WebJournal on International Taxation in Sweden no 4/2011
by Peter Sundgren
-----------------------------------------------------------------------
Det är numera vida bekannt i vart fall bland de skattskyldiga som berörs därav att Sverige under senare tid har ingått ett trettiotal avtal med ett stort antal länder, det senaste och kanske viktigaste med Schweiz, om utlämnande av information till vägledning för beskattning. Den totala sekretess som dessa jurisdiktioner tidigare har iakttagit vad gäller information om de tillgångar som dessa länders banker m.fl. förvaltar och deras vägran att lämna ut information härom till utländska skattemyndigheter har således brutits.
OECD har under lång tid drivit en mycket seg kamp för att förmå världens ”secrecy jurisdictions” att frivilligt samverka i frågor avseende informationsutbyte. Det som under senare år drivit på utvecklingen är den världsvida finanskrisen samt Obama-administrationens målmedvetenhet i frågan. Det är inte rimligt, menar man, att världens alla banker, som ju i stor utsträckning orsakat finanskrisen och lett till att alla länders skattebetalare har fått ta notan härför, samtidigt utgör instrument för de gigantiska skattebedrägerier som pågår i alla skatteparadis jorden runt. Som nedan skall påpekas finns dock anledning att inte låta förväntningarna på de nya skatteavtalen bli alltför höga. Den främsta kritiken inriktar sig på att avtalen endast fungerar ”på begäran” (on request) dvs då en avtalsslutande stat har information som innebär skälig misstanke om att en person har oredovisade tillgångar och inkomster i (just) den andra avtalsslutande staten och därmed begär att myndigheterna i den andra staten skall lämna närmare upplysningar härom. Förslag har därför rests från olika håll, bl a inom EU, att införa regler om automatiskt informationsutbyte. Sverige har ett antal bilaterala överenskommelser om sådant automatiskt informationsutbyte.
Omfattningen av de tillgångar som förvaltas i de aktuella sekretessjurisdiktionerna är av fullständigt gigantiska proportioner. På engelska refererar man till det antal trillioner USD eller GBP som göms undan i de aktuella staterna. Med en trillion avses en million million dvs 1,000,000,000,000 (=tolv nollor). Och det handlar alltså om amerikanska dollar eller engelska pund!1 Även det kapital som man misstänker att i Sverige bosatta privatpersoner gömmer undan utomlands är också av närmast ofattbar storlek. Enligt Skatteverkets rapport 2008:1, ”Skattefelskarta för Sverige” har man räknat fram (bil 2) det ”oförklarade sparandet” utomlands till mellan 300 och 400 miljarder kronor. Om detta räknas om med prisutvecklingen till aktuellt penningvärde hamnar restposten strax över 500 miljarder kronor. Svenskt Näringsliv har dock uppskattat hushållssparandet utomlands till så mycket som ca 900 miljarder. Om det sistnämnda beloppet tas för gott och det svenska befolkningsantalet utgör 9 miljoner betyder detta att varje innevånare i vårt land skulle ha ett hemligt bankkonto utomlands med ett kapital på 100 000 kr !
Ytterligare omständigheter som givit stor uppmärksamhet åt frågan om utlänningars innehav av oredovisade tillgångar i världens alla sekretessjurisdiktioner är de avslöjanden som gjorts av personer som arbetat på banker i vissa av de aktuella staterna s.k.whistleblowers. För ett år sedan överlämnade således en anställd på LTG Bank i Liechtenstein, Heinrich Kieber, datauppgifter till skattemyndigheterna i Tyskland. Kieber fick härför en ersättning på av ca 40 miljoner kronor på vilket han betalade skatt i Tyskland på 20 procent. De tyska skattemyndigheterna skickade därefter (utan krav på ersättning) i sin tur över uppgifter till de svenska skattemyndigheterna betr. i Sverige bosatta kontoinnehavare. Nyligen överlämnade vidare en schweiziskt bankman (med ett samvete), Rudolf Elmer, som var chef för den schweiziska banken Julius Bärs kontor i Cayman Island uppgifter på 2000 kontohavare till Wikileaks under stor massmediebevakning. I USA har man särskilda bestämmelser om s.k. whistle blower awards enligt vilka skattemyndigheterna betalar uppgiftslämnare ersättning på upp till 30 procent av det belopp som skattemyndigheterna tar in på de uppgifter som avslöjas. Se http://www.irs.gov/compliance/article/0,,id=180171,00.html
En ytterligare omständighet som pekar på att banksekretessen börjar vittra sönder runt om i världen och att en förnyad attityd mot att undanhålla pengar i sekretessjurisdiktioner gör sig gällande är att Schweiz nyligen infört en lag, populärt kallad Lex Duvalier, som innebär att pengar som makthavare olagligt lagt beslag på och deponerat i Schweiz beslagtas och återlämnas till landet ifråga. Hosni Mubaraks och hans familjemedlemmars tillgångar i Schweiz blev således nyligen beslagtagna.
Frivilliga rättelser
De nya informationsutbytesavtalen har lett till att ett tilltagande, men i absoluta tal trots allt mycket litet, antal svenskar med undangömda tillgångar utomlands nu börjat bli ängsliga att uppdagas och därför frivilligt önskar göra rättelser av sina taxeringar. Om man gör det slipper man därvid skattetillägg på 40 procent av undanhållen skatt och det straff som kan följa på lagföring enligt skattebrottslagen. Skatteverkets riktlinjer avseende beloppsgränser för skattebrott (beloppen avser undandragen skatt) är 1 prisbasbelopp, vilket för 2010 är 42100 kronor. Beloppet gäller vid varje brottstillfälle, men det kan vara lägre vid upprepad brottslighet eller vid andra särskilda omständigheter. För sådant skattebrott döms till fängelse i högst två år. Om brottet bedöms som ringa döms för skatteförseelse till böter. För grovt skattebrott som anses föreligga då den undandragna skatten överstiger 10 prisbasbelopp, dvs. 4 210 000 kr, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
I vissa länder har man man infört en fullständig skatteamnesti för dem som frivilligt uppger och till hemlandet återför belopp som man olagligt gömt undan utomlands. Man befrias således även från att betala den skatt som skulle ha utgått på de aktuella undanhållna inkomsterna. Detta är emellertid inte fallet här i Sverige även om förslag härom framförts i debatten. Den som frivilligt rättar skall således som ovan nämnts betala den svenska skatt som skulle ha utgått om riktiga uppgifter lämnats i vederbörlig ordning vid rätt tillfälle vilket kan omfatta i förekommande fall de senaste fem åren. Utöver skatten tillkommer kostnadsränta på aktuellt belopp från den dag då ett underskott uppkommit på vederbörandes skattekonto. Det bör vidare påpekas att de nya informationsutbytesavtalen inte medför någon skyldighet för den anmodade staten att driva in medel för de skattekrav som kan uppkomma i Sverige.
Frågan om vad som avses med en frivillig rättelse är emellertid inte alltid så lätt att avgöra. Av den sparsamma praxis som finns och i överensstämmelse med den restriktiva uppfattning som redovisas i förarbetena till lagstiftningen (prop 1971:10 s.269) bygger bestämmelserna på tanken att den uppgiftsskyldige bör ha möjlighet att anses framträda frivilligt så länge han eller hon har anledning att tro att den oriktiga uppgiften inte är upptäckt eller kommer att upptäckas. Om emellertid uppgiften upptäckts eller kommer att upptäckas är det för sent att frivilligt rapportera. Det är inte bara Skatteverkets åtgärder med avseende på en enskild uppgiftsskyldig – så som ett beslut om revision eller en förfrågan som har samband med den oriktiga uppgiften – som innebär att en frivillig rättelse inte längre kan göras. Även kännedom om att Skatteverket ska genomföra generella kontrollaktioner har betydelse. Om den skattskyldige får kännedom om att Skatteverket kommer att kontrollera t.ex. skattetillgodohavanden i utlandet eller vissa typer av transaktioner, är en därefter inkommen rättelse avseende sådana frågor inte att betrakta som frivillig (prop 1971:10, s.270 och RÅ82 1:83).
Enligt Skatteförfarandeutredningens (SOU 2009:21) uppfattning anses dock denna sistnämnda punkt böra ändras. Man föreslår således att även när Skatteverket har informerat om en generell kontrollaktion ska en uppgiftsskyldig kunna rätta en oriktig uppgift utan att drabbas av skattetillägg eller ansvar enligt skattebrottslagen.
En väsentlig fördel, utöver frikallelse från skattetillägg och åtalseftergift, för den som gör bot och bättring genom frivillig rättelse är naturligtvis vidare att de aktuella tillgångarna därefter kan tas i anspråk även i Sverige och användas för investeringar och konsumtion här i landet. Med den kontroll som görs via Riksbanken och banksystemet i övrigt vad gäller gränsöverskridande betalningar är det inte möjligt att till Sverige överföra annat än begränsade undangömda belopp närmare bestämt 150 000 kr per år. Något krav på att pengar i utlandet tas hem till Sverige ställs dock inte. En, som det kan antas, stor fördel med de nya avtalen är vidare den preventiva effekt de kan förväntas ha. De torde sålunda medföra att man i framtiden drar sig för att utnyttja secrecy jurisdictions i utlandet.
De nya informationsutbytesavtalen utgör ett genombrott för att komma tillrätta med den omfattande skattebrottslighet som utnyttjandet av de aktuella skatteparadisens sekretessregler ger upphov till. Man bör dock inte ha alltför stora förväntningar på den effekt de kan komma att få. Som ovan anförts är de nämligen behäftade med väsentliga begränsningar för att få ut information och de berörda staterna kommer säkert inte att implementera dem i större utsträckning än vad som är absolut nödvändigt. En uppgift gör gällande att informationsutbytesavtalet mellan USA och Jersey bara tillämpats vid fyra tillfällen under en tvåårspriod. En återhållande faktor för att träda fram frivilligt är vidare att många skattskyldiga trots allt tycker att priset att betala den aktuella skatten och räntan därpå är alltför högt samt vidare att i vissa fall att det aktuella kapitalet är hänförligt till kriminell verksamhet och att avslöjandet därmed kan föranleda lagföring för annan olaglig verksamhet än skattebrott. Metoderna för att även i fortsättningen undgå upptäckt är också talrika. De banker och andra specialister som i åratal tjänat stora pengar på att mörklägga sina klienters tillgångar kommer således inte att kasta in handduken pga av de nya avtalen.
Information endast ”på begäran”.
Den kanske största begränsningen i informationsutbytesavtalens effektivitet är, vilket ovan redan påpekats, att information endast lämnas på begäran beträffande en namngiven person och där skälen för att anta att de begärda upplysningarna finns i den anmodade staten eller innehas eller kontrolleras av person inom denna stats jurisdiktion måste redovisas. Man kan således inte (på måfå) utan angivande av den aktuella personens identitet ägna sig åt s.k. ”fishing expeditions” för att få information enligt de aktuella avtalen. Det anförda betyder alltså att våra skattemyndigheter för att tillämpa de nya avtalen måste ha tillgång till en hel del konkreta uppgifter om den aktuella personens ekonomiska förhållanden innan uppgifter överhuvudtaget kan inhämtas. Insikten om att detta i hög grad begränsar de aktuella informationsutbytesavtalens effektivitet har gjort att man från olika håll framför allt inom EU lagt fram förslag om att införa gemensamma bestämmelser om automatiskt informationslämnande, se http://www.taxresearch.org.uk/Blog/2010/12/15/europe-heralds-new-era-of-tax-transparency/. Även inom den amerikanska senaten har röster höjts för införande av automatiskt uppgiftslämnande.
Informationsseminarium om frivilliga rättelser
Frågor omkring frivillig rättelse och tillämpningen av de nya skatteavtalen diskuterades för en tid sedan vid ett mycket välbesökt seminarium i Stockholm anordnat av Skatteverkets huvudkontor. (Det är inte mindre än det fjärde seminariet som av olika arrangörer har anordnats härom i Stockholm sedan december 2009.)
Medverkande från Skatteverkets huvudkontor sida var Vilhelm Andersson, rättschef, Thomas Andersson, rättslig expert avseende internationell beskattning, Eva Alm Bloom, rättslig expert avseende skattetillägg, Erik Viktorin, rättslig expert avseende offentlighet och sekretess, Claes Engren, rättslig samordnare samt Leif Rosenfeld, verksamhetsutvecklare. Dessutom deltog Staffan Andersson, skattechef hos Erik Penser Bankaktiebolag samt Erik Haglund, skatterådgivare hos Haglund & Partners i Göteborg. De två sistnämnda för att lämna upplysning om det ca 100-tal ärenden om frivilliga rättelser de handlagt för sina klienter.
Av dessa sistnämndas inledande kommentarer framgick för övrigt ånyo de svindlande belopp det hela handlar om. Det totala kapital som således fördelades på det ovan nämnda hundratalet skattskyldiga som lämnade frivilliga rättelser uppgick till ca 1.5 miljarder kronor. Dvs i genomsnitt 150 miljoner kr per person! Skattekostnaden för de avgivna rättelserna uppgavs ha varierat mellan 0 och 15 procent, som regel dock sällan över 10 procent. I genomsnitt kan den betalda skatten per skattskyldig om man utgår från sistnämnda procentsats därför beräknas ha uppgått till 15 miljoner kronor, (vilket om skatten förutsätts utgöra skatt på kapital och avser eftertaxeringar på fem år, motsvarar en undanhållen inkomst på 10 miljoner kronor per år). Detta kommenterades lakoniskt av Erik Haglund med att de berörda inkomsttagarna efter sina frivilliga rättelser fortfarande kunde ”skratta hela vägen till banken”. För en 'vanlig' inkomsttagare som kanske inte betalar så mycket skatt sammanlagt över en hel livscykel och vars undanhållande kan förtjäna ett fängelsestraff på upp till sex år ter sig ett sådant förhållningssätt måhända en aning vulgärt.
En väsentlig del av seminariet upptogs av frågor hur redovisningen av undanhållna inkomster skulle gå till och vad denna skulle omfatta. Detta kom att handla även om så speciella frågor som behandling av CFC-bolag, Lex Uggla, kapitalförvaltning/värdepapprershandel samt avräkning och återbetalning av utländsk och svensk kupongskatt. Trots kompliciteten i de frågor som här väcktes kan principiellt och sammanfattningsvis sägas att innehållet i en frivillig rättelse skall omfatta alla de inkomster och all den redovisning som vederbörande skulle ursprungligen ha lämnat i sin självdeklaration om en sådan hade inlämnats på vederbörligt sätt och vid rätt tidpunkt. Uppgiftsskyldigheten och skattemyndigheternas intresse för rättelsen ifråga omfattar således dels frågan om hur och när kapitalet har intjänats om det skett under den aktuella femårsperioden för att därmed kunna fastställa rätt inkomstskatt, dels hur mycket kapitalet avkastat i form av räntor, utdelningar, reavinster m.m. för fastställande av rätt kapitalskatt. För vissa år aktualiseras också svensk förmögenhetsskatt. Om kapitalet skapats genom ett arv eller en mottagen gåva kan svensk arvs- och gåvoskatt härpå också bli aktuellt.
Utländska truster och stiftelser
En fråga som vid seminariet tilldrog sig särskilt intresse var vidare beskattningen av truster och familjestiftelser i de aktuella skatteparadisen. Den skatterättsliga behandlingen av dessa rättsfigurer, som notoriskt används i stor omfattning i skatteundandragande syfte i dessa sammanhang, omgärdas av stor osäkerhet framför allt i den icke-anglosachsiska världen. Däremot utgör de i den engelsktalande kultursfären en naturlig del av dessa länders rättssystem. Någon har sagt att ”trusts are unknown in half the world and indispensable in the other half”. Och varje gång de dyker upp bekräftas att de belopp som förvaltas i dem är enorma.2 Detta har bl.a. att göra med att truster kräver anlitande av dyr juridisk och ekonomisk expertis och inte är intressanta att använda sig av annat än när fråga är om att inrätta sådana med betydande kapital.
Av diskussionen vid seminariet framgick att frivilliga rättelser vad avsåg truster hade aktualiserats vid flera tillfällen. Beskedet som gavs var att Skatteverket i samtliga fall hade ”sett igenom” trusten och beskattat den som upprättat den (settlor) för dess inkomster. Om således en i Sverige bosatt person (settlor) bildat en utländsk stiftelse eller trust och till denna överfört tillgångar av viket slag det vara må kommer regelmässigt stiftelsen/trustens kapital och avkastningen härå att tas till beskattning hos denne settlor. Därtill kommer att överföringen av tillgångarna i förekommande men förmodligen få fall också utlöser svensk arvs- eller gåvoskatt. Den ”genomsyn” som skett vid beskattningen av utländska stiftelser/truster som hade aktualiserats vid frivilliga rättelser berodde på att bildandet av dessa inte uppfyllde de krav som gäller för bildandet av en svensk stiftelse. Staffan Andersson nämnde i detta sammanhang att han för sin del endast haft erfarenhet av en enda trust som kunde anses ha upprättats på ett sätt som motsvarade en svensk stiftelse. Några invändningar mot skatteverkets genomsyn av de aktuella trustbildningarna hade av allt att döma inte rests i de aktuella fallen.
Detta något överraskande besked medförde att mina förväntningar på en diskussion om i vilken mån trustbildningar skulle behandlas i samband med frivilliga rättelser därför kom på skam. Som ovan påpekats kan nämligen utländska truster och stiftelser utgöra ett mycket användbart instrument för att avskilja kapitalet från beskattning hos trustens settlor eller beneficiärer (bosatta i Sverige) på ett sådant sätt att skattskyldighet inte uppkommer i Sverige. En stor fördel som ur skattesynpunkt numera har uppstått beträffande etablerandet av utländska truster etc. är att de inte längre föranleder något uttag av svensk arvs- eller gåvoskatt sedan dessa skatter avskaffades för ett antal år sedan. Som ovan just påpekats har bildandet av utländska truster tidigare föranlett svensk arvs- och gåvobeskattning vilket i praktiken medfört att sådana etableringar omöjliggjorts eller åtminstone inte kunnat rekommenderas ur skattesynpunkt3. Numera är alltså detta hinder borttaget.
I det meddelande 2010-11-01 (se nedan) som upprättats av Skatteverket i anledning av seminariet anges under rubriken (på sid. 4): ”Har de utländska tillgångarna placerats i en trust, foundation eller liknande utländsk associationsform” att tillgångar och intäkter i en sådana rättsfigurer skall redovisas i samband med den frivilliga rättelsen. Den springande punkten i detta uttalande är emellertid frågan om vad som menas med att man ”har tillgångar” i trusten ifråga. Den avgörande frågan, vilket också påpekades vid seminariet, är huruvida tillgångarna ifråga som ovan just antytts från svensk utgångspunkt har ”avskiljts” från settlors förmögenhet eller inte. För att så skall anses ha skett krävs nämligen att tillgångarna slutligt och ovillkorligen överlämnats till trusten för förvaltning av trustee samt att settlor (eller honom närstående) aldrig kan tillgodogöra sig dem eller förfoga över dem. Om sålunda ett ovillkorligt överlämnande av egendomen har skett till trusten eller den utländska stiftelsen och vederbörande settlor avhänt sig varje möjlighet till bestämmande över kapitalet så är egendomen avskiljd så anses settlor inte längre vara ägare till egendomen och skall inte beskattas för de inkomster som trusten haft. Med hänsyn till att trustlagarna i många secrecy jurisdictions är ganska liberala när det gäller att tillåta settlor ett inflytande i trustens förvaltning från settlors sida är det nödvändigt att i varje enskilt fall och genom en noggrann undersökning av ”the trust deed” fastställa om kapitalet i trusten faktiskt avskiljts permanent från settlor i ekonomiskt hänseende. Om så inte skett kan man, som ovan nämnts, ”se igenom” trustbildningen vilken därmed kan anses utgöra en skatterättslig nullitet. Settlor skall då anses som (fortsatt) ägare till kapitalet och beskattas därefter för både förmögenheten (i förekommande fall) och för den avkastning som skett av kapitalet. Många gånger är, som framgick vid seminariet, sannolikt att det sistnämnda förhållandet ett faktum. Eller är det någon som tror att Ingvar Kamprad skulle låta slussa in vad som anges vara 100 miljarder till ”sin” stiftelse i Liechtenstein och samtidigt överge kontrollen däröver? Observera vidare att den ovan angivna genomsynsregimen för beskattning av truster också omfattar utlänningar som bor i Sverige och som är settlors eller beneficiärer till utländska truster och stiftelser (även om de bildats innan bosättning skett här i landet). Även denna kategori kan naturligtvis också bli föremål för utredning om eventuellt förekommande tillgångar i utlandet.
Vad gäller möjligheterna till insyn från skattemyndigheternas sida i utländska truster enligt de nya informationsutbytesavtalen gäller följande. De omfattar inte bara en skyldighet för den anmodade staten att lämna uppgifter om en specificerad persons ägarförhållanden utan även vad avser tillgångar i truster, stiftelser o. dyl. samt dess stiftare, förvaltare, förmånstagare och ”protectors” i den mån trusten härigenom har 'anknytning till Sverige. I praktiken kan det dock vara svårt för denna stat att över huvud taget fastställa vem som är förvaltare (trustee)och vem som är den som har insyn i trustens angelägenheter. Ofta kan denna funktion handhas av särskilda anonyma ”trust companies” som förvaltar tusentals truster vilket därigenom omöjliggör ett fastställande av stiftarnas och beneficiärernas identitet. En ytterligare sekretessbarriär är att lagstiftningen i den aktuella staten, Cayman Islands och Jersey utgör exempel härpå, stipulerar att truster inte behöver registreras varigenom de inte har någon juridisk identitet.4Ytterligare problem med att få fram information är att settlor, trusteen samt beneficiärerna ofta är hemmahörande i kanske tre olika jurisdiktioner och att tillgångarna finns i en fjärde eller fler stater. En del truster har to.m. så kallade”flight clauses” enligt vilka trusteen vid första tecken på förestående utredning har uppdragits att flytta tillgångarna i trusten till en annan jurisdiktion. Såsom framgår torde det alltså i många fall vara omöjligt att fastställa vem som är trustens settlors, beneficiärer eller trustees helt enkelt pga att skattemyndigheterna i det aktuella landet inte har tillgång till informationen. Av det anförda illustreras hur de nya informationsutbytesavtalen i praktiken inte torde utgöra några större problem för personer med goda resurser och rymliga samveten!
Trots detta borde i det angivna meddelande från Skatteverket vad gäller frivilliga rättelser avseende truster anges att information skall lämnas härom av alla i Sverige bosatta personer som någon gång bildat en utländsk trust eller liknande samt också av alla här bosatta beneficiärer till utländska truster.
Skatteverket har inrättat en central funktion för att handlägga alla ärenden om frivilliga rättelser. Om man har frågor är man välkommen att kontakta de särskilda kontaktpersonerna: Margareta Lindgren 010-574 34 15, Ida Potages 010-574 16 55 eller Mats Åbom 010-547 11 93.
Vid seminariet utdelades som ovan nämnts särskild ”Information om frivillig rättelse avseende tidigare oredovisade tillgångar och inkomster i utlandet t.ex. i skatteparadis” (Meddelande 2010-11-01). Den återfinns på nätet på följande länk: https://docs.google.com/viewer?a=v&pid=gmail&attid=0.1&thid=12c3bc0f14c5d756&mt=application/pdf&url=https://mail.google.com/mail/?ui%3D2%26ik%3D62f7fdf809%26view%3Datt%26th%3D12c3bc0f14c5d756%26attid%3D0.1%26disp%3Dattd%26zfe%3Dwindows-1252:sv%26zw&sig=AHIEtbQx_171gsyqd0IODD3A8ZBQeCa8kA&pli=1
Nytt (informationsutbytes)skatteavtal m.m. med Schweiz
När det gäller undangömda och obeskattade tillgångar i utlandet är Schweiz utan jämförelse och sedan lång tid det land som gjort sig mest beryktat av alla. Det är i själva verket det land som framstår som banksekretessens moderland. Men nu (sedan den 28 februari 2011) har även detta land (motvilligt som det kan förmodas) ”tvingats” krypa till korset och träffat ett informationsutbytesavtal med Sverige. Enligt uppgifter i medierna och av uttalanden från skattemyndigheterna är huvuddelen av ärendena om frivillig rättelse sådana som berör Schweiz. Någon har beräknat att antalet svenskar med tillgångar i Schweiz uppgår till ca. 75 000.
Avtalet är inte ett rent informationsutbytesavtal utan presenteras som ett tilläggsprotokoll till det tidigare avtal för undvikande av dubbelbeskattning som Sverige har med Schweiz sedan 1965. Innehållet i de nya artiklar som berör informationsutbytet är i princip detsamma som ovan redovisats. Information kan således inhämtas på begäran av Sverige beträffande särskilt namngivna personer bosatta i Sverige beträffande vilka det kan visas att rimlig misstanke föreligger om att de har tillgångar undangömda i Schweiz. Inga ”fishing expeditions” tillåts således. Rent generellt, och något som kan antas gälla alla sekretessjurisdiktioner som nu ”tvingats ut i ljuset”, kan det förmodas att schweizarna kommer att tillämpa informationsutbytesreglerna med betydligt mindre entusiasm än svenskarna. (Och antalet förfrågningar riktade till Sverige kan med säkerhet väntas bli noll!) Man kan nog förmoda att alla de aktuella stater med vilka vi nyligen träffat avtal kommer att vara restriktiva i sina tolkningar av avtalens bestämmelser och benägna att förhala processerna.
Utöver informationsutbyte innehåller avtalet för i Schweiz bosatta pensionärer oförmånliga nyheter. Efter vad som tidigare, men det är länge sedan nu, givit upphov till mycket starka, ja man kan säga bittra strider mellan Sverige och Schweiz vad gäller beskattningen av svenska pensioner som betalas till Schweiz har Sverige nu gått segrande ur striden. Nämnda pensioner, livräntor och liknande ersättningar oavsett om de betalas pga av tidigare anställning eller inte skall om de härrör från svenskt (försäkrings)företag beskattas primärt i Sverige. Om man efter utflyttningen till Schweiz har bibehållit sådan väsentlig anknytning till Sverige att man enligt intern skatterätt anses (kvar)bosatt i Sverige utgår skatt både statligt och kommunalt (i utflyttningskommunen). Annars är skatten 25% enligt den s k SINK-lagstiftningen som avser här icke bosatta personer. Liksom tidigare beskattas också utbetalningar enligt svensk socialförsäkringslagstiftning primärt i Sverige. Den svenska skatten får sedan räknas av mot schweizisk skatt. (I den senaste budgetpropositionen aviseras att SINK-skatten skall sänkas till 20 procent.)
Den andra stora nyheten i avtalet är vidare att Sverige nu delvis kan göra gällande sin tioårsregel som tillåter att svensk skatt uttas på aktievinster även om aktieägaren flyttar till utlandet och därefter säljer aktierna. Enligt det nu gällande avtalet skall vinsten bara beskattas i Schweiz om aktieägaren har hemvist där vilket alltså sätter vår interna tioårsregel ur spel. Enligt det nya avtalet har dock Sverige avtalat sig till primär beskattningsrätt i denna situation men regeln är begränsad på så sätt att ”karenstiden” i avtalet nedsatts till fem år och att beskattningen endast träffar personer som vid utflyttningen var svenska medborgare. Det bör observeras att femårsperioden räknas fr o m den tidpunkt då aktieägaren får hemvist i Schweiz enligt avtalet. (Se nedan beträffande ändring i hemvistartikeln.) Detta svenska beskattningsanspråk på aktievinster har också varit en långkörare i vår skatteavtalshistoria. Tioårsregeln infördes nämligen redan 1983 varvid riksdagen uttalade att våra avtalsförhandlare, vilka de flesta numera är antingen döda eller pensionerade, skulle med kraft driva kravet på källstatsbeskattning av aktievinster i förhandlingar med våra avtalsländer. Nu, 28 år senare och efter säkert många miljoner i skattebastapp, går man äntligen i mål vad gäller Schweiz.
En viktig ytterligare nyhet i det nya avtalet är vidare att den sk treårsregeln i artikel 25 § 2 försvinner. Den har inneburit att Sverige beträffande personer som flyttar till Schweiz och har en bibehållen ”väsentlig anknytning” till Sverige enligt intern svensk rätt inte kan få skydd under avtalets hemvistregler under tre år efter utflyttningen. Svenska bosättningsregler gäller således oavsett att den utflyttade enligt avtalets regler (artikel 4 §§ 1-2) kan anses ha hemvist i Schweiz. Denna, vad man skulle kunna kalla svenska ”bosättningskarantänen” försvinner alltså i det nya avtalet.
När den svenska riksdagen godkänt avtalet och även Schweiz vidtagit motsvarande åtgärder utväxlas meddelande mellan staterna härom, något som kan väntas ske senast i höst. Det nya avtalet träder därefter i kraft trettio dagar därefter vilket också kan väntas ske i höst. Avtalets bestämmelser börjar i så fall tillämpas fr o m 1 januari 2012.
Beträffande informationsutbytet föreligger en skrivning om ikraftträdandet som i en särskild situation kan ge upphov till en problematisk tolkning. Följande föreskrivs: ”Detta protokoll skall tillämpas...d) beträffande artikel 27 (Utbyte av upplysningar) i avtalet, på begäran som framställs dagen för ikraftträdandet av detta protokoll eller senare, och som avser upplysningar som hänför sig till kalenderår som börjar den 1 januari det år som följer närmast efter den dag då detta protokoll undertecknades eller senare”.
Sverige kan således om vi ponerar att avtalet börjar tillämpas fr.o.m. 1 januari 2012 bara begära upplysningar som hänför sig till detta datum eller senare. Om den aktuella personen dessförinnan har avslutat sina konton i en schweizisk bank och tagit ut sina pengar därifrån och det således beträffande upplysningar som hänför sig till kalenderåret som börjar den 1 januari 2012 inte finns någon upplysning att lämna kan således Schweiz avböja att lämna sådana. Och vederbörande kan således, med den tolkning av avtalet som här gjorts, undvika upptäckt. Problemet för den skattskyldige blir dock vad han skall göra med alla pengar han tagit ut från Schweiz. Att sätta in dem på en bank i någon annan stat blir svårt eftersom denna sannolikt också har ett informationsutbytesavtal med Sverige!
Avtalet skall enligt ett pressmeddelande följas upp med ytterligare åtgärder. Vad som härmed avses är oklart men man kan gissa att det handlar om att skapa förenklade administrativa rutiner vad gäller informationsutbytet.
Avslutande synpunkter
Det är naturligtvis viktigt att på alla sätt uppmuntra alla skattskyldiga med utländska oredovisade tillgångar och inkomster att frivilligt inkomma med rättelser av sina taxeringar. Som ”morot” för sådana rättelser erbjuds ju som ovan redovisats att frikallelse sker från att betala skattetillägg och åtalseftergift medges för skattebrott. Därutöver får vederbörande också avräkning för de skatter de betalat utomlands. För att ytterligare driva på denna utveckling bör Skatteverket som första åtgärd anamma de rekommendationer som OECD nyligen framlagt i en rapport: ”A Framework for Successful Offshore Voluntary Compliance Programmes (September 2010)” som just tar sikte på åtgärder som bör implementeras med anledning av de nya informationsutbytesavtalen. (Några upplysningar om denna OECD-rapport lämnades något överraskande inte vid seminariet).
Av de ovan angivna uppgifterna om omfattningen av utomlands förekommande utländska oredovisade tillgångar framgår att det som tagits fram genom frivilliga rättelser hittills utgör bara en bråkdel av vad som vad som fortfarande göms undan utomlands. Det räcker därför inte att slå sig till ro med att passivt bara förlita sig på att berörda inkomsttagare frivilligt skall inkomma med rättelser av sina deklarationer. Incitamenten för att fortsätta att ”mörka” sina utländska tillgångar och möjligheterna att lyckas härmed är betydande.
Utöver åtgärder för att förmå de skattskyldiga att frivilligt göra rätt för sig behövs därför även tvingande åtgärder för att komma tillrätta med det internationella skattefusket.OECD har på senare tid utgivit ytterligare en rapport under rubriken ”Tackling Aggressive Tax Planning through Improved Transparency and Disclosure”. I rapporten visas hur man i England genom införandet för några år sedan av ”early mandatory disclosure rules” uppdagade och genom motåtgärder förhindrade 49 olika skatteflyktsupplägg som sparade statskassan ca 12 miljarder GBP. Rapporten tar också särskilt sikte på beskattningen av ”high net wealth individuals” och behovet att beträffande denna kategori inkomsttagare få fram information som grund för korrekta taxeringar. Man erinrar om det ofantliga skattesvinn som förekommer ibland hundratals miljoner dollar i enstaka eller strukturerade transaktioner. En rekommendation som lämnas är att upprätta särskilda frågeformulär och deklarationsbilagor för speciella kategorier skattskyldiga. En sådan kategori skulle just kunna vara personer med utländska inkomster och tillgångar i utlandet. Skyldigheten att avge sådana uppgifter skulle vidare, som fallet är i USA, kunna kombineras med vitesklausuler. Deklarerandet av utländska inkomster är för övrigt alltid behäftat med speciella problem. En särskild deklarationsbilaga för sådana ändamål omfattande även arbetsinkomster, sexmånadersregeln, tillämpning av tioårsregeln, bostads- och aktievinster, skatteavtalstillämpning m.m skulle således kunna vara av stor hjälp för berörda skattskyldiga. Nya Zealand rapporterar goda effekter av olika typer av frågeformulär som kan göras administrativt flexibla och förenklar skatterevisioner samt bidrar till frivilligt uppgiftslämnande i syfte att undvika straffavgifter och skattetillägg. I sin doktorsavhandling ”Corporate Form and International Taxation of Box Corporations” framhåller Roland Dahlman de brister som finns i skatteavtalens informationsutbytesklausuler och understryker, låt vara i en något annan kontext, behovet av mer effektiva interna regler för att få fram adekvat information för att åstadkomma riktiga taxeringar.
Ett ytterligare förslag för att komma tillrätta med det internationella skattesvinnet: Sverige har som ovan påpekats ett antal, men ganska få, bilaterala avtal om automatiskt uppgiftslämnande av kontrolluppgifter i skatteärenden. Ytterligare sådana avtal bör ingås med andra länder. Redan en begäran om upptagande av förhandlingar om sådana avtal torde ha en preventiv effekt på skattskyldiga som funderar på att gömma tillgångar utomlands samt uppmuntra dem att göra frivilliga rättelser.
Även om det internationella informationsutbytet och åtgärder för att komma till rätta med världens alla secrecy jurisdictions har haft vissa framgångar på senare tid bör dock hållas i minnet att det finns mäktiga krafter som önskar motverka all transparans när det gäller skatter. På webbsiten http://www.taxjustice.blogspot.com rapporteras bl.a. om de något tragikomiska erfarenheter man nyligen haft i Brasilien avseende en mycket effektiv Transaction Tax: "The special interests in Brazil finally got rid of the Transaction Tax because -- are you ready -- it was so dependable and automated, they could not cheat and evade it like with VAT and income tax." Och uppgiften nyligen om att Österrikes tidigare finansminister Karl-Heinz Grasser åkt fast för att han inte deklarerat utländska inkomster på 20 000 euro och är under utredning om att ha parkerat 3 miljoner euro i Liechtenstein vittnar också om att frågan om komma tillrätta med det internationella skattefusket inte alltid torde stå så högt på den politiska agendan i praktiken. Och den tidigare chefsekonomen för Skandinaviska Enskilda Banken Klas Eklund kan inte anses ha bidragit till en önskvärd opinionsbildning när han i sin för ett antal år sedan utgivna bok ”Jakten på den försvinnande skatten” ansåg att sparare med depåer och bankkonton i Luxemburg som faktiskt tog upp dessa i sina deklarationer var ”naiva”!
Stockholm i maj 2011
peter@sundgren.net
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar