WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS no 3/2022

Samtal med Leif Östling om skattebrott

Kommissionen för skattenytta som satts upp av Leif Östling anordnade för en tid sedan ett seminarium om brott mot välfärdssystemen. Den mycket namnkunniga panelen bestod av Anne-Marie Begler - tidigare generaldirektör på Försäkringskassan, Juno Blom -, partisekreterare och riksdagsman för Liberalerna, Boel Godner (S) - Kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, Per Wadhed -, Polisöverintendent Nationella operativa avdelningen och Sekretariatet för myndighetssamverkan samt Ida Ingerö – Näringspolitisk expert Vårdföretagarna.

Jag och en handfull ytterligare personer var på plats men seminariet finns på webben. Gå till Kommissionens hemsida.

Omfattningen av och allvaret i problematiken avslöjades redan i inbjudan till seminariet som berättar att varje år utbetalas 18 miljarder kronor felaktigt från välfärdssystemen. ”Det handlar om alltifrån enstaka misstag till grov organiserad brottslighet. Trots att flertalet statliga utredningar föreslagit såväl ny lagstiftning som förändrade organisatoriska former, kvarstår problemen. Inte bara är det ett slöseri med våra gemensamma resurser – det göder också en organiserad brottslighet”. Vid seminariet belystes särskilt den personliga assistansen där det finns risker för kopplingar till människohandel, utnyttjande av utländsk arbetskraft och vanvård.

Av sammanhanget framgick att den brottslighet som förekommer mot välfärdssystemen så gott som uteslutande kretsar kring människor i vårt land som har en mycket svag socioekonomisk ställning och att de i mycket stor omfattning är av utländsk härkomst.

Vid ett samtal med Stig Östling efter seminariet gjorde jag just detta sistnämnda påpekande och att detta borde ställas i motsats till den mycket omfattande brottslighet som även utövas av det motsatta befolkningssegmentet, nämligen den grupp medborgare i Sverige, vilka  tillhör den allra högsta finansiella och ekonomiska eliten i vårt land, människor med mycket stora förmögenheter som ägnar sig åt att mörklägga dessa i utlandet, så gott som uteslutande i s.k. tax havens som välvilligt bidrar till de berörda personernas ansträngningar att inte bara fullborda skattebrott utan även penningtvätt, knark- och vapenhandel och terrorverksamhet.

När det gäller just skattebrott har EU-kommissionen nyligen publicerat en rapport: ”Monitoring the amount of wealth hidden by individuals in international financial centres and impact of recent internationally agreed standards on tax transparency on the fight against tax evasion”. I denna underökning intar Sverige den mindre smickrande fjärde platsen inom unionen vad gäller undanhållen skatt i förhållande till bruttonationalprodukt. I nominella tal ca 28 miljarder kronor av en uppskattad hemlighållen förmögenhet på mellan 500-600 miljarder kronor. Och det är ironiskt att konstatera att denna brottslighet begås av personer i ett land som avskaffat såväl fastighets-, förmögenhets-, arvs- som gåvoskatt!

Omfattningen på världsbasis av den svarta ekonomin har varit föremål för stort intresse under lång tid, särskilt i kölvattnet av finanskrisen och pandemin. Särskilt uppmärksammade har de avslöjanden varit som gjorts av det internationella journalistnätverket International Consortium of Investigative Journalists, ICIJ. Något jag inte behövde påminna Leif Östling om som fått sin utländska bolagskoncern i Luxemburg och Malta offentliggjord av denna organisation.

Skatteundanhållandet i Sverige – 28 miljarder jämfört med välfärdsbrottens 18 miljarder som ovan nämnts, borde - menade jag - motivera Kommissionen för skattenytta att anordna ett seminarium även om den svenska skattebrottslighet som gäller utländska tillgångar. Ett förhindrande av att förmögenheter placeras anonymt utomlands medför ju också den nyttan att dessa i stället kan omsättas och investeras i Sverige.

Leif Östling instämde i allvaret av den aktuella problematiken men ansåg att den framför allt berodde på det den höga beskattningen i Sverige. Jag invände att undanhållandet av de aktuella inkomsterna från beskattning var lika allvarligt. Straffsatserna för grovt bidragsbrott och grovt skattebrott är desamma - fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Och, som just påpekats, förlusten för statskassan är ju betydligt större vad gäller skattebrotten än den som åsamkas av välfärdsbrotten.  En första och självklar åtgärd borde vara att införa skyldighet för alla berörda att i sin självdeklaration redovisa sina utländska tillgångar!

Med en obestämd känsla av pessimism lämnade jag mötet med misstanken att Kommissionen för skattenytta inte kommer att anordna något seminarium om alla internationella skattebrottslingar i vårt land.

En positiv utveckling i kölvattnet av Rysslands krig mot Ukraina är emellertid den beslutsamhet som givits tillkänna om upprättandet av EU-kommissionen, Frankrike, Tyskland, Italien, Storbritannien, Canada och Förenta Staterna av en Transatlantic Task Force ”that will ensure the effective implementation of our financial sanctions by identifying and freezing the assets of sanctioned individuals and companies that exist within our jurisdictions….We will also engage other governments and work to detect and disrupt the movement of ill-gotten gains, and to deny these individuals the ability to hide their assets in jurisdictions across the world”.

I en kommentar härtill säger Tax Justice Network: ”The commitment to establish taskforces dedicated to uncovering the true beneficial ownership of assets provides a powerful opportunity to create a robust international system of financial transparency. The benefits of doing so would go far beyond the immediate crisis, and respond to a longstanding need to remedy a global financial system that loses $483 billion a year to tax havens”.

peter.sundgren@gmail.com

0704917670

 

WITS no 4/2022

Föreningen Auktoriserade Revisorer 0m skatterådgivning.

Hans-Peter Larsson, tidigare Tax Partner på PriceWaterhouseCoopers och numera Föreningen Auktoriserade Revisorers skattesakkunnige, skrev nyligen på sin blogg att skatterådgivarnas uppdrag runt millennieskiftet främst handlade om - ibland aggressiv - planering för att minska skatten, och detta  genom investeringar via bolag på Cypern, Malta eller i Luxemburg - ofta dessutom i samband med avsikten hos bolagsägarna att därefter flytta utomlands. När man talar om att "investera via bolag" i nämnda länder skall detta uppfattas att en fysisk person i detta fall boende i Sverige låter ett holding- eller skalbolag i dessa länder äga en investering i Sverige eller annorstädes. (Ända fram till 1989 var det förbjudet enligt dåvarande valutarestriktioner för både juridiska och fysiska personer i Sverige att äga sådana bolag utan Riksbankens godkännande.)

Den skatterådgivning som Hans-Peter syftar på är de förvisso mycket aggressiva skatteflyktsupplägg som sedan länge förekommit för att kringgå den s.k. tioårsregeln, dvs den lagstiftning som vi haft i Sverige allt sedan 1984 som föreskriver att den som flyttar utomlands förblir skattskyldig i Sverige för en försäljning av aktier, både svenska och utländska, under tio år efter utflyttningen.

Men, uppgav Hans-Peter, denna typ av planerade upplägg hade till största delen numera upphört och att skatterådgivarnas roll hade förändrats: ”Idag ges råd främst kring innebörden av komplexa internationella regler, för att företagen vill göra rätt”. 

Jag har ofta funderat just på problemet hur stort antalet företagare varit som flyttat utomlands för att undgå beskattning av sina aktievinster men aldrig kommit till någon klarhet härom. Det främsta skälet härtill är sannolikt att den slutliga avyttring som genererar kapitalvinsten görs efter entreprenörens utflyttning och därför rätteligen aldrig redovisas i någon deklaration i Sverige. Under sådana förhållanden är det naturligtvis mycket svårt att få en korrekt bild av omfattningen av antalet entreprenörer som flyttar utomlands för att undgå beskattning enligt tioårsregeln.

Enligt ett lagförslag från Skatteverket 2017 om ett införande av en exitskatt som skulle ersätta tioårsregeln lämnades dock vissa uppgifter om aktievinstutflyttningarnas omfattning. Man pekades således på på en förstudie av denna skatteflykt omfattande åren 2005 och 2006 där skattebortfallet vad gällde utflyttade fåmansföretagsdelägare, försiktigt beräknat, uppskattades till 2.6 miljarder kronor. Någon uppgift om hur många utflyttande företagsägare det handlade om angavs inte. Det aktuella bortfallet (dvs 2017) utgjorde enligt Skatteverket ca 1 miljard årligen vilket i huvudsak också gällde utflyttande fåmansföretagare.

Dessa uppgifter från Skatteverket kan enligt min mening inte anses peka på någon avtagande trend som Hans-Peter påstår när det gäller omfattningen av dessa upplägg sedan millennieskiftet.

Jag kontaktade honom därför för att höra vad han hade för underlag för sitt påstående att dessa skatteundandraganden till största delen numera har upphört.

Jag påpekade dock samtidigt att jag förutsatte att han under alla omständigheter ansluter sig till den grundläggande uppfattningen att Sverige skall vidmakthålla sitt skatteanspråk på aktieavyttringar som sker under tio år efter aktieägarens utflyttning. Denna lagstiftning infördes av en socialdemokratisk regering 1984 och utvidgades (till att omfatta även utländska bolag) 2007 av en borgerlig regering. Och det finns inte någon opinionsbildare som någonsin föreslagit någon lindring eller något avskaffande av dessa bestämmelser som sådana. Tvärtom har det från flera håll framhållits att lagstiftaren måste göra något för att stoppa denna skatteflykt. Och varenda finansminister sedan 1984 har bedyrat att så skall ske. Men utan resultat. Trots att även Riksrevisionen - riksdagens "vakthund" - vid två tillfällen, 2010 och 2015 har uppmanat regeringen att vidta åtgärder.

Uppgiften blir då, fortsatte jag, att vi experter på området, dvs Hans-Peter och jag borde bidraga till att göra skatteanspråket effektivt i syfte att förhindra den mycket aggressiva och utmanande skatteflykt som sedan åratal skett beträffande tioårsregeln. 

En bra utgångspunkt konstaterade jag vidare vore införandet av den exitskatt som Skatteverket föreslagit dock med följande modifieringar:

1. Exitskatten  görs tillämplig endast under tio år efter utflyttningen, precis som enligt nuvarande tioårsregel. Skatteverket föreslog att någon bortre tidsgräns för eitskatten inte skulle gälla. Skatten skall också gälla vid gåva av aktier till någon som bor utomlands såsom Skatteverket föreslagit.

2. Uppskov med betalning av den vid utflyttningen beräknade exitskatten medges till dess en faktisk avyttring av aktierna sker eller under de tio år exitskatteskulden består. Sådant uppskov medges vid utflyttning till alla länder.

3. Säkerhet för betalning av exitskatten ställs men endast vid utflyttning till länder med vilka vi saknar avtal om utbyte av information.

4. Om svensk skatt vid den verkliga försäljningen efter utflyttningen blir lägre än exitskatten nedsätts denna till denna lägre skatt.

På detta sätt sker den effektiva beskattningen av aktievinsten på exakt samma sätt som enligt tioårsregeln. Att särskilt observera är att denna överensstämmelse med den befintliga tioårsregeln även gäller vad avser gåva av aktier till någon som flyttat utomlands. Skatteverkets förslag på denna punkt väckte ju särskilt avståndstagande hos många remissinstanser. I en debattartikel i Dagens Industri den 19 januari 2019 framförde även Hans-Peter allvarlig kritik mot exitskatteförslaget.

Min underliggande tanke är naturligtvis att om alla är överens om att upprätthålla skatteanspråket beträffande utvandrande aktieägare enligt tioårsregeln och att det ovan skisserade förslaget om en exitskatt har exakt samma rättsverkningar som denna tioårsregel samt att alla naturligtvis är besjälade av att bekämpa skatteflykt så finns det inga rationella hinder att vidare fördröja införandet av en exitskattelag.

Det vore kul att höra dina kommentarer avslutade jag mitt e-mail till Hans-Peter!

Han svarade att underlaget för det han skrivit om skatterådgivning avseende utflyttande entreprenörer byggde på hans erfarenhet som tidigare skattekonsult och senare diskussioner i FARs strategigrupp kring trender inom rådgivning. 

Vad gällde exitskatten var detta en fråga som FAR inte hade på agendan just nu.

Han framhöll vidare att Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning, i det senaste numret av Ekonomisk Debatt skrivit en utmärkt artikel som redogör för de olika förändringar i skattesystemet  som skett sedan tiden före skattereformen vilket givetvis påverkar frågan om vilka råd som önskas.

Det kan påpekas att Henreksons artikel berör vare sig tioårsregeln eller exitskatten utan ägnas huvudsakligen åt konstaterandet att familjestiftelsernas betydelse som kontrollägare har minskat och ersatts av förmögna privatpersoner som äger kontrollposter via holdingbolag.

Vidare kan tilläggas det ironiska i att det var just genom skattereformen som den tidigare mycket stränga beskattningen av interna aktieöverlåtelser avskaffades vilket några år senare i samband med Sveriges anslutning till EU öppnade slussarna på vid gavel för de interna underprisöverlåtelser till holdingbolag inom unionen som ligger till grund för de gängse  uppläggen för utflyttande entreprenörer som därmed kan kringgå tioårsregeln.

(Jag föreslog att synpunkterna i mitt email skulle publiceras på FARs blogg men detta ignorerades av Hans-Peter.)

peter.sundgren@gmail.com

0704917670