Synpunkter av Niclas Virin ang WITS 5/2019 "Åtgärder mot skatteflykt: mycket snack men ingen verkstad

WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 2/2020

Hej Peter

Jag har sent omsider varseblivit din artikel WITS no 5/2019, Åtgärder mot skatteflykt: mycket snack men ingen verkstad.

Jag har inga synpunkter på din irritation angående exitskatten. Det är närmast en politisk fråga om hur samhället ska underlätta entreprenörer och företagandet.  

Din övriga kritik rörande CbCR och Rapporteringspliktiga arrangemang förvånar mig en smula. Bägge två bidrar till en enorm administration med medföljande sekretessrisk. Frågan är om det är nödvändigt att ytterligare belasta näringsliv och förvaltning med dessa åtgärder.

Vad är det egentligen som står på spel? Du skriver att det rör sig om 2.263 miljoner USD per år. Enligt en OECD-rapport (https://www.oecd.org/ctp/background-brief-inclusive-framework-for-beps-implementation.pdf) är det t.o.m. 100-240 miljarder USD, alltså kanske hundra gånger så mycket.

För att ge en föreställning om beloppens väldighet, skulle jag vilja ställa dem i relation till några relevanta siffror i världsekonomin. Världens BNP (värdet av allt som produceras under ett år) för 2017 var enligt IMFs, Världsbankens och FNs olika beräkningar ca 80 tusen miljarder USD. Om skattebortfallet vore 100 miljarder USD, motsvarar detta en åttahundradel, eller 0,125 procent av värdet av världens hela produktion; en nästan lika obegripligt liten andel som beloppet är stort i absoluta tal. Är det, som du skriver, fråga om drygt 2 miljarder USD är det fråga om kaffepengar. Kameralt

Sveriges BNP var enligt samma beräkningar drygt 500 miljarder USD, eller 5 tusen miljarder SEK. De svenska skatteinkomsterna var ca 2 tusen miljarder SEK, motsvarande ca 40 procent av BNP. Sveriges andel av världens BNP var ca 0,625 procent. Om det internationella skattetrycket vore detsamma som i Sverige, skulle skattebortfallet motsvara ca 6 250 milj kronor, en i statsbudgetsammanhang obetydlig siffra. Nu är skattetrycket i Sverige säkert åtminstone 30 procent högre än det globala genomsnittet, så om skattesvinnet vore på den nivån, skulle det svida hårdare i Sverige, dvs. som om det svenska svinnet vore drygt 8 mdr SEK, dock fortfarande ett ringa belopp statsfinansiellt. Med tanke på att Sverige måste anses ha en välfungerande skatteförvaltning, hög tillit till skattesystemet och låg korruption, kan man dock anta att skatteundandragandet ligger långt under omvärldsgenomsnittet.

Och det endast kameralt!

Att bolagsskatten - som ovan konstaterats - undandras staterna till följd av den avancerade skatteplaneringen betyder nämligen inte att deras skatteinkomster minskar. Det sker bara omfördelningar mellan skattesubjekt och stater samt omfördelning mellan skattearter och i tid.

Den skatt, som bolagen inte betalar till följd av sin avancerade skatteplanering, innebär ingen förlust för världsekonomin. Ingen äter sedlar och mynt. De varor och tjänster som har producerats, har producerats och investerats och konsumerats. (Det har kanske rent av skapats varor och tjänster till högre värden, eftersom företagen eller deras ägare kunna disponera större resurser än om skattena betalats och slösats bort på statlig administration, men den invändningen ligger utanför detta resonemang). De skattebetalningar som uteblivit har "endast" medfört att dispositionen över en avsedd andel av uppkomna resurser i första rummet inte tillkommit stater utan behållits inom företagssfären. Detta kan vara besvärande nog, dvs. staterna har inte fått in de bolagsskatter de budgeterat för, eller så har skatter tillfallit andra länder än dem, i vilka de utan skatteplaneringen skulle hamnat, vilket skapar politiska spänningar mellan länderna. Men de genom skatteplaneringen uteblivna bolagsskatterna kan (och gör det i sinom tid) framkalla nyinvesteringar genom sänkta avkastningskrav. Nyinvesteringarna genererar i sin tur ökade lönekostnader/-intäkter till följd av ökad sysselsättning och/eller höjda löner samt aktieutdelningar; allt utgörande underlag som kan och brukar beskattas. Med höjda lönebetalningar och utdelningar ökas också basen för olika konsumtionsskatter. Och varifrån skulle pengarna till bolagsskatter tas om inte från kontona för lönekostnader, försäljningsintäkter och aktieutdelningar? Från Himmelen?

Att inte ens det kamerala bortfallet av bolagsskatt är större beror bl.a. på att bolagsskattebasen i det långa loppet motsvarar (är) nettoinvesteringarna i den skattepliktiga delen av näringslivet. I Sverige ligger denna andel av BNP på kanske 10 procent. Även med en hög bolagsskattesats kan bolagsskatteinkomsterna inte uppnå särskilt hög andel av ett lands BNP och totala skatteinkomster; inte ens om skattesatsens höjd inte skulle ha någon effekt på näringslivets aktivitet eller landets förmåga att attrahera riskkapital. Följaktligen uppgår ländernas bolagsskatteinkomster endast i undantagsfall till mer än 6-7 procent av totala skatter och 2-3 procent av BNP.

Det är naturligtvis viktigt och intressant att diskutera skattereglernas utformning och hur de tillämpas, men jag tycker att man måste kunna ifrågasätta eller åtminstone relativisera påståendena om att världen skulle gå miste om omfattande beskattningsunderlag på grund av företagens skatteplanering. Statsfinansiellt torde effekterna på global nivå av de multinationella företagens skatteplanering vara negligerbara. Staterna har ju f.ö. dessutom alltid möjlighet att stifta sina egna lagar, om de anser sig ha skatteanspråk eller ekonomiska behov som äventyras av att företagen manipulerar underlaget för beskattning av företagsvinst.

De största förlusterna till följd av den avancerade internationella skatteplaneringen är inte pekuniära utan kan vara att bolagsskattesystemet förlorar i legitimitet och/eller att konkurrensvillkoren blir olika för inhemska och internationellt verksamma företag. Det är illa nog. Hur ska t.ex. en lokal bokhandlare i Dublin, som betalar skatt på den vinst verksamheten kräver för att överleva, kunna konkurrera med den verksamhet som Amazon med obetydlig beskattning anses bedriva i Irland? Andra olägenheter är att stater kommer i tvist med varandra om beskattningsunderlagen (snarare än att företagen tvistar med skattemyndigheter), och - inte minst - att betydande ekonomiska resurser i form av högavlönade befattningar binds inom lagstiftande organ och rättsvårdande myndigheter samt i akademier och advokat- och konsultvärlden. Vad har t.ex. BEPS kostat bara i löner och omkostnader?

Dessa förluster och olägenheter avhjälps inte genom att tillföra systemet ytterligare komplicerande regler.

Vad är det som gör att bolagsbeskattningen, trots det ynkliga budgetmässiga utbytet och de enorma principiella och praktiska problemen för dess upprätthållande, anses så oundgänglig att den inte omgående avskaffas? Världen skulle befrias från en helt onödig och resurskrävande administration, en investeringshämmande och skadlig beskattningsform och en för allmänheten upprörande eller upphetsande formell skatteflykt .

Jag trodde vi var överens om att bolagsbeskattningen borde helt avskaffas.

Om du vill, kan du lägga ut ovanstående på din blogg. Jag vet inte hur man bär sig åt.

Ha det så gott

Niclas

Stockholm den 16 januari 2020
peter.sundgren@gmail.com
070 491 76 70

Replik av Hans-Peter Larsson angående offentlig country-by-country reporting och rapporteringsplikt för skattearrangemang samt motreplik av Peter Sundgren (Se WITS no 4/2019)

WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 1/2020


DEBATT - Replik av Hans-Peter Larsson, Skatteansvarig FAR

I en debattartikel i Dagens Juridik 2019-12-13 om åtgärder mot skatteflykt refererar Peter Sundgren min blogg på FAR:s hemsida. I den skriver jag att det förhållandet att lagrådsremissen om implementeringen av EU:s DAC 6 direktiv om obligatorisk upplysningsskyldighet för gränsöverskridande transaktioner inte omfattar även svenska skattearrangemang är en stor framgång. Den frågan bereds nu vidare.
FAR och undertecknad har löpande framfört tydlig kritik mot den inhemska delen. Mot den gränsöverskridande delen har vi inget att erinra. FAR har vid flera tillfällen och i olika sammanhang ställt frågan till Skatteverket, ge exempel på fem inhemska skattearrangemang under de senaste fem åren kring vilka upplysning skulle ha lämnats? Vi har knappt ens fått fem exempel och de som har lämnats har rört transaktioner som ligger även mer än fem år tillbaka i tiden där skatteflykt aktualiserats. Det visar att behov saknas i den delen. Visas ett behov av lagstiftaren kommer FAR givetvis att böja sig.
Men det som nu redovisats motiverar inte att av Skatteverket uppskattade 275 000 upplysningar lämnas. (5 år x 55 000 upplysningar per år). Inte heller hade det motiverat att, enligt lagrådsremissen, cirka 20 000 redovisningskonsulter som lämnar råd hade behöv sätta sig in i dessa medvetet vagt utformade regler.
FAR är ledande initiativtagare i Sverige till skatt som en hållbarhetsfråga. På det frukostseminarium kring detta ämne, där Sundgren var närvarade, för någon vecka presenterade jag olika nya modeller för en fullt transparent redovisning av skattebetalningar, även internationella i olika länder. Jag nämnde flera gånger att FAR var för full transparens, men att vi inte såg något behov av tvingande lagstiftning. Även om detta har jag bloggat. Delar av CSR Swedens skattegrupp, i vilken jag ingår, medverkade med ny best practise på området. Under samma seminarium redovisade även KPMG sin senaste rapport om Tax Transparency i Sverige 2018-19. I denna framgår att 73 procent av börsbolagen nu är transparenta kring sin skatt. 52 procent av large cap-bolagen har lagt upp sin skattepolicy på hemsidan.
År 2016 var motsvarande siffra 14 procent. Tala om tydlig trend! Skatterådgivarens roll går nu snabbt mot allt mer kontroll av att rätt skatt betalts. Utvecklingen drivs av investerare, digitaliseringen av uppgiftslämnande och ny internationell lagstiftning.
Om undertecknad och FAR kan medverka till att regler för vilket behov inte kan visas sätts på hold och bereds vidare är det en betydande framgång för Sveriges företag och rådgivare. Särskilt som uppförsbacken initialt av flertalet bedömare ansågs brantare än vad jag tidigare erfarit i någon fråga.

Diskussionen om skatterättens utveckling fortsätter, nu med digitalisering och hållbarhet som utgångspunkter.

DEBATT- motreplik – av Peter Sundgren,

Rapporteringen om avslöjandena i bland annat Luxemburg-läckan och Panamapapprena om den fullständigt enorma och aggressiva skatteflyktsplanering och hemlighetsmakeri som förekommer överallt har varit mycket omfattande och orsakat häftiga opinionsstormar häremot hos allmänheten.

Inom EU har detta givit upphov till framläggandet dels av ett förslag till direktiv om införande av en öppen och offentlig så kallad country-by-countryrapportering av moderbolag i internationella koncerner innebärande att dessa skall land för land lämna uppgifter om alla sina dotterbolags skattebetalningar, omsättning, vinst, antal anställda med mera dels vidare ett direktiv att alla skatterådgivare måste rapportera till skattemyndigheterna vilka skatteplaneringsrekommendationer de lämnat till sina klienter vad gäller gränsöverskridande transaktioner. Båda dessa åtgärder syftar naturligtvis till att skapa mer transparens och insyn i företagens och andra berörda skattskyldigas skattestrategier och skatteplanering.

Vad gäller implementeringen i Sverige om de rapporteringspliktiga skattearrangemangen lämnade regeringen direktiv till den för detta ändamål tillsatta utredningen om att den skulle ta ställning till att utvidga denna rapportering även till skatteplanering av transaktioner inom Sverige. Utredningen tillstyrkte att sådan intern skatteplanering också borde bli rapporteringspliktig.
(Det kan tilläggas att sådan intern rapporteringsplikt finns i flera andra länder.)

I en debattartikel den 13 december på denna hemsida under rubriken ”Åtgärder mot skatteflykt: mycket snack men ingen verkstad” har jag framhållit hur Magdalena Andersson upprepat och med en retorik som får änglar att jubla meddelat sin beslutsamhet att ingripa mot skatteflykt men, när det kommer till handling – och tillsammans med skurkstaten i internationella skattesammanhang Malta – röstat ner country-by-countryförslaget samt, efter mördande kritik från skatteflyktplaneringskollektivet i Sverige, även  skrotat utredningsförslaget om rapportering av skatteplaneringsupplägg i den del som avser inhemska transaktioner.

Jag rapporterade därvid också hur Hans Peter Larsson, som är skatteansvarig hos Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR) och som varit mycket aktiv i frågan om motarbetande av skyldigheten att rapportera inhemska skatteupplägg på sin egen blogg hade glädjestrålande tagit emot beskedet att finansministerns beslutat att inte införa rapporteringsskyldighet för inhemska skattearrangemang samt uppgivit att detta för hans del inneburit den största framgången i hans trettioåriga näringspolitiska engagemang.

I en replik på mitt debattinlägg utvecklar Larsson på denna hemsida den 16 december under rubriken ”Behov saknas av inhemsk rapporteringsskyldighet” ytterligare sin kritik mot förslaget om att denna rapporteringsskyldighet således inte behövs.

Vad gäller just denna fråga finns anledning att gå tillbaka även till ett blogginlägg i somras av KPMG där man (icke överraskande) instämde i slutsatserna i alla remisskrivelser att behov för rapportering av inhemsk skatteplanering inte förelåg. Men man ’glömde’ dock i sin analys att berätta vad Skatteverket hade sagt härom i sin remiss.

I ett inlägg på denna hemsida (se WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 4/2019, 9 september) under rubriken ”Analys av KPMGs analys av remissutfallet beträffande förslaget om rapporteringspliktiga skattearrangemang” bemötte jag KPMGs blogginlägg för att berätta vad Skatteverket haft att säga i saken, och specifikt om behovet av sådan inhemsk rapportering.

Jag anförde därvid att Skatteverket – till skillnad mot skatterådgivarkretsen – inte har något självständigt intresse i själva lagstiftningen som sådan samt berättade att verket i sin trettiosidiga remiss ägnat inte mindre än sex därav åt just behovet av lagstiftning även i frågan om rapportering av intern skatteplanering. Jag påpekade att Skatteverket utan jämförelse var den instans som hade de bästa förutsättningarna att överblicka omfattningen av de skattearrangemang som förekommer och att bedöma de risker som detta medför för oönskade kringgåenden av vår skattelagstiftning.

Vad gäller behovet av lagstiftning beskrev Skatteverket med evidensbaserade faktauppgifter (med ett antal fotnötter därtill) i sin remiss flera typer av interna skatteupplägg som förorsakat bortfall av skatteintäkter i miljardklassen, vilket skulle ha kunnat förhindras eller dämpas om man haft kännedom om uppläggen i ett tidigare skede. Som exempel nämndes den omfattande spridningen av de så kallade kattrumporna, inkomstomvandling av kapitalförsäkringar, kringgående av bestämmelserna om underskott samt lån tagna från utländska holdingbolag.

Själv tillade jag bland annat ett exempel som var populärt för ett antal år sedan som lanserades av Price Waterhouse om hur utländska företag, bland annat i den holländska Shellkoncernen, som inte var skyldiga att innehålla och betala in löpande preliminärskatt, betalade nettolön till utlänningar anställda i Sverige som därmed undgick beskattning av den latenta skatten på sina löner! Detta uppdagades först efter flera år vid en skatterevision av Shells svenska dotterbolag. (Något överraskande beviljade den dåvarande regeringsrätten prövningstillstånd i ärendet men avvisade naturligtvis överklagandet. Även en ansökan från Price om resning i frågan (!) avvisades av regeringsrätten). En tidig rapporteringsskyldighet av detta systematiskt och under flera år förekommande skattearrangemang hade undvikit ett skattetapp för statskassan på flera miljoner kronor.

Man skulle ju även rent generellt kunna tycka att om nu de 28 medlemsstaterna i EU enhälligt anser att det finns ett mycket stort behov av att införa regler om rapportering av aggressiva gränsöverskridande transaktioner så skulle en misstanke om att sådant förekommer även internt inte vara långt borta.

Jag menade avslutningsvis att KPMGs analys av remissomgången utan att redovisa Skatteverkets uppfattning om rapporteringsskyldigheten var oseriös.

I sin ovan nämnda replik på mitt debattinlägg berättar Larsson att FAR är ledande initiativtagare i Sverige till skatt som hållbarhetsfråga och hur han på ett frukostseminarium för någon vecka sedan kring detta ämne, där även jag var närvarande, hade presenterat olika modeller för en fullt transparent redovisning av skattebetalningar, även internationella. KPMG redovisade också vid seminariet att man i sin senaste rapport om ”Transparency i Sverige 2018-19” konstaterat att 73 procent av börsbolagen nu är transparenta kring sin skatt och att 52 procent av large-capbolagen har lagt upp sin skattepolicy på sina hemsidor.

Det var mot bakgrund härav, det vill säga att företagsvärlden själv går i spetsen för öppenhet och transparens, som jag ansåg att finansministerns blockerande av EUs förslag om öppen country-by-country reporting var särskilt upprörande.

Larsson bekräftade vidare att FAR och han själv löpande framfört tydlig kritik mot den inhemska delen av förslaget om rapportering av aggressiv skatteplanering och beklagade att man på upprepade frågor till Skatteverket om exempel på arrangemang då rapportering skulle behöva lämnas icke fått något svar härpå.

Vid frukostseminariet välkomnade jag beskeden om hur näringslivet i sitt hållbarhetsarbete nu själva frivilligt tagit ledningen i frågan om att visa sådan öppenhet, transparens och beredvillighet till insyn i sina skattestrategier men frågade hur detta då kunde anses rimma med det omfattande motståndet från skatterådgivarnas sida mot att rapportera de skattearrangemang som man rekommenderar sina klientföretag och att man därmed alltså fortsätter att mörklägga dessa arrangemang. 

Stockholm den 8 januari 2020

Peter Sundgren
peter.sundgren@gmail.com
070 491 76 70