaty with Sweden that prevent double taxation of business income by exemption) should be eligible for the proposed tax system. Maybe, too, financial institutions, which do not generate so many jobs, and tax haven companies which may engage in improper tax avoidance operations should be excluded. Losses made during the five year start up phase should of course not be deductible in the sixth and following years of operation. A good idea would also be to persuade our treaty partners, especially our Scandinavian neighbors, to introduce this system on a reciprocal basis in our multilateral tax treaty.

Finally and most importantly, just imagine the psychological effect of being able to present Sweden as a country where foreign entrepreneurs can settle and operate tax free! (And, by the way, where also – see my earlier blogs hereon – there are a number of very generous tax breaks for foreigners assigned to work in Sweden.)

Stockholm in November 2012

peter@sundgren.net

Correspondence with Robert Couzin, Canada, Chairman of the Permanent Scientific Committee of the International Fiscal Association (IFA) regarding tax information exchange


WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, (no 8/2012 November)

25 October 2012

Dear Robert,
 
As you may recall, but it is a long while ago, I recommended that you and the PSC should put international tax information exchange on the agenda for an IFA congress. Not that I am suggesting that this had any decisive influence but I am of course delighted that this topic now has been chosen as a subject for next year's meeting in Copenhagen.

I think we can all agree that information exchange and the worldwide rampant tax evasion it is trying to reverse is one of the most pressing issues today in international taxation. The amounts of capital and the income thereon which today is being hidden in the multitude of secrecy jurisdictions around the world is now of unbelievable and mindboggling proportions. Recent studies, see at www.taxjustice.net , estimate that high net wealth individuals held between 21-32 trillion dollars in offshore unreported accounts at the end of 2010. This sum is equivalent to the size of the United States and Japanese economies combined. A moderate rate of return of 3% hereon these sums subjected to an income tax at  30% would generate income tax revenues of 190 – 280 billion dollars roughly twice the amount of what OECD countries spend on all overseas assistance around the world. Inheritance, capital gains and other taxes would boost this figure considerably. The top 10 private banks, which include UBS and Credit Suisse in Switzerland, as well as the US investment bank Goldman Sachs, managed more than 12.1 trillion dollars 2010 in cross-border invested assets for private clients at the end of 2010 a sharp rise from 5.4 trillion in 2005. In Sweden the tax authorities, in an official report (Skattefelskarta för Sverige, Rapport 2008:1), have estimated the non-reported foreign holdings by Swedish residents at 500-600 billion SEK. The Confederation of Swedish Enterprise' estimate is 900 billion SEK. If this latter figure is correct it would mean that each and every Swedish resident would have a foreign secret bank account of 100 000 SEK! About 75 000 swedes are suspected of having bank accounts in Switzerland.

It also turns out that this offshore sector which specializes in tax dodging is basically designed and operated not by shady no-name banks located in sultry islands but by the world's largest private banks, law firms and accounting firms headquartered in First World capitals like New York, London and Geneva. A detailed analysis shows that many of these banks are the very same ones that have figured so prominently in government bailouts and other recent financial chicanery.

And when at the same time debtridden countries around the world are standing on the brink of economic disaster and where ordinary citizens and loyal tax payers facing widespread redundancy are borne down by ever growing tax bills and other charges and where secrecy jurisdiction practices are giving rise to outright poverty in many third world countries, it is shameful and completely unacceptable that – and let the rhetoric be very clear in this respect – a number of criminals in Sweden and around the world do not shoulder their part of the tax burden for the common good of our societies. It is also frustrating, that when everything is being done to promote free trade, open markets and international investment opportunities, so many states are throwing wrenches into the machinery to prevent effective measures for information disclosure and transparancy in these matters.

A lot has been achieved regarding information exchange by the G 20 states and their executive arm The Global Forum of the OECD in the last couple of years. Most importantly is the doing away with bank secrecy which has been a formidable obstacle to information exchange. But, as many agree, the bar has been set to low by the Global Forum in prescribing information exchange only on request as the internationally agreed standard and disallowing fishing expeditions. The goal must be, as has been decided within the EU, to impose automatic exchange in tax information exchange agreements. Only this can have effect on the behaviour of all the tax criminals we are dealing with.

IFA consists of a body of the world's most experienced and influential tax experts and tax policy makers and thus commands a strong voice in international taxation affairs. Therefore the purpose of the congress must be to suggest proposals to enhance the effectiveness of information exchange and all measures that can be considered that will counteract the enormous tax evasion and other criminal activities we are witnessing today.

I have recently read the final directives by the general reporter Mr. Xavier Oberson1 to be observed by the national reporters to next year's congress and I have recently also attended the annual meeting of the Swedish IFA branch to discuss the draft Swedish national report. And this has raised some doubts in my mind of what will be the scope and shape of the subject and its treatment at the congress. The directives have thus been limited to a rather technical investigation of the interpretation of information exchange agreements at the national level with particular emphasis on the limitations of their application including such aspects of procedural guarantees and taxpayers' protection under the European Convention of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights. I am not suggesting that such aspects are unimportant but they are not of such general interest as to merit a full IFA congress treatment thereof. The national reports may well serve as a comparative study/handbook for achademic purposes of the application of information exchange agreements but for the congress itself it is more important to set these agreements into their socio-economic context, which I have outlined above, underlining the urgency in these matters and, as already mentioned above, suggesting proactive measures of all kinds to stem the tsunami of tax evasion following from the use of secrecy jurisdictions.

It could thus be worthwhile exploring what other methods beside information exchange, that have been been adopted unilatterally by governments and tax administrations to obtain information about hidden assets around the world? In the US, I am told, there is a whistle-blower program where anyone that reports evidence that leads to the disclosure of tax evasion will be compensated from the tax collected thereof. In the U.K. the tax administration is using special internet spiders that can sift vast amounts of information - like tracing a property owner from foreign tax authority data to match with information about property to let on holiday web sites.The experiences of various offshore voluntary disclosure programs could be worth while discussing. In Sweden the tax administration has had some success checking credit cards geared to foreign bank holdings. And with regard again to information exchange agreements, what's wrong with a fishing expedition providing it is sensibly construed and paid for by the requesting state? And why should, by the way, always the requested state that has no fiscal interest in the matter, bear the costs for its efforts to provide information? It would make more sense that the requesting state should foot the bill and - why not - to share some of the tax collected from the information provided with the requested state! In this regard one should also consider, especially between high tax and secrecy jurisdictions, that requests for information will allways be running a 'one way street' meaning that the low tax secrecy jurisdiction will constantly be the requested state. Other secrecy barriers such as nominee shares etc. could be dealt with. Further lines of thought to follow up to improve tax payer compliance could be to increase tax penalties and jail sentences on international tax evasion and to lengten the periods of limitations for such criminal acts.

In his final directives Mr. Oberson has, it shall be admitted, raised an interesting issue of a tax policy nature regarding information exchange (which, considering his nationality, is not surprising). Namely the approach taken by Switzerland in agreements with the U.K. ad Germany where a withholding tax is levied on certain incomes deriving from holdings by U.K. and German residents instead of exchange of information and disclosure of the client's identity. The lump sum of the withholding tax thus collected is subsequently passed on to the first mentioned countries. This approach has been heavily contested by other states which could make this issue interesting to debate at the congress.

In summary I am thus suggesting that the discussion that will take place in Copenhagen on this subject should not limit the scope thereof to only the application of information agreements but to include also all conceivable aspects and proposals that can counteract the tax evasion that results from the use of secrecy jurisdictions.

The congress in itself offers an exellent opportunity to rouse public opinion in these matters and to inform about the vast amounts of tax revenue which is at stake. All efforts should be made and all opportunities taken to raise public opinion against tax evasion of the kind the congress is facing. (It is thus not helpful when the chief economist of the Skandinaviska Enskilda Banken Klas Eklund a wellknown public figure, in his book a couple of years ago ”The chase for the vanishing taxes” describes his bank clients who loyally declare their foreign assets in their Swedish tax returns as being naive.)

As you may have gleaned from the above I have a passionate interest in exchange of information matters and other aspects of counteracting international tax evasion something about which I have recently also posted my thoughts on my blog (in Swedish). My interest and knowledge in these matters, I would humbly suggest, is such that I would appreciate being considered to participate in the discussion panel in Copenhagen. If you also put an IFA member representing the banking community from Switzerland on the panel I believe we can look forward to a lively debate!

As I have a lot of IFA friends around the world who are 'subscribers' to my ”WebJournal on International Taxation in Sweden” (including yourself), which may have an interest in my views about the upcoming congress I intend to post this letter on my blog in the near future. I am also copying it to Mr. Anders Erasmie who is chairman of the board of Swedish IFA.

Best regards
Peter





30 October 2012

Peter - Thank you for your note. Good to hear from you.
The subject for the Copenhagen congress is meant to broadly consider exchange of information and related matters. The branch reports, and the directives, are meant to elicit national practices rather than commentary or personal views. Therefore they could not easily accommodate many of your issues. However I assume that some of these questions will come up in the panel discussion at the Congress. That depends largely on the approach taken by the chair and the general reporter, in consultation with the PSC.
The composition of the panel has not yet been finalized. Our process is to develop a long list of persons proposed and choose from that list in trying to achieve balanced overall representation (not just on this panel but all the panels) taking into account professional backgrounds, regions, countries, etc. While we can put your name on the list as a "volunteer" that is somewhat unusual. Generally, the names are proposed by PSC members or the various branches. Perhaps you should consider asking the Swedish branch to propose you. This should be done soon as the panel will be settled shortly.
Regards,
Robert Couzin
Chair, Permanent Scientific Committee
International Fiscal Association







1Partner Oberson Avocats, Geneva, member of the PSC of IFAand author of several recent articles on bank secrecy, tax fraud and international exchange of tax information.

onsdag 26 september 2012

Further on: ”Kamprad / Interogo / beneficial ownership”


WebJournal on International Taxation (WITS) no 7/2012 (September 2012)

The following contains the further correspondence that has taken place between Mr Anders Bylund of the IKEA Group and myself regarding the above matters. See also WITS no 2 and 6/2012.

Email from Anders Bylund 19 September 2012 

Hej Peter,

Thanks for your mail. Unfortunately, I can see that you continue to make incorrect assumptions and to draw incorrect conclusions. To put an end to our discussion I would like to give three examples;

Firstly; your incorrect interpretations of Hans' quote regarding longevity and stability. I was in the room when the interview took place, and have also discussed with Hans. Hans' quote intended to answer on the overall ownership structure with Interogo Foundation as the ultimate owner of Inter IKEA Group, and that is the correct context of his answer.

Secondly; registered ownership is a legal term. Register ownership of intellectual property rights can be based on a licence or on full ownership.

Thirdly; Inter IKEA Systems B.V. was the beneficial owner of the franchise fee income, also before the trademark transaction.

Kind regards
Anders Bylund
Inter IKEA Group
 
My email to Mr Bylund 21 September

Hej Anders,

Thanks for your mail. Regarding my incorrect assumptions, incorrect conclusions and incorrect interpretations I have the followong comments:

Firstly, my reference to Hans' statement regarding the IKEA trademarks was not an interpretation thereof but a direct quote as reported in Dagens Industri. If facts and circumstances to which you now testify as a witness to the interview should suggest otherwise this would ultimately be something to be sorted out with the relevant tax authorities. Also to be sorted out in such a context is how 100 billion SEK has wound up (taxfree) in Interogo.

Secondly, under continental law systems in general, (and in contrast to some common law jurisdictions), ownership rights, under the principles of numerus clausus, are indivisible. Moreover, as Inter IKEA Systems B.V. has aquired Interogos trademarks as of 1 January 2012, why then, which must be concluded from your reasoning, has Inter IKEA Sytems B.V. paid 75 billion SEK for something it already owns?
Thirdly, a license, if you say so, may permit a registration of ownership under trademark law but that does not necessarily represent beneficial ownership as defined under tax treaty law. As I have declared earlier beneficial ownership is a complex matter, which in this case I would humbly leave to be determined by the tax Court. Maybe, too, such a Court should consider whether the franchise (royalty) fees paid by all IKEA stores ( alledgedly 3 percent of gross earnings) to Inter IKEA are in accordance with arm's length principles for tax purposes.

End of discussion.

Kind regards
Peter Sundgren
WebJoural on International Taxation in Sweden (WITS)

måndag 17 september 2012

Kamprad / Interogo / beneficial ownership


WebJournal on International Taxation in Sweden (WITS) no 6/2012 (September)


In WebJournal on International Taxation in Sweden (WITS) no 1/2012. see www. petersundgren.blogspot.com (February 2012) I wrote an article titled ”Ingvar Kamprad'sLiechtenstein foundation to pay tax in Sweden (and 39 other countries)?

Recently I received further information regarding the said foundation and Inter IKEA Systems B.V. based in the Netherlands which has prompted me to further investigate the tax consequences that I had drawn in my article. This has given rise to the following email exchanges with IKEA:

1.My mail to IKEA 29 August 2012
2.Mail from Anders Bylund 7, Head of Group Communications Inter IKEA Group, September 2012
3.My mail to Anders Bylund 11 September 2012.

------------------------------------------------------------------------------

1. Mail from me to IKEA 29 August 2012 (English translation)

To
Inter IKEA Group
attention:
Hans Gydell CEO
Thomas Bergström, Head of Franchise Division

Hi,

My name is Peter Sundgren and professionally I introduce myself as an analyst of international tax matters. I have a blog, www.petersundgren.blogspot.com. Where I publish miscellaneous information on international tax matters for my ”WebJournal on International Taxation in Sweden”.
 
Recently I have focussed on the tax consequences which in my view may occur concerning the royalty payments that are made by IKEAs national companies/stores to the Inter IKEA Group for the use of the IKEA concept. Briefly, but se my blog for a closer analysis hereof, I believe that it could be suggested that Inter IKEA is not the so called beneficial owner of the IKEA concept but instead that Interogo in Liechtenstein is the true owner of the concept for tax purposes. If so the tax exemption which normally is provided in those countries wherefrom the royalties are paid according to relevant tax treaties does not apply as such exemption requires that the recipient of the royalty is the beneficial owner.

My assertion that Interogo should be considered the beneficial owner of the IKEA koncept is that Interogo is the legal owner of the concept. This is based on the statement made by Hans Gydell, who in addition to his role as CEO of Inter IKEA is also a member of the board of Interogo.

On my blog I quoted the following statement by Gydell: ” In a recent statement to Dagens Industri, Mr Hans Gydell, the CEO of Inter IkeaHolding, has said that the ownership of the IKEA trademark has beenplaced for all eternity in the tax paradise Liechtenstein, ”andeven if Mr Kamprad would so wish it would be impossible to breakthis up and transfer ownership elsewhere. It was precisely for thepurpose of protecting the IKEA concept and trademark for the futurethat this very special and stable ownership arrangement was chosenand I have never heard him regret this decision.”

This statement has been an extremely important basis for the conclusions I have suggested regarding IKEA's tax exposure on the matter of the beneficial ownership test.

However, today when I study the Inter IEA website I find the following message:

The Franchise Division with Inter IKEA Systems B.V.,the owner of the IKEA Concept, (emphasis added) franchises the systems, methods and solutions to franchisees worldwide for marketing and sale of IKEA products under the IKEA trademarks.

The suggestion on the web that Inter IKEA Systems B.V. owns the concept does consequently not harmonize with Mr Gydell's declaration.

Consequently, now, and which is quite embarrassing for me, I shall have to correct and further comment the information previously supplied to the readers of my blogg. And maybe, indeed, I shall have to revise the conclusions I have made regarding the the tax consequences I have discussed.

Before doing so, however, I urgently request that you carefully explain to me the relationship between Interogo and Inter IKEA and clarify the conflicting information you have provided regarding the ownership of the Inter IKEA concept.

Yours sincerely
Peter Sundgren

----------------------------------------------------------------------------

2. Email to me from Anders Bylund 7 August 2012

Hej Peter,

Thanks for your mail sent to my colleague Kirsten Saugman. It looks like there has been some misunderstandings regarding some facts leading to incorrect conclusions. It is important to not mix up the different IP rights, i.e. retail system and trademarks.

The transaction 1st of January 2012 involved the IKEA Trademarks. Other important IP rights such as systems, methods, proven solutions and confidential know-how and so on for operation of IKEA stores, what I here for refer to as the IKEA Retail System and also sometimes referred to as the IKEA franchise concept, has however always been fully owned by Inter IKEA Systems B.V.

Let me give you the background.

Inter IKEA Systems B.V. is the franchisor of the IKEA Retail System. Inter IKEA Systems B.V. always had full ownership of the IKEA Retail System. Inter IKEA Systems B.V. has also been the end receiver (beneficial owner) of the IKEA franchise fees.

Tax authorities in the Netherlands has consistently over the years confirmed that Inter IKEA Systems B.V. is the beneficial owner of the IKEA retail system and the franchise fee income.

Inter IKEA Systems B.V. is since January this year also the full owner of the IKEA Trademarks. On January 1st 2012 Inter IKEA Systems B.V. acquired the IKEA Trademarks from Interogo Foundation.

Inter IKEA Systems B.V. was before January 2012 the registered owner of the IKEA Trademarks according to a separate license agreement. In accordance with this license agreement, Inter IKEA Systems B.V. had an obligation to register and protect the IKEA trademarks. The agreement gave Inter IKEA Systems B.V. the exclusive right to utilize the IKEA Trademarks in its franchise operation.

Before the transaction Inter IKEA Systems B.V. paid a compensation for the rights to utilize the trademarks. This compensation was a separate payment and not linked to the franchise fee.

The franchise fee that the franchisees have paid to Inter IKEA Systems B.V. includes getting access to systems and methods to operate IKEA Stores, confidential IKEA know-how, and so on.

Inter IKEA Holding SA (the owner of Inter IKEA Systems BV) is fully owned by Interogo Foundation. This is the long term and stable ownership structure Hans Gydell was referring to in the article you mention.

The facts on our website and the comments on the overall ownership structure are consistent. Inter IKEA Systems B.V. is the beneficiary owner of the IKEA Concept and the IKEA Trademarks. Interogo is the owner of Inter IKEA Group.

We do realise that IP rights are complex topics. I myself have found it difficult to explain the previous structure and the complexity has caused misunderstandings. The transaction of the trademark in January consolidated and simplified the ownership structure of the IP-rights, and will hopefully help us avoid some misunderstandings.

Kind regards
Anders Bylund
Head of Group Communications
Inter IKEA Group

------------------------------------------------------------------------


3. Email from me to Anders Bylund 11 September 2012

Dear Mr Bylund,

Thank you for your email communication 7 September 2012.

I fully agree with your final statement therein that international propery rights are complex topics and I can understand that you yourself too have found it difficult to explain the structure and complexity of the IKEA concept and related matters.

The main specific piece of news provided by you in your email, and a fact of which I had absolutely no idea in March this year when I wrote my blog article, is that ”Inter IKEA Systems B.V. since January this year is the full owner of the IKEA Trademarks. On January 1st 2012 Inter IKEA Systems B.V. acquired the IKEA Trademarks from Interogo”. And also,I have now gained information that this, which, however, also slipped myattention at the time, was reported in the Swedish press sometime in July, some three to four months after my article was published.

But I still have a problem with the timing of Mr Gydell's statement that the IKEA trademarks were virtually locked into Interogo ”for all eternity” and that this arrangement, which Mr Kamprad had never regretted, could not be broken up even if he so wished. The statement by Mr Gydell was published in Dagens Industri 2 December 2011. And less than a month later - 1 January 2012 - the sale of Interogo's IKEA trademarks to Inter IKEA Systems B.V. to the tune of 9 billion euros (!) was completed. A suggestion that MrGydell, CEO of Inter IKEA and member of the board of Interogo, was unaware of this imminent and extrodinary deal is not convincing. Your explanation of Mr Gydell's statement about the (pre 2012) ownership of the trademarks as being a reference to Interogo's ownership of the shares of Inter IKEA at a time when the sale of the trademarks was under way also seems very bizarre.

Puzzling too is your declaration that ”Inter IKEASystems B.V. was before January 2012 the registered owner of the IKEATrademarks according to a separate license agreement” and that ”in accordancewith this license agreement, Inter IKEA Systems B.V. had anobligation to register and protect the IKEA trademarks. The agreement gave Inter IKEA Systems B.V. the exclusive rights to utilize the IKEATrademarks in its franchise operation”.

But it has just been established that IKEA Systems B.V. became the owner of the trademarks on 1 January 2012 and it is very odd, to say the least, that ownership should be aquired by a license agreement! And why should one have an agreement to license/franchise something that one owns? A natural interpretation of your information is rather that the pre 2012 situation, when Interogo still legally owned the trademarks, was that Interogo by the licence agreement, exacly as you mention and which I repeat, ”gave InterIKEA Systems B.V. the exclusive rights to utilize the IKEA Trademarksin its franchise operation.” This,if anything, clearly establishes a back-to-back sublicensing (chain) structure first between Interogo and Inter IKEA System B.V. and then between Inter IKEA Systems B.V and the various worldwide IKEAstores giving rise to license/franchise payments made in the opposite direction. And these payments which, it is suggested, have been made since 1989 when Interogo was set up, has amassed a (tax free) capital of about 100 billion SEK in Interogo. Mr Kamprad himself has confirmed this last mentioned sum.

As I mentioned in my blog article the beneficial ownership issue is a complex one (too) and is presently under review by the OECD Committe on Fiscal Affairs. In their 2011 discussion draft emphasis is placed on the ability of the recipient of a dividend or interest or royalty as the case may be ”to have the full right to use and enjoy the income received unconstrained by any contractual or legal obligation to pass the payment received to another person”.

In my view, and this has been strengthened by your information, the pre 2012 structure and payments of the royalties, does indeed establish that Inter IKEA Systems B.V. did not enjoy full ownership rights to the IKEA trademarks nor was the company unconstrained to pass its royalty payments received on to Interogo.This has therefore confirmed my view that Interogo for tax purposes is the beneficial owner of the franchise payments received by Inter IKEA B.V.

You have mentioned that the tax authorities in the Netherlands have consistently over the years confirmed that Inter IKEA Systems B.V. is the beneficial owner of the franchise fee income. This, it is suggested, is probably conluded without any knowledge about Interogo's existence in Liechtenstein, information about which surfaced only eighteen months ago. Moreover, such an interpretation,with all respect, does not preclude a different opinion by the tax treaty states that have so far exempted the payments from source taxes

I addressed my 29 August email to Mr Gydell and Mr Thomas Bergström,Head of Franchise Division. I trust that they are currently informed of these communications.

I for my part will keep my readership informed by putting this correspondence on my blog.

Kind regards

Peter Sundgren

fredag 6 juli 2012

Glädjande utgång i Peru-målet.


WebJournal on International Taxation in Sweden no 5/2012

------------------------------------------------------------------------------
av Peter Sundgren

Glädjande utgång i Peru-målet.

Glädjande i den meningen att det svenska skattesystemet, närmare bestämt Sveriges skatteavtal med Peru, har visat sig kunna stå emot vad som varit ett av de mest aggressiva internationella skatteupplägg som förekommit i vårt land sedan valutaregleringens avskaffande. (I stark konkurrens med familjen Spendrups överförande av sina aktier i Spendrups AB till en familjestiftelse till Liechtenstein i mitten på nittiotalet.Se mina kommentarer härtill i IUR-INFO nr 1-2/2001.)

Såsom ofta är fallet har fråga varit om att undgå det andra ledet i vår dubbelbeskattning av bolagsvinst i samband med att bolaget ifråga avyttras, eller, som i det aktuella fallet, likvideras. Kortfattat beskrivet har Peru-upplägget gått ut på att först genom flera interna aktieöverlåtelser till underpris överföra ett svenskt bolag till ett annat av aktieägaren bildat holdingbolag i Peru vilket därefter likviderats och tillgångarna därefter utskiftats/utdelats till aktieägaren. Bildandet och likvidationen av det peruanska bolaget har skett inom ett tidsspann av ett par månader.

Enligt intern svensk rätt är som bekant en här bosatt person skattskyldig för både aktievinster och aktieutdelningar och medel som utskiftas efter en likvidation var de än uppkommer i världen. (För en utomlands bosatt aktieägare i ett svenskt bolag som likvideras beskattas dock utbetalningar till denne som utdelning. 2 § andra stycket kupongskattelagen). Enligt våra skatteavtal gäller också regelmässigt att en person med hemvist i Sverige beskattas här för alla vinster som uppbärs såväl löpande i form av utdelning som då bolaget avyttras eller likvideras. Enligt skatteavtalet med Peru, (som slöts i början på sextiotalet när Sverige i en postkolonial yra träffade skatteavtal med en rad länder i Afrika och Sydamerika med vilka vi hade ganska blygsam ekonomiskt utbyte) , föreskrevs emellertid att vinst som härflyter av försäljning....av förmögenhetstillgång....får beskattas allenast i den avtalsslutande stat i vilken tillgången är belägen vid tidpunkten för försäljningen. Och beträffande utdelning föreskrevs att även denna inkomst skulle beskattas endast i den stat där det utdelande bolaget hade hemvist. Någon specifik regel om beskattning i samband med likvidation fanns emellertid inte.

Av de allra flesta bedömare inklusive Skatteverket ansågs att detta medförde att någon beskattning i Sverige, dvs i aktieägarens hemviststat, inte kunde ske. Beskattning skulle alltså ske endast i Peru där den gällande skattesatsen uppgick till blygsamma 4,1 procent. Aktieägaren kunde alltså – simsallabim – genom att etablera ett holdingbolag på andra sidan jordklotet som efter att ha genomfört några snabba transaktioner, därefter mer eller mindre omedelbart likviderades och med utnyttjande av det peruanska skatteavtalet, ett skatteavtal vars funktion är att eliminera dubbel beskattning, på detta sätt lugnt sitta kvar i Sverige och skattefritt casha in vad som ju egentligen utgör en värdestegring i ett bolag i Sverige.

Detta ledde till att upplägget kom att marknadsföras i stor skala. Skatteverket har uppgivit att det tillämpats i ca 140 fall ledande till ett potentiellt skattebortfall på ca 1 miljard kronor. Bl a kom ett antal bolagsägare i Tranås-trakten att nappa på upplägget samt även flera delägare på Vinges Advokatbyrå. Bland de senare ingick advokaten Bertil Villard som, efter att hans deltagande i skatteupplägget blivit känt, och efter en infekterad debatt i massmedia, blev tvungen att avgå från sitt uppdrag som styrelseordförande i AMF Pension, LOs och Svenskt Näringslivs gemensamma pensionsförsäkringsbolag. Peru-upplägget har i själva verket blivit så beryktat att redaktören för Skattenytt Roger Persson Österman i rubriken till sitt förord i det senaste numret av tidningen bara behöver utbrista ”Peru!” för att alla hans läsare skulle förstå vad det rör sig om. Sedan regering och riksdag fått upp ögonen för trixandet med det peruanska avtalet lät man upphäva det med effekt från och med 2007.

Men Skatteverket gick vidare med frågan för att försöka få arrangemanget underkänt enligt vår allmänna skatteflyktsklausul. Frågan huruvida upplägget kunde underkännas enligt skatteavtalets regler aktualiserades således inte i processen. Och det är på denna sistnämnda punkt som HFDs dom har kommit att utgöra en överraskning. Upplägget har alltså inte underkänts enligt skatteflyktslagen utan enligt den tolkning som domstolen gjort av innebörden i avtalet med Peru! Målet har härigenom kommit att ge svar på en del generella frågor om tolkning och tillämpning av skatteavtal.

Intressant nog har dock HFD, trots att den i princip inte behövde göra det, uttalat att ingenting skulle ha uteslutit att frågan hade prövats enligt skatteflyktslagen. HFD säger att det i skatteflyktslagen inte gjorts något undantag för rättshandlingar som omfattas av skatteavtal. Inte heller har skatteavtalet med Peru någon bestämmelse som principiellt utesluter en tillämpning av skatteflyktslagen på rättshandlingar som omfattas av avtalet. Det finns vidare ingenting som talar för att den gemensamma partsavsikten skulle ha varit att transaktioner som leder till att avtalets regler kringgås eller på annat sätt innebär att avtalet missbrukas inte skulle kunna angripas med stöd av inhemska regler mot skatteflykt. Detta uttalande av HFD är av principiellt stort intresse och sätter punkt för svenskt vidkommande för den debatt som förts i frågan där en del bedömare gjort gällande att vår interna skatteflyktslag inte får tillämpas på transaktioner som berör tillämpningen av våra skatteavtal med andra stater.

Vid tillämpningen av avtalet med Peru har HFD i första hand haft att ta ställning till enligt vilken artikel i avtalet som förfarandet skall bedömas. De artiklar som därvid kommit i förgrunden är de ovan nämnda artiklarna VI om utdelning och artikel X om vinst vid försäljning, byte, eller överlåtelse av förmögenhetstillgång. Man har med hjälp av tolkningsregeln II § 2 i avtalet sökt svar på frågan enligt vilken regel utskiftningslikviden, som frågan gällde i det aktuella målet, skall bedömas men icke funnit något svar härpå. Ledning, menar HFD, får därför sökas i den interna svenska rätten. HFD påpekar därvid att andelar i ett företag anses enligt svensk rätt avyttrade om företaget träder i likvidation och kommer pg härav alltså till slutsatsen att artikel X i avtalet om vinst vid försäljning av tillgångar skall tillämpas för avgörande av vilken stat som har beskattningsrätten. För att från den utgångspunkten fastställa var tillgången ifråga ”anses belägen” i den mening som avses i avtalet säger HFD att en sammanvägning av omständigheterna i varje enskilt fall måste göras. Ett enskilt anknytningsmoment, såsom platsen för bolagets registrering eller var andelsägaren är bosatt kan således inte ensamt vara utslagsgivande. Vid den fortsatta prövningen fann HFD att det peruanska bolaget inte bedrivit någon verksamhet i Peru och att värdestegringen i sin helhet var hänförlig till den verksamhet (fastighetsförvaltning) som bedrivits i Sverige av det peruanska bolagets svenska dotterdotterbolag. Anknytningen ansågs därmed starkast med Sverige och aktierna bedömdes därmed i avtalets mening belägna i Sverige vilket alltså gav Sverige den exklusiva beskattningsrätten. Aktieägaren i det aktuella målet fick härigenom ta upp drygt 2 miljoner kronor till beskattning i inkomstslaget tjänst och ca 18 miljoner kronor i inkomstslaget kapital.

Frågan om var en aktievinst enligt avtalet med Peru kulle ”anses belägen” vid avyttringen var uppe till bedömning redan i RÅ 2004 not 59. Den gången gällde det ett svenskägt peruanskt dotterbolag som helt och hållet och sedan lång tid bedrivit verksamhet i Peru. Den enda kopplingen till Sverige var alltså att det ägdes av ett svenskt bolag. På grund av den huvudsakliga anknytningen till Peru ansågs därför vinsten vid avyttringen ”vara belägen” i Peru. Med hänsyn till utgången i detta mål samt det faktum att en likvidation av ett bolag skall beskattas som en kapitalvinst är utgången i det nu aktuella målet inte någon större överraskning. 2004 års mål borde således ha utgjort en varningsklocka för det nu aktuella skatteupplägget. Ibland talas i avtalen även om aktievinster som ”härrör” från en avtalsslutande stat (jmfr HFD 2011 not 59) eller ”har källa” där. Även i dessa fall skall man med ledning av omständigheterna avgöra med vilken stat det avyttrade bolaget har sin huvudsakliga anknytning. I det beryktade englandsfararmålet RÅ 1987 ref. 162 där fråga var om en avyttring av aktier i ett bolag som var både registrerat i Sverige och där helt hade bedrivit sin verksamhet och där den enda kopplingen till England var att aktieägaren under en kort tid haft hemvist i England ansågs dock vinsten vid avyttringen härröra inte från Sverige utan England. Det är uppenbart att HFD numera får anses ha anammat ett förändrat synsätt.

HFDs val av artikel X om kapitalvinst som grund för att avgöra det nu aktuella perumålet är emellertid inte helt oproblematiskt. Som ovan nämnts har domstolen själv pekat på att utdelningsartikeln skulle kunna vara tillämplig och vidare har man hävdat att eftersom avtalet självt inte anger vilken artikel som är tillämplig har man frihet att söka ledning i den interna rätten. Dessa uttalanden förbiser emellertid ett par viktiga element för tillämpningen av avtalet nämligen a) att det i kommentarerna till OECDs modellavtal vad gäller definitionen av utdelning sägs att även vinst vid likvidation av ett bolag skall anses vara utdelning samt b) att det av anvisningarna till det peruanska avtalet (punkt A. Allmänna anvisningar, femte stycket) sägs att då det av avtalet inte direkt framgår vilken regel som är tillämplig skall frågan om beskattningen ske enligt artikel XVII. En utredning av konsekvenserna av dessa påpekanden är emellertid alltför omfattande för att diskuteras i detta sammanhang. En viss försiktighet bör dock iakttas med att ge detta rättsfall en avgörande betydelse för att anse att en likvidation av ett bolag i en avtalsstat skall beskattas som kapitalvinst.

Som ovan antytts är det välkommet att den mycket utmanande skatteplanering som legat till grund för peru-uppläggen har kommit på skam. En sådan, som det också visat sig, omfattande och systematisk exploatering och missbruk som förekommit av våra skatteregler och skatteavtal är ansvarslös. I princip skulle man kunna hävda att all skatteplanering som leder till processer enligt skatteflyktslagen är dålig. Det är vidare anmärkningsvärt att de som ligger bakom upplägget inte först har sökt förhandsbesked i frågan för att därmed bespara samhället och de företagare som övertalats att tillämpa upplägget utdragna processer och stora kostnader samt dubbelbeskattning.I det aktuella fallet uppgick vinsten till ca 20 miljoner kronor. Den peruanska skatten på 4,1 procent medför i så fall en skatt på drygt 800 000 kr. I sju av de åtta processer som hittills överklagats till HFD har Setterwalls Advokatbyrå i Stockholm figurerat som ombud för aktieägarna ifråga. Sammanlagt har i dessa mål yrkats ersättning från staten för processkostnader uppgående till närmare 1.5 miljoner kronor. (Setterwalls har inte velat medverka till att lämna uppgifter för denna artikel).

Rättsfallet belyser det faktum – och det är inte första gången så sker – att våra skatteavtal, vars syfte är att förhindra dubbel - jag upprepar dubbel - beskattning, i stället används som aktiva instrument för att helt eliminera skatt i båda de avtalsslutande staterna. Detta undergräver respekten för vårt skattesystem i allmänhet och för våra skatteavtal i synnerhet. Riksrevisionen har nyligen kritiserat lagstiftaren och avtalsförhandlaren för att de inte vidtagit åtgärder för att stoppa det ”skatteläckage” som våra skatteavtal ger upphov till. Och det är miljardbelopp det är fråga om. Det pågår ett arbete inom finnsdepartementet vad gäller aktievinstutflyttningar men utredningen rör sig med farten hos en glaciär. (Jag har för ett par år sedan lämnat in en lista till finansdepartementet över de skatteavtal som, när det gäller aktievinstutflyttningar, i första hand bör ses över.)

Som ovan påpekats är det också välkommet att HFD fastställt att våra interna antiskatteflyktsregler för att motverka internationell kapital- och skatteflykt kan tillämpas även på transaktioner som involverar våra skatteavtal. Eftersom Peru-avtalet hade en sådan speciell utformning och numera har upphört att gälla är utgången i målet av mindre intresse för tillämpningen av våra andra skatteavtal. På sätt och vis var det dock synd att vi inte fick svar på frågan huruvida förfarandet som tillämpades i detta fall hade kunnat angripas enligt skatteflyktslagen. Men den frågan skall jag i stället ta upp i min nästa blogg!

Fjällbacka i juli 2012

Peter Sundgren





Definitionen av bgreppet "utländsk juridisk person". (RÅ 2004. ref.29)

WebJournal on International Taxation in Sweden no 5/2012 ____________________________________________________________

Definitionen av begreppet "utländsk juridisk person". (RÅ 2004 ref. 29)

I förordet till Skattenytt nr 3/2012 framhåller tidningens redaktör Roger Persson-Österman att han önskar att tidningen skall vara en arena för seriös debatt och hänvisar till en artikel av Urban Rydin under rubriken ”Är Sverige inte längre en rättsstat på skatteområdet?– en analys av tre nyligen avgjorda domar i HFD”. (Artikeln kan laddas ned elektroniskt från Skattenytts webbsida). Rydin anklagar HFD för att ha ”lämnat det språkliga betydelseområdet och utvidgat tillämpningsområdet för paragrafen trots att detta mycket precist angivits.... och lämnat de rimliga tolkningarna för att upprätthålla en ordning som domstolen uppenbarligen anser att lagtexten i vart fall borde uttrycka”. Han erinrar även om Montesquieus maktdelningslära och domstolars självständighet som han återkommer till i sin sammanfattning. Och han skräder inte orden: ”Enligt min uppfattning kan inte dessa tre domar beskrivas på annat sätt än som en vandring från att vara en rättstat, den enskilde medborgarens rättigheter anses underordnade samhällets ambitioner. Domstolen sänder tydligt signalen om att den inte är självständig utan istället en del av ett centralt maktnätverk”. I en fotnot avslöjas:”I informella kommentarer från departementet över skogsavdragsdomen anges också att det var skönt med denna utgång, nu slapp man ändra lagen”. Och allra sist citerar Rydin Voltaire:”Att vara fri är att enbart vara bunden av lagen”.

I förordet påpekar Persson-Österman, med vad som framstår som överslätande ordalag, att Urban var ombud i fallen vilket naturligtvis ”kan ge upphov till starkt missnöje med domars utgång”. Han menar dock att författaren ”sätter fingret på några mycket intressanta frågor” och anser att ”artikeln är läsvärd, trots att jag personligen anser att HFD håller en mycket hög kvalitet i sitt dömande. Synpunkter på Urbans artikel mottas tacksamt”.

Här kommer några sådana synpunkter.

Jag skrev för något år sedan i WebJournal on International Taxation in Sweden på www.petersundgren.blogspot.com en artikel med rubriken ”The Supreme Administrative Court and Tax Treaty Application”. I denna artikel, som också uttrycker en hel del frustration över HFDs tolkningsmetoder – i dessa sammanhang av dubbelbeskattningsavtal - delar jag i flera avseenden Rydins principiella kritik av HFD - men inte förbehållslöst hans retorik. Händelsevis har jag dock vid tillfälle också funnit skäl att gå tillbaka till Montesquieu, (Montesquieu och den svenska inkomstbeskattningen (samt därav föranledda funderingar angående förhållandet mellan intern skatterätt och våra skatteavtal).http://www.skatter.se/?q=node/3353.) Och även citerat en av Voltaires aforismer i anledning av en regeringsrättsdom: ”Vanligt sunt förnuft är inte så vanligt”.

I detta sammanhang vill jag ta upp ytterligare en dom av dåvarande regeringsrätten som också manar till eftertanke vad gäller domstolens tolkningsprinciper, denna gång inte av skatteavtal, utan av en frågeställning i vår interna internationella skatterätt nämligen RÅ 2004 ref. 29 (Ragnemalm, Nordborg, Hulgaard, Almgren, Kindlund).

Den aktuella frågan gällde definitionen i 6 kap. 8 § Inkomstskattelagen (IL) av begreppet ”utländsk juridisk person”. Och mer precist huruvida en i rättsfallet förekommande norsk stiftelse var att anse som en sådan utländsk juridisk person. Lagtexten lyder:

Med utländsk juridisk person avses en utländsk association om, enligt lagstiftningen i den stat där associationen hör hemma,
1.den kan förvärva rättigheter och åta sig skyldigheter,
2.den kan föra talan inför domstolar och andra myndigheter, och
3.de enskilda delägarna inte fritt kan förfoga över associationens förmögenhetsmassa.

I vad som måste ha varit den första lektionen som gavs i ämnet associationsrätt vid Stockholms Universitet på sextiotalet konstaterades att både bolag och stiftelser utgör juridiska personer. Det konstaterades vidare att ehuru stiftelserna liksom bolag kan förvärva rättigheter och åta sig skyldigheter att endast bolagen är associationer men inte stiftelserna. Och den avgörande skillnaden är just den som sägs i punkten 3 ovan dvs. att bolaget har delägare som inte självständigt kan förfoga över bolagets förmögenhetsmassa. Stiftelserna däremot är självständiga juridiska personer vilka genom sin styrelse förvaltar sin förmögenhet i enlighet med stiftarens intentioner och stiftelsens ändamål och just karakteriseras av att de saknar delägare eller medlemmar.

HFDs domskäl i målet är följande: ”Mot att en utländsk stiftelse utgör en utländsk juridisk person har ansetts tala dels att beteckningen association inte är korrekt i fråga om en stiftelse, dels att utformningen av punkten 3 i definitionen innefattar ett krav på att associationen skall ha delägare. Även om beteckningen association inte faller sig helt naturlig i fråga om en stiftelse är en sådan dock bildad enligt associationsrättsliga regler. Det kan också ifrågasättas om det är möjligt att som utgångspunkt för definitionen finna ett helt invändningsfritt uttryck. I sammanhanget är också att beakta utformningen av regleringen av begränsad skattskyldighet. Enligt 6 kap. 7 § IL är utländska juridiska personer begränsat skattskyldiga, vilket enligt 11 § innebär att de är skattskyldiga för vissa i paragrafen angivna inkomster med anknytning till Sverige. Om en stiftelse inte utgör en utländsk juridisk person är den således inte skattskyldig i Sverige även om den bedriver näringsverksamhet här. Någon beskattning av delägare kan uppenbarligen - i vart fall normalt - inte heller ske. Detta förhållande bör beaktas även vid en bedömning av innebörden av punkten 3 i den i 6 kap. 8 § IL givna definitionen. Utformningen av denna förklaras av att den tillkom i ett lagstiftningssammanhang där syftet var att reglera om beskattning skulle ske hos en association eller hos delägarna. Mot denna bakgrund kan den inte ges den innebörden att avsaknaden av delägare, såsom hos en stiftelse eller en ideell förening, utesluter karaktären av juridisk person. Bestämmelsen tar i stället sikte på det fallet att det finns delägare.”

Det kan nämnas att man i domen inte utrett huruvida en norsk stiftelse enligt lagstiftningen i Norge är att anse som en association eller om den i övrigt uppfyller de i lagtexten uppställda villkoren. Men av sammanhanget synes framgå att man presumerat att samma förutsättningar föreligger där som i Sverige vad gäller den associationsrättsliga synen på begreppet juridisk person dvs att man även i Norge anser att en stiftelse inte är en association.

Både Skatteverket och Skatterättsnämnden framhåller att de inte anser att stiftelsen ifråga är en sådan utländsk juridisk person som avses i 6 kap. 8 § IL just på grund av att den saknar delägare.Mer härom nedan.

Som HFD antyder tillkom lagstiftningen i 6 kap. 8 § IL i samband med införandet av vår s.k. CFC -lagstiftning i början av nittiotalet där syftet var att i vissa fall låta lågbeskattade utländska bolags inkomster beskattas direkt hos i Sverige bosatta aktieägares händer. Det hade vidare sedan länge orsakat problem att svensk lagstiftning saknat en definition av begreppet utländsk juridisk person. Framför allt medförde detta en oklarhet huruvida detta begrepp skulle ha den betydelse som gällde i den stat där den var hemmahörande eller den betydelse som gällde enligt svensk lagstiftning. Och CFC-reglerna tillkom under stark tidspress i slutspurten av 1991 års skattereform. Jag var själv inblandad då finansdepartementet och Industriförbundet/Institutet för Utländsk Rätt i informella kontakter diskuterade lagtexten. Och det var ingen människa som då fäste någon uppmärksamhet på frågan om utländska stiftelser (eller truster). 6 kap. 8 § IL är en legaldefinition som på ett klart och otvetydigt sätt förklarar vad som enligt inkomstskattelagen skall förstås med uttrycket utländsk jurisisk person.

Förutom att det skall vara fråga om en association måste den även ha delägare. Precis så har Skatterättsnämnden resonerat. Man behöver därefter inte ägna sig åt några vidare tolkningar av lagtextens tillkomst syfte eller vilka följdverkningar detta får. Punkt slut.

Som regeringsrätten framhåller är det på två punkter som kriterierna i lagtexten brister. Stiftelsen är ingen association och den har inga delägare (som fritt kan förfoga över dess tillgångar). I själva verket hänger de båda kriterierna ihop eftersom en association för att kunna benämnas som sådan kräver att den har delägare, eller medlemmar. Den helt grundläggande kännetecknet för en association är just som ovan påpekats att den utgör en sammanslutning av delägare, medlemmar etc som verkar i ett gemensamt syfte. Stiftelsen däremot se http://sv.wikipedia.org/wiki/Associationsr%C3%A4tt  räknas inte som en associationsform eftersom den saknar delägare och medlemmar Komna så långt i sin analys kan man ana att regeringsrätten upptäcker vad detta har för konsekvenser skattemässigt, nämligen - det katasrofala - att en utländsk stiftelse inte träffas av någon begränsad skattskyldighet i Sverige ”även om den bedriver näringsverksamhet här”. För sådan skattskyldighet krävs ju, när fråga inte är om en fysisk peron, att inkomsttagaren är ”en utländsk juridisk person”. En utländsk stiftelse skulle således, säger HFD mellan raderna, i lugn och ro kunna etablera ett fast driftställe här i Sverige och inhösta alla sina vinster skattefritt! Men så kan det ju inte tillåtas vara kan man föreställa sig att regeringsråden vidare har sagt sig själva. Något måste göras åt detta debacle. Och det är i detta ljus man måste läsa domen. Man har särskilt ”beaktat” - klarare kan det inte uttalas – och med en direkt hänvisning till 6 kap. 7 § IL om den begränsade skattskyldighetens räckvidd att detta utgör det avgörande skälet för varför även utländska stiftelser måste låta sig omfattas av begreppet ”utländsk juridisk person”. Eller med andra ord; för att undvika att utländska stiftelser skall bli skattebefriade för verksamhet som bedrivs här i Sverige skall begreppet utländsk juridisk person också omfatta sådana stiftelser.

För att ytterligare understryka konsekvenserna av att inte räkna in utländska stiftelser i begreppet utländsk juridisk person tillägger man vidare att det heller ej finns några delägare som kan beskattas! Med andra ord, efter att sålunda ha varseblivit ”faran” med den uteblivna skattskyldigheten har man sminkat över själva lagtexten med argumentet att ”stiftelser bildas enligt associationsrättsliga regler” och på detta sätt därmed ”lagat” det hål som lagstiftaren lämnat efter sig i sin definition av utländsk juridisk person.

Och detta hål är gigantiskt! Man talar i domen för all del bara om den bortfallande skattskyldigheten för en utländsk stiftelses eventuella näringsverksamhet som bedrivs här. Detta är nog inget större problem eftersom antalet utländska stiftelser med fast driftställen här i landet torde vara försumligt. Men om man går till kupongskattelagen så öppnas avgrunden! Detta på grund av att ju kupongskatt i förekommande fall också uttas endast av utländsk juridisk person! Och ”halva” den svenska börsen ägs av utländska pensions- och andra liknande stiftelser, truster m.m. som knappast kan inordnas i legaldefinitionen i 6 kap. 8 § IL.

Som ytterligare stöd för sin uppfattning säger regeringsrätten beträffande begreppet association ”att det också kan ifrågasättas om det är möjligt att som utgångspunkt för definitionen finna ett helt invändningsfritt uttryck”. Då har dom inte läst det alternativa förslag till definition av uttrycket utländsk juridisk person som jag lade fram i en diskussion i Skattenytt med professor Nils Mattsson någon gång på nittiotalet. Mitt förslag var: En utländsk juridisk person är en person som inte är en fysisk person eller en svensk juridisk person. En sådan definition skulle på ett elegant sätt komma att täcka in förutom alla associationer i princip även alla slags stiftelser, truster etc. i utlandet som förvärvar inkomst. Idén härtill är hämtad från punkt 3 av artikel 4 i OECDs modellavtal där man använder denna negativa metod för att definiera juridiska personer. Om en sådan definition kan anses lämplig av alla OECDs medlemsstater och används i all världens skatteavtal så kan den duga för Sverige också!

I sista meningen av sin domsmotivering tar HFD upp frågan om CFC-beskattningen. Eftersom denna lagstiftning haft som syfte att i vissa fall kunna beskatta en associations delägare, får, menar domstolen, avsaknaden av sådana delägare inte stå i vägen för att ge bestämmelsen en innebörd att en stiftelse eller - vilket man plötsligt och helt obefogat tillägger - en ideell förening utesluts från att betecknas som en juridisk person. Men frågan gällde ju inte att fastställa huruvida den aktuella utländska stiftelsen var en juridisk person utan en association. (Vidare är väl ideella föreningar regelmässigt associationer!) Att en stiftelse som sådan är en juridisk person, därom råder enligt svensk rätt inga meningsskiljaktighet. Nej, det som är problematiskt i HFDs resonemang, vilket ovan redan berörts, är att man genom hänvisningen till CFC-lagens syfte (att beskatta delägare i lågbeskattade utländska bolag för bolagets inkomster) blundar för den klara lydelsen i 6 kap 8 § IL.

Genom att sålunda hänvisa till CFC-lagens syfte som grund för sitt beslut avslöjar HFD att den anammar, när det kan passa, en teleologisk metod för tolkning av skatterätten innebärande att man tolkar lagen med utgångspunkt från de ändamål lagstiftningen har. Generellt och traditionellt kännetecknas HFDs lagtolkning av en sträng respekt för lagtextens lydelse. Är denna klar finns ingen anledning att ge sig hän åt några teleologiska eller rättspolitiska funderingar. Särskilt allvarligt är detta när, som i detta fallet, fråga är om en paragraf i lagstiftningen som är av principiell betydelse som kan beröra flera olika skattefrågor. Det skapar stor oro för rättstillämpningen att inte kunna förlita sig på innebörden i klar och otvetydig lagtext.

Men en allvarlig fråga inställer sig dock likväl vad gäller rättsverkningarna av RÅ 2004 ref. 29. Medför den att en utländsk stiftelse verkligen blir beskattad för inkomst av näringsverksamhet som den bedriver här eller för mottagen utdelning av svenska aktier? Har verkligen HFD täppt till hålet i 6 kap. 8 § IL? Som ovan påpekats skall ju definitionen av begreppet utländsk juridisk person göras ”enligt lagstiftningen i den stat där associationen hör hemma”. Frågan är alltså hur alla de kriterier som i 6 kap. 8 § IL uppställs för hur en utländsk juridisk person skall definieras ter sig i den aktuella staten. Som ovan påpekats har i målet inte utretts vad som gäller i Norge i den aktuella frågan. Man synes endast ha utgått ifrån att man där tillämpar samma rättsliga syn på stiftelser och associationer som i Sverige. Men detta är ingalunda fallet i alla andra länder. Exempelvis kan nämnas att man inom stora delar av den anglosachsiska världen vars truster utgör motsvarigheten till våra stiftelser inte anser att dessa ens utgör juridiska personer enligt sin lagstiftning. Och att övertyga dem om att deras truster är associationer torde tillbakavisas med kall hand.

Vad händer således den dagen en utländsk trust står på farstubron och vill ha tillbaka skatten på sina aktieutdelningar i Volvo? Vad säger HFD då?


Summary in English

Mr Urban Rydin who is head of taxation at Lantmännens Riksförbund (LRF), The Confederation of Swedish Farmers, has written a very critical article in Skattenytt no 3/2012 regarding a couple of Supreme Administrative Court cases quoting at the end Voltaire who suggested that; ”To be free is to be bound solely by the Law”. This reminded me of an article I wrote long ago also about a tax case and also quoting Voltaire: ”Common sense is not so common!”

But Mr Rydin has reminded me of yet another case over which I have been fretting for quite some time.

It adresses a very basic question of how to determine the meaning for tax purposes of the term ”foreign legal person” (utländsk juridisk person). The definition of the term foreign legal person is laid down very precisely in chapter 6 § 8 of the Swedish Income Tax Law (ITL) and was introduced in the early 1990ies together with our first Swedish CFC-regulations. The term foreign legal person is also crucial for determining tax liability of such entities.

The definition reads as follows (my translation):

A foreign legal person (utländsk juridisk person) is considered as such if it is a foreign association which, under its domestic laws,
1. may legally aquire rights and assume obligations,
2. may plead its cause before courts of law and other authorities, and
3. where its partners may freely avail themselves of the property of the association.

A couple of years ago the question arose in an application for an advance ruling how this rule should be applied to a Norweigan foundation. Or in other words, was a foreign foundation/(trust) to be considered a foreign legal person under chapter 6 § 8 of the ITL.

For a start the Supreme Administrative Court agreed that in principle a foundation cannot be considered to be an association as such because it has no partners. Nevertheless, the Court continued, "foundations are constituted under the laws of associations and, moreover, it was found difficult to imagine a flawless definition. ”In this context” the Court continued ”one must also consider the the rules on limited tax liability . Under chapter 6 § 7 of the ITL foreign (resident) persons are subject only to such limited tax liability under which according to § 11 tax is imposed only with regard to such items of income that are specifically mentioned therein and which have a connection with Sweden. If thus a foreign foundation is not considered a foreign legal person it would not be liable to taxation in Sweden even if it conducts business from a permanent establishment in our country. Nor would its partners normally be subject to taxation on such income.This should be taken into account also when considering the meaning inherent in bullet 3 of chapter 6 § 8 of the ITL This is explained by the fact that this legislation was adopted with the specific purpose of determining whether taxation should be imposed on the association or its partners.With this in mind it cannot be given the meaning that the absence of partners, which is the case with regard to foundations, should deprive such foundations of their charachter of foreign legal persons. The rule in question takes aim only on such cases where there are partners”.

The rhetoric of the Court is sweet but its reasoning is flawed. In my view, which I share with the Advance Rulings Board, chapter 6 § 8 of the ITL is an unequivocal and comprehensive rule which exhaustively sets forth all the criterias required for determining for tax purposes the meaning of the term a "foreign legal person". A foundation is indeed a legal entity but not an association. And the very reason herefore is that it does not have any partners. This constitutes the basic difference between a foundation on the one hand and a company or other entities that have partners or members on the other hand.

Finally, I would also like to take issue with the statement by the Court that it is difficult to imagine a suitible definition for a ”foreign legal entity”. In a paper I wrote a number of years ago I simply suggested the following: ”A foreign legal person is a person other than an individual or a Swedish legal person”. This definition is based on article 4.3. of the OECD Model Tax Concention determining residence for legal persons or, more precisely, ”persons other than individuals”.

So, if this definition is good enough for all the members states of the OECD in their tax treaties it is also good enough for Sweden's domestic tax law!

Fjällbacka Juli 2012.

Peter Sundgren
peter@sundgren.net