WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 4/2019
9 september 2019
--------------------------------------------------------
Skatteverket pekar således i detalj på flera typer av skatteupplägg som förorsakat ett bortfall av skatteintäkter räknat i miljarder vilket skulle ha kunnat förhindras eller dämpas om man haft kännedom om uppläggen i ett tidigare skede. Som exempel nämns den omfattande spridningen av de s.k. kattrumporna, inkomstomvandling via kapitalförsäkringar, kringgående av bestämmelserna om underskott samt lån tagna från utländska holdingbolag.
9 september 2019
--------------------------------------------------------
På KPMGs website Tax News nr 33 rapporteras av Magnus Nilsson och
Kristofer Brodin om ”Stark remisskritik mot förslaget om
rapporteringsplikt för vissa arrangemang på skatteområdet”,
(SOU 2018:91). Förslaget bygger på EUs direktiv DAC6 om s.k.
Mandatory Disclosure Rules förkortat MDR. Direktivet innebär
kortfattat att medlemsstaterna, i syftet att på ett tidigt stadium
få kännedom om olika skattearrangemang som potentiellt medför att
skattesystemet kan utnyttjas på ett icke avsett sätt, åläggs att
införa bestämmelser om att den som arrangerar eller deltager i
sådana skatteupplägg skall rapportera detta till sina nationella
skattemyndigheter när arrangemanget sätts i sjön. Syftet med
direktivet är främst att i förväg motverka vad som kan uppfattas
som speciellt ”aggressiva” metoder för att kringgå
skattesystemet. Man har konstaterat att detta haft en omfattning av
helt ofattbara proportioner. Den skatt som svenska multinationella
företag på olika sätt undvikit i vissa utvecklingsländer har
exempelvis konstaterats överstiga det bistånd som Sverige (och
svenska skattebetalare) ger till dessa länder!
EU-direktivet är begränsat till att gälla endast gränsöverskridande arrangemang men utredningens förslag har utvidgats till att gälla även rent interna svenska arrangemang och skatteupplägg. Och det är på just denna punkt som kritiken bland remissinstanserna varit inriktad. När det gäller implementering av rapportering av gränsöverskridande arrangemang görs inga invändningar men detta av det enkla skälet att detta följer av tvingande EU-direktiv. Samtidigt bör dock påpekas att den kritik som sakligt framförs beträffande införandet av rapporteringsplikt för inhemska skatteförhållanden t.ex. vad gäller behovet av lagstiftningen, vissa tolkningsproblem, storleken av sanktioner m.m. även gör sig gällande vad avser de gränsöverskridande arrangemangen som omfattas av DAC6. Dessa problemställningar kommer med andra ord inte att försvinna bara för att man exkluderar de inhemska arrangemangen från rapporteringsplikt.
EU-direktivet är begränsat till att gälla endast gränsöverskridande arrangemang men utredningens förslag har utvidgats till att gälla även rent interna svenska arrangemang och skatteupplägg. Och det är på just denna punkt som kritiken bland remissinstanserna varit inriktad. När det gäller implementering av rapportering av gränsöverskridande arrangemang görs inga invändningar men detta av det enkla skälet att detta följer av tvingande EU-direktiv. Samtidigt bör dock påpekas att den kritik som sakligt framförs beträffande införandet av rapporteringsplikt för inhemska skatteförhållanden t.ex. vad gäller behovet av lagstiftningen, vissa tolkningsproblem, storleken av sanktioner m.m. även gör sig gällande vad avser de gränsöverskridande arrangemangen som omfattas av DAC6. Dessa problemställningar kommer med andra ord inte att försvinna bara för att man exkluderar de inhemska arrangemangen från rapporteringsplikt.
Dagens
globaliserade samhälle som kännetecknas av vad som är en önskvärd
fri handel och obehindrade investeringsmöjligheter kräver
motsvarande insyn häri från skattemyndigheternas sida om hur den
skattskyldige anordnat sina skatteaffärer. Detta i syfte att
åstadkomma en sund konkurrens och riktig och rättvis beskattning.
Självklart medför detta därmed en viss administrativ belastning
för berörda skattskyldiga. Men detta skall inte överdrivas.
Regelmässigt torde sådana arrangemang som åsyftas dokumenteras
för internt bruk och diskussion antingen av den skattskyldige själv
eller av dennes rådgivare och därmed finnas klara för
rapportering till skattemyndigheterna utan nämnvärt vidare besvär.
Som utgångspunkt för sin analys av remissutfallet redovisar Nilsson/Brodin
detta som om frågan gällde ett referat av en fotbollsmatch, att 35
remissinstanser helt eller delvis motsätter sig
rapporteringsskyldighet för inhemska arrangemang och att endast
Skatteverket ”aktivt” tillstyrker förslaget i denna del.
Vad som därvid är av särskild vikt att påpeka är att
Skatteverket inte har något egenintresse i själva lagstiftningen som sådan och dessutom, i en fråga av detta slag, utan jämförelse är den
viktigaste av alla remissinstanserna. Ingen av de övriga
instanserna har tillnärmelsevis samma möjligheter att överblicka
omfattningen av de skattearrangemang som förekommer eller att bedöma de
risker som dessa medför för oönskade kringgåenden av vår
skattelagstiftning. Och detta har Skatteverket, till skillnad mot
övriga remissinstanser, på ett tydligt sätt över inte mindre än
33 sidor klargjort med evidensbaserade faktauppgifter.
Verkets remiss tar också upp en rad konstruktiva åtgärder
för att motverka en del av de olägenheter som lagförslaget medför
och att minimera rapporteringsbehovet.
I stället citerar Nilsson/Brodin ett långt stycke av en remiss
från ett multinationellt företag, Epiroc AB, som t.o.m. menar att
rapporteringsskyldigheten kan komma att medföra att man finner det
omöjligt att vara kvar i Sverige och som framhåller vikten av att
så mycket som möjligt ”begränsa skadorna av EUs direktiv. ”
Att den aktuella rapporteringsplikten skulle medföra att
multinationella företag skulle fly landet får dock avfärdas som
rent nonsens. (Och om man flyr till ett annat EU-land hamnar man ju
”i samma båt” så att säga!) Vad gäller de skador som
EU-direktivet medför och som tagits upp av det aktuella bolaget
finns snarare anledning, som ovan påpekats, att ta i beaktande de
enorma skador som inte minst de multinationella företagens
aggressiva skatteplaneringen ger upphov till. Något som starkt
belyses av HSBC-skandalen, Mauritiusavslöjandet, Luxemburgläckan
samt Panama- och Paradispapprena.
I sina vidare kommentarer till remissutfallet ansluter sig
Nilsson/Brodin till företagens kritik över förslaget. Man menar
att det rent statistiska utfallet härav talar för att regeringen
inte borde gå vidare med förslaget vad gäller inhemsk
rapportering från den 1 juli 2020. Man anser vidare att förslaget
i många delar är rättsosäkert eftersom man inte definierat vad
som exempelvis menas med ett ”arrangemang” eller en ”rådgivare”
samt att tiden är knapp eftersom lagstiftningen skall vara antagen
och offentliggjord senast den 31 december i år. Därvid kan dock
nämnas att Polen redan per den 1 januari 2019 implementerat både
internationell och nationell rapporteringsplikt. Ytterligare skäl
för att skrota förslaget om nationell rapportering enligt
Nilsson/Brodin är att det redan finns en rad andra metoder för
Skatteverket att få information genom kontrolluppgifter,
förhandsbesked, internationellt informationsutbyte enligt
skatteavtal m.m.
Om man, som här skall göras, vidare tar i närmare beaktande vad
Skatteverket i sak har framhållit i sitt remissyttrande framträder
en helt annan bild av behovet av rapportering av skattearrangemang.
Skatteverket pekar således i detalj på flera typer av skatteupplägg som förorsakat ett bortfall av skatteintäkter räknat i miljarder vilket skulle ha kunnat förhindras eller dämpas om man haft kännedom om uppläggen i ett tidigare skede. Som exempel nämns den omfattande spridningen av de s.k. kattrumporna, inkomstomvandling via kapitalförsäkringar, kringgående av bestämmelserna om underskott samt lån tagna från utländska holdingbolag.
Ett ytterligare mycket uppmärksammat arrangemang varigenom vinster
vid avyttring av svenska fastighetsinnehav värda miljarder genom
handelsbolagsbildningar och dotterbolagsetableringar i Cypern kom
att skattefritt överföras dit för att därefter skattefritt
utdelas tillbaka till Sverige kom att sysselsätta våra domstolar i
åratal varefter upplägget slutligen underkändes enligt
skatteflyktslagen. En uppgiftsskyldighet om upplägget hade besparat
både de berörda bolagen och våra skattemyndigheter mycket arbete
och kostnader.
Ett ytterligare exempel som kan nämnas var ett populärt upplägg
för ett antal år sedan som initierades av Price Waterhouse där
utländska företag, bl.a. i den holländska Shellkoncernen, som
inte var skyldiga att fortlöpande innehålla och betala in löpande
preliminärskatt, betalade nettolön till utlänningar anställda
här i Sverige som därmed undgick beskattning av den latenta
skatten på sina löner! Detta uppdagades först efter flera år vid
en skatterevision av Shells svenska dotterbolag. En
rapporteringsskyldighet av ett sådant arrangemang hade undvikit ett
skattetapp för statskassan på miljontals kronor.
Slutligen kan nämnas Spendrup-affären i mitten av 90-talet, det
kanske mest utmanande och aggressiva skatteupplägget sedan
valutaregleringens avskaffande, då bröderna Spendrup och deras
familjemedlemmar flyttade ut sina aktieinnehav i bolaget till en
stiftelse i Liechtenstein. Detta skedde genom underprisöverlåtelser
och upprättandet av sexton bolag i olika skatterättsligt
attraktiva länder i syfte att undgå både svensk inkomstskatt och
gåvoskatt och där den sista transaktionen ägde rum dagen innan
den avskaffade skatteflyktsklausulen återinfördes! Om
rapporteringsplikt förelegat vid detta tillfälle är det sannolikt
att upplägget kanske inte alls blivit av eller kommit att utspela
sig på ett helt annat sätt.
Skatteverkets redovisning av behovet av rapporteringsplikt även för
inhemska skattearrangemang omfattar inte mindre än ca 6 sidor
(avsnitt 2.1.).
Utredningen har uppskattat att det totala antalet rapporteringar kommer att uppgå till ca 165 000. Skatteverket anser dock att det finns betydande osäkerhet i denna bedömning och uppskattar att antalet ärenden sannolikt inte kommer att överstiga 100 000. Skatteverket anser vidare att de rapporteringspliktiga inhemska arrangemangen bara kommer att omfatta en mindre del - ca 1/3 - av alla arrangemang som kan komma ifråga. Den ytterligare administrativa belastning som ett införande av rapportering av inhemska ärenden medför är således inte så stort. En ytterligare omständighet som inte skall underskattas vilket framhålls från flera bedömare är att benägenheten att ägna sig åt tvivelaktiga skattearrangemang kan komma att spontant avtaga när dessa på ett öppet sätt måste avslöjas för skattemyndigheterna. Förslaget får alltså anses ha en välkommen preventiv effekt. Man förutser vidare att en viss överrapportering kommer att ske i samband med lagstiftningens införande men att detta kommer att gradvis avtaga efter en tid sedan man fått erfarenhet av systemet. Skatteverket påpekar också att ett införande av rapporteringsplikt kommer att ha det goda med sig att det medför en minskning av övriga kontrollåtgärder och revisioner m.m.
Utredningen har uppskattat att det totala antalet rapporteringar kommer att uppgå till ca 165 000. Skatteverket anser dock att det finns betydande osäkerhet i denna bedömning och uppskattar att antalet ärenden sannolikt inte kommer att överstiga 100 000. Skatteverket anser vidare att de rapporteringspliktiga inhemska arrangemangen bara kommer att omfatta en mindre del - ca 1/3 - av alla arrangemang som kan komma ifråga. Den ytterligare administrativa belastning som ett införande av rapportering av inhemska ärenden medför är således inte så stort. En ytterligare omständighet som inte skall underskattas vilket framhålls från flera bedömare är att benägenheten att ägna sig åt tvivelaktiga skattearrangemang kan komma att spontant avtaga när dessa på ett öppet sätt måste avslöjas för skattemyndigheterna. Förslaget får alltså anses ha en välkommen preventiv effekt. Man förutser vidare att en viss överrapportering kommer att ske i samband med lagstiftningens införande men att detta kommer att gradvis avtaga efter en tid sedan man fått erfarenhet av systemet. Skatteverket påpekar också att ett införande av rapporteringsplikt kommer att ha det goda med sig att det medför en minskning av övriga kontrollåtgärder och revisioner m.m.
Remissen innehåller också, som ovan redan påpekats, flera förslag
och uppgifter om hur man genom utfärdande av ställningstaganden,
införande av tröskelvärden och annan information avser att
tillämpa bestämmelserna om rapporteringsplikten på ett sätt som
underlättar detta för berörda parter och att nedbringa antalet
rapporteringar.
I ett debattinlägg i Dagens Industri den 10 maj har professorn i
finansrätt vid Stockholms Universitet Roger Persson-Österman just
framhållit att kritikerna över förslaget missat att det i
betänkandet föreslagits att Skatteverket genom närmare riktlinjer
skall vägleda rådgivarna och skattebetalarna samt att intrycket av
kritiken är att "skatterådgivningsbranschen med näbbar och klor
bevakar sitt kommersiella intresse: att i det fördolda lämna råd
om aggressiv skatteplanering." (Samtidigt bör nämnas att Stockholms
Universitet i sin remisskrivelse dock avstyrkt att förslaget vad
gäller införandet av uppgiftsskyldighet för rent inhemska
arrangemang genomförs!)
Som kontrast till de bedömningar som gjorts av utredningen och
Skatteverket om behovet av rapporteringsplikt för inhemska
arrangemang framstår ett uttalande i Dagens Industri den 14 maj av
Hans Peter Larsson som är skatteansvarig vid Föreningen
Auktoriserade Revisorer (FAR) och en av förslagets skarpaste
kritiker. Han framhåller sålunda att trenden inom skatterådgivning
nu går mot ökad kontroll och redovisning att rätt skatt har
betalats, inte ”smart planering”. Om detta påstående, vilket
man får hoppas, är riktigt, har ju dock Larsson ingen anledning att närmare bekymra sig över lagförslaget och kan därmed dämpa sin kritik emot det.
Nämnvärt är också att rapporteringsplikt även för inhemska arrangemang inte är någonting unikt. Det förekommer, som utförligt redovisats i förslaget, i ett flertal andra länder t.ex. USA, Storbritannien, Portugal och, som ovan redan nämnts, Polen. Och detta utan att veterligen ha orsakat något nämnvärt rabalder. I detta sammanhang kan nämnas en ytterligare remiss i vilken det framhålls att uppgiftsskyldigheten medför konkurrensnackdelar för svenska företag. Eller, med andra ord, svenska företag måste ha samma möjligheter som sina utländska konkurrenter att ägna sig åt aggressiv skatteplanering!
Nämnvärt är också att rapporteringsplikt även för inhemska arrangemang inte är någonting unikt. Det förekommer, som utförligt redovisats i förslaget, i ett flertal andra länder t.ex. USA, Storbritannien, Portugal och, som ovan redan nämnts, Polen. Och detta utan att veterligen ha orsakat något nämnvärt rabalder. I detta sammanhang kan nämnas en ytterligare remiss i vilken det framhålls att uppgiftsskyldigheten medför konkurrensnackdelar för svenska företag. Eller, med andra ord, svenska företag måste ha samma möjligheter som sina utländska konkurrenter att ägna sig åt aggressiv skatteplanering!
Nilssons/Brodins redovisning av remissutfallet och metoden att
analysera detta med ledning endast av en matematisk uppgift om hur
många som röstat för detsamma i förhållande till dem som röstat
emot är förenklat och ger en ofullständig och vilseledande bild
av förslagets verkningar. Och att helt ignorera den viktigaste
remissen av alla, den från Skatteverket, är oseriöst.
Peter Sundgren
peter.sundgren@gmail.com
0704917670
0704917670