torsdag 16 januari 2020

Synpunkter av Niclas Virin ang WITS 5/2019 "Åtgärder mot skatteflykt: mycket snack men ingen verkstad

WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 2/2020



Hej Peter
Jag har sent omsider varseblivit din artikel WITS no 5/2019, Åtgärder mot skatteflykt: mycket snack men ingen verkstad.
Jag har inga synpunkter på din irritation angående exitskatten. Det är närmast en politisk fråga om hur samhället ska underlätta entreprenörer och företagandet.  
Din övriga kritik rörande CbCR och Rapporteringspliktiga arrangemang förvånar mig en smula. Bägge två bidrar till en enorm administration med medföljande sekretessrisk. Frågan är om det är nödvändigt att ytterligare belasta näringsliv och förvaltning med dessa åtgärder.
Vad är det egentligen som står på spel? Du skriver att det rör sig om 2.263 miljoner USD per år. Enligt en OECD-rapport (https://www.oecd.org/ctp/background-brief-inclusive-framework-for-beps-implementation.pdf) är det t.o.m. 100-240 miljarder USD, alltså kanske hundra gånger så mycket.
För att ge en föreställning om beloppens väldighet, skulle jag vilja ställa dem i relation till några relevanta siffror i världsekonomin. Världens BNP (värdet av allt som produceras under ett år) för 2017 var enligt IMFs, Världsbankens och FNs olika beräkningar ca 80 tusen miljarder USD. Om skattebortfallet vore 100 miljarder USD, motsvarar detta en åttahundradel, eller 0,125 procent av värdet av världens hela produktion; en nästan lika obegripligt liten andel som beloppet är stort i absoluta tal. Är det, som du skriver, fråga om drygt 2 miljarder USD är det fråga om kaffepengar. Kameralt
Sveriges BNP var enligt samma beräkningar drygt 500 miljarder USD, eller 5 tusen miljarder SEK. De svenska skatteinkomsterna var ca 2 tusen miljarder SEK, motsvarande ca 40 procent av BNP. Sveriges andel av världens BNP var ca 0,625 procent. Om det internationella skattetrycket vore detsamma som i Sverige, skulle skattebortfallet motsvara ca 6 250 milj kronor, en i statsbudgetsammanhang obetydlig siffra. Nu är skattetrycket i Sverige säkert åtminstone 30 procent högre än det globala genomsnittet, så om skattesvinnet vore på den nivån, skulle det svida hårdare i Sverige, dvs. som om det svenska svinnet vore drygt 8 mdr SEK, dock fortfarande ett ringa belopp statsfinansiellt. Med tanke på att Sverige måste anses ha en välfungerande skatteförvaltning, hög tillit till skattesystemet och låg korruption, kan man dock anta att skatteundandragandet ligger långt under omvärldsgenomsnittet.

Och det endast kameralt!
Att bolagsskatten - som ovan konstaterats - undandras staterna till följd av den avancerade skatteplaneringen betyder nämligen inte att deras skatteinkomster minskar. Det sker bara omfördelningar mellan skattesubjekt och stater samt omfördelning mellan skattearter och i tid.
Den skatt, som bolagen inte betalar till följd av sin avancerade skatteplanering, innebär ingen förlust för världsekonomin. Ingen äter sedlar och mynt. De varor och tjänster som har producerats, har producerats och investerats och konsumerats. (Det har kanske rent av skapats varor och tjänster till högre värden, eftersom företagen eller deras ägare kunna disponera större resurser än om skattena betalats och slösats bort på statlig administration, men den invändningen ligger utanför detta resonemang). De skattebetalningar som uteblivit har "endast" medfört att dispositionen över en avsedd andel av uppkomna resurser i första rummet inte tillkommit stater utan behållits inom företagssfären. Detta kan vara besvärande nog, dvs. staterna har inte fått in de bolagsskatter de budgeterat för, eller så har skatter tillfallit andra länder än dem, i vilka de utan skatteplaneringen skulle hamnat, vilket skapar politiska spänningar mellan länderna. Men de genom skatteplaneringen uteblivna bolagsskatterna kan (och gör det i sinom tid) framkalla nyinvesteringar genom sänkta avkastningskrav. Nyinvesteringarna genererar i sin tur ökade lönekostnader/-intäkter till följd av ökad sysselsättning och/eller höjda löner samt aktieutdelningar; allt utgörande underlag som kan och brukar beskattas. Med höjda lönebetalningar och utdelningar ökas också basen för olika konsumtionsskatter. Och varifrån skulle pengarna till bolagsskatter tas om inte från kontona för lönekostnader, försäljningsintäkter och aktieutdelningar? Från Himmelen?
Att inte ens det kamerala bortfallet av bolagsskatt är större beror bl.a. på att bolagsskattebasen i det långa loppet motsvarar (är) nettoinvesteringarna i den skattepliktiga delen av näringslivet. I Sverige ligger denna andel av BNP på kanske 10 procent. Även med en hög bolagsskattesats kan bolagsskatteinkomsterna inte uppnå särskilt hög andel av ett lands BNP och totala skatteinkomster; inte ens om skattesatsens höjd inte skulle ha någon effekt på näringslivets aktivitet eller landets förmåga att attrahera riskkapital. Följaktligen uppgår ländernas bolagsskatteinkomster endast i undantagsfall till mer än 6-7 procent av totala skatter och 2-3 procent av BNP.
Det är naturligtvis viktigt och intressant att diskutera skattereglernas utformning och hur de tillämpas, men jag tycker att man måste kunna ifrågasätta eller åtminstone relativisera påståendena om att världen skulle gå miste om omfattande beskattningsunderlag på grund av företagens skatteplanering. Statsfinansiellt torde effekterna på global nivå av de multinationella företagens skatteplanering vara negligerbara. Staterna har ju f.ö. dessutom alltid möjlighet att stifta sina egna lagar, om de anser sig ha skatteanspråk eller ekonomiska behov som äventyras av att företagen manipulerar underlaget för beskattning av företagsvinst.
De största förlusterna till följd av den avancerade internationella skatteplaneringen är inte pekuniära utan kan vara att bolagsskattesystemet förlorar i legitimitet och/eller att konkurrensvillkoren blir olika för inhemska och internationellt verksamma företag. Det är illa nog. Hur ska t.ex. en lokal bokhandlare i Dublin, som betalar skatt på den vinst verksamheten kräver för att överleva, kunna konkurrera med den verksamhet som Amazon med obetydlig beskattning anses bedriva i Irland? Andra olägenheter är att stater kommer i tvist med varandra om beskattningsunderlagen (snarare än att företagen tvistar med skattemyndigheter), och - inte minst - att betydande ekonomiska resurser i form av högavlönade befattningar binds inom lagstiftande organ och rättsvårdande myndigheter samt i akademier och advokat- och konsultvärlden. Vad har t.ex. BEPS kostat bara i löner och omkostnader?
Dessa förluster och olägenheter avhjälps inte genom att tillföra systemet ytterligare komplicerande regler.
Vad är det som gör att bolagsbeskattningen, trots det ynkliga budgetmässiga utbytet och de enorma principiella och praktiska problemen för dess upprätthållande, anses så oundgänglig att den inte omgående avskaffas? Världen skulle befrias från en helt onödig och resurskrävande administration, en investeringshämmande och skadlig beskattningsform och en för allmänheten upprörande eller upphetsande formell skatteflykt .
Jag trodde vi var överens om att bolagsbeskattningen borde helt avskaffas.

Om du vill, kan du lägga ut ovanstående på din blogg. Jag vet inte hur man bär sig åt.
Ha det så gott
Niclas

Stockholm den 16 januari 2020
peter.sundgren@gmail.com
070 491 76 70

onsdag 8 januari 2020

Replik av Hans-Peter Larsson angående offentlig country-by-country reporting och rapporteringsplikt för skattearrangemang samt motreplik av Peter Sundgren (Se WITS no 4/2019)


WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 1/2020


DEBATT - Replik av Hans-Peter Larsson, Skatteansvarig FAR

I en debattartikel i Dagens Juridik 2019-12-13 om åtgärder mot skatteflykt refererar Peter Sundgren min blogg på FAR:s hemsida. I den skriver jag att det förhållandet att lagrådsremissen om implementeringen av EU:s DAC 6 direktiv om obligatorisk upplysningsskyldighet för gränsöverskridande transaktioner inte omfattar även svenska skattearrangemang är en stor framgång. Den frågan bereds nu vidare.

FAR och undertecknad har löpande framfört tydlig kritik mot den inhemska delen. Mot den gränsöverskridande delen har vi inget att erinra. FAR har vid flera tillfällen och i olika sammanhang ställt frågan till Skatteverket, ge exempel på fem inhemska skattearrangemang under de senaste fem åren kring vilka upplysning skulle ha lämnats? Vi har knappt ens fått fem exempel och de som har lämnats har rört transaktioner som ligger även mer än fem år tillbaka i tiden där skatteflykt aktualiserats. Det visar att behov saknas i den delen. Visas ett behov av lagstiftaren kommer FAR givetvis att böja sig.
Men det som nu redovisats motiverar inte att av Skatteverket uppskattade 275 000 upplysningar lämnas. (5 år x 55 000 upplysningar per år). Inte heller hade det motiverat att, enligt lagrådsremissen, cirka 20 000 redovisningskonsulter som lämnar råd hade behöv sätta sig in i dessa medvetet vagt utformade regler.
FAR är ledande initiativtagare i Sverige till skatt som en hållbarhetsfråga. På det frukostseminarium kring detta ämne, där Sundgren var närvarade, för någon vecka presenterade jag olika nya modeller för en fullt transparent redovisning av skattebetalningar, även internationella i olika länder. Jag nämnde flera gånger att FAR var för full transparens, men att vi inte såg något behov av tvingande lagstiftning. Även om detta har jag bloggat. Delar av CSR Swedens skattegrupp, i vilken jag ingår, medverkade med ny best practise på området. Under samma seminarium redovisade även KPMG sin senaste rapport om Tax Transparency i Sverige 2018-19. I denna framgår att 73 procent av börsbolagen nu är transparenta kring sin skatt. 52 procent av large cap-bolagen har lagt upp sin skattepolicy på hemsidan.
År 2016 var motsvarande siffra 14 procent. Tala om tydlig trend! Skatterådgivarens roll går nu snabbt mot allt mer kontroll av att rätt skatt betalts. Utvecklingen drivs av investerare, digitaliseringen av uppgiftslämnande och ny internationell lagstiftning.
Om undertecknad och FAR kan medverka till att regler för vilket behov inte kan visas sätts på hold och bereds vidare är det en betydande framgång för Sveriges företag och rådgivare. Särskilt som uppförsbacken initialt av flertalet bedömare ansågs brantare än vad jag tidigare erfarit i någon fråga.
Diskussionen om skatterättens utveckling fortsätter, nu med digitalisering och hållbarhet som utgångspunkter.



DEBATT- motreplik – av Peter Sundgren,

Rapporteringen om avslöjandena i bland annat Luxemburg-läckan och Panamapapprena om den fullständigt enorma och aggressiva skatteflyktsplanering och hemlighetsmakeri som förekommer överallt har varit mycket omfattande och orsakat häftiga opinionsstormar häremot hos allmänheten.
Inom EU har detta givit upphov till framläggandet dels av ett förslag till direktiv om införande av en öppen och offentlig så kallad country-by-countryrapportering av moderbolag i internationella koncerner innebärande att dessa skall land för land lämna uppgifter om alla sina dotterbolags skattebetalningar, omsättning, vinst, antal anställda med mera dels vidare ett direktiv att alla skatterådgivare måste rapportera till skattemyndigheterna vilka skatteplaneringsrekommendationer de lämnat till sina klienter vad gäller gränsöverskridande transaktioner. Båda dessa åtgärder syftar naturligtvis till att skapa mer transparens och insyn i företagens och andra berörda skattskyldigas skattestrategier och skatteplanering.
Vad gäller implementeringen i Sverige om de rapporteringspliktiga skattearrangemangen lämnade regeringen direktiv till den för detta ändamål tillsatta utredningen om att den skulle ta ställning till att utvidga denna rapportering även till skatteplanering av transaktioner inom Sverige. Utredningen tillstyrkte att sådan intern skatteplanering också borde bli rapporteringspliktig.
(Det kan tilläggas att sådan intern rapporteringsplikt finns i flera andra länder.)
I en debattartikel den 13 december på denna hemsida under rubriken ”Åtgärder mot skatteflykt: mycket snack men ingen verkstad” har jag framhållit hur Magdalena Andersson upprepat och med en retorik som får änglar att jubla meddelat sin beslutsamhet att ingripa mot skatteflykt men, när det kommer till handling – och tillsammans med skurkstaten i internationella skattesammanhang Malta – röstat ner country-by-countryförslaget samt, efter mördande kritik från skatteflyktplaneringskollektivet i Sverige, även  skrotat utredningsförslaget om rapportering av skatteplaneringsupplägg i den del som avser inhemska transaktioner.
Jag rapporterade därvid också hur Hans Peter Larsson, som är skatteansvarig hos Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR) och som varit mycket aktiv i frågan om motarbetande av skyldigheten att rapportera inhemska skatteupplägg på sin egen blogg hade glädjestrålande tagit emot beskedet att finansministerns beslutat att inte införa rapporteringsskyldighet för inhemska skattearrangemang samt uppgivit att detta för hans del inneburit den största framgången i hans trettioåriga näringspolitiska engagemang.
I en replik på mitt debattinlägg utvecklar Larsson på denna hemsida den 16 december under rubriken ”Behov saknas av inhemsk rapporteringsskyldighet” ytterligare sin kritik mot förslaget om att denna rapporteringsskyldighet således inte behövs.
Vad gäller just denna fråga finns anledning att gå tillbaka även till ett blogginlägg i somras av KPMG där man (icke överraskande) instämde i slutsatserna i alla remisskrivelser att behov för rapportering av inhemsk skatteplanering inte förelåg. Men man ’glömde’ dock i sin analys att berätta vad Skatteverket hade sagt härom i sin remiss.
I ett inlägg på denna hemsida (se WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 4/2019, 9 september) under rubriken ”Analys av KPMGs analys av remissutfallet beträffande förslaget om rapporteringspliktiga skattearrangemang” bemötte jag KPMGs blogginlägg för att berätta vad Skatteverket haft att säga i saken, och specifikt om behovet av sådan inhemsk rapportering.
Jag anförde därvid att Skatteverket – till skillnad mot skatterådgivarkretsen – inte har något självständigt intresse i själva lagstiftningen som sådan samt berättade att verket i sin trettiosidiga remiss ägnat inte mindre än sex därav åt just behovet av lagstiftning även i frågan om rapportering av intern skatteplanering. Jag påpekade att Skatteverket utan jämförelse var den instans som hade de bästa förutsättningarna att överblicka omfattningen av de skattearrangemang som förekommer och att bedöma de risker som detta medför för oönskade kringgåenden av vår skattelagstiftning.
Vad gäller behovet av lagstiftning beskrev Skatteverket med evidensbaserade faktauppgifter (med ett antal fotnötter därtill) i sin remiss flera typer av interna skatteupplägg som förorsakat bortfall av skatteintäkter i miljardklassen, vilket skulle ha kunnat förhindras eller dämpas om man haft kännedom om uppläggen i ett tidigare skede. Som exempel nämndes den omfattande spridningen av de så kallade kattrumporna, inkomstomvandling av kapitalförsäkringar, kringgående av bestämmelserna om underskott samt lån tagna från utländska holdingbolag.
Själv tillade jag bland annat ett exempel som var populärt för ett antal år sedan som lanserades av Price Waterhouse om hur utländska företag, bland annat i den holländska Shellkoncernen, som inte var skyldiga att innehålla och betala in löpande preliminärskatt, betalade nettolön till utlänningar anställda i Sverige som därmed undgick beskattning av den latenta skatten på sina löner! Detta uppdagades först efter flera år vid en skatterevision av Shells svenska dotterbolag. (Något överraskande beviljade den dåvarande regeringsrätten prövningstillstånd i ärendet men avvisade naturligtvis överklagandet. Även en ansökan från Price om resning i frågan (!) avvisades av regeringsrätten). En tidig rapporteringsskyldighet av detta systematiskt och under flera år förekommande skattearrangemang hade undvikit ett skattetapp för statskassan på flera miljoner kronor.
Man skulle ju även rent generellt kunna tycka att om nu de 28 medlemsstaterna i EU enhälligt anser att det finns ett mycket stort behov av att införa regler om rapportering av aggressiva gränsöverskridande transaktioner så skulle en misstanke om att sådant förekommer även internt inte vara långt borta.
Jag menade avslutningsvis att KPMGs analys av remissomgången utan att redovisa Skatteverkets uppfattning om rapporteringsskyldigheten var oseriös.
I sin ovan nämnda replik på mitt debattinlägg berättar Larsson att FAR är ledande initiativtagare i Sverige till skatt som hållbarhetsfråga och hur han på ett frukostseminarium för någon vecka sedan kring detta ämne, där även jag var närvarande, hade presenterat olika modeller för en fullt transparent redovisning av skattebetalningar, även internationella. KPMG redovisade också vid seminariet att man i sin senaste rapport om ”Transparency i Sverige 2018-19” konstaterat att 73 procent av börsbolagen nu är transparenta kring sin skatt och att 52 procent av large-capbolagen har lagt upp sin skattepolicy på sina hemsidor.
Det var mot bakgrund härav, det vill säga att företagsvärlden själv går i spetsen för öppenhet och transparens, som jag ansåg att finansministerns blockerande av EUs förslag om öppen country-by-country reporting var särskilt upprörande.
Larsson bekräftade vidare att FAR och han själv löpande framfört tydlig kritik mot den inhemska delen av förslaget om rapportering av aggressiv skatteplanering och beklagade att man på upprepade frågor till Skatteverket om exempel på arrangemang då rapportering skulle behöva lämnas icke fått något svar härpå.
Vid frukostseminariet välkomnade jag beskeden om hur näringslivet i sitt hållbarhetsarbete nu själva frivilligt tagit ledningen i frågan om att visa sådan öppenhet, transparens och beredvillighet till insyn i sina skattestrategier men frågade hur detta då kunde anses rimma med det omfattande motståndet från skatterådgivarnas sida mot att rapportera de skattearrangemang som man rekommenderar sina klientföretag och att man därmed alltså fortsätter att mörklägga dessa arrangemang. 

Stockholm den 8 januari 2020

Peter Sundgren
peter.sundgren@gmail.com
070 491 76 70

torsdag 19 december 2019

Åtgärder mot skatteflykt: mycket snack men ingen verkstad


Web Journal on International Taxation in Sweden, WITS no 5/2019



Skatteflykt, i synnerhet gränsöverskridande skatteflykt, utgör ett stort hot mot samhällsekonomin. Därom råder total enighet. Med hänsyn till att detta är ett fenomen som så gott som uteslutande berör endast beskattningen av företagen och dess aktieägare utgör skatteflykten dessutom en omständighet som särskilt underblåser och ökar inkomst- och förmögenhetsklyftorna i vårt samhälle. Inte så konstigt för övrigt att löneinkomsttagare som kan, i allt större utsträckning ”sätter sig på bolag” - ibland även på utländska bolag - för att därigenom bli aktieägare.

En starkt bidragande orsak till skatteflykten är även de stundtals extrema ansträngningar som görs, särskilt vid internationell skatteflykt, för att dölja spåren av de skattearrangemang som genomförs av de aktuella aktörerna. För skattemyndigheterna som har att anpassa sig till preskriptionsregler och att de regelmässigt även har bevisbördan i sina rättsprocesser utgör hemlighetsmakeriet – vilket ofta ivrigt understöds och uppmuntras av andra stater, även inom EU – en faktor som ökar skatteflyktsproblemen. Härom vittnar alla de avslöjanden som gjorts av press och massmedier under senare år.

För den vanliga inkomsttagaren, han som inte kan eller framför allt inte har råd att ägna sig åt skatteflykt, ökar frustrationen över lagstiftarens letargi och bristerna hos samhällets institutioner och hans lojalitet som medborgare undergrävs. Han knyter handen i byxfickan efter att han i kölvattnet av finanskrisen kan ha förlorat sitt jobb samtidigt som eliternas förmögenhet fortsätter att stiga och avgångsvederlagen för (ofta misslyckade och korrupta) bolagsdirektörer går i höjden.

Men när man hör Magdalena Andersson prata och prata om sin beslutsamhet att bekämpa skatteflykt så låter det som om 'änglar den sjungo'. Men lyssna noggrant så hör du att dom sjunger falskt.

Tre exempel skall här illustrera vad som blir av allt detta prat.

Sålunda har vår finansminister under senare tid:
1. kapitulerat inför skatteflyktsplaneringsindustrins motstånd mot införande av en exitskatt,
2. röstat emot EUs förslag till direktiv om införande av offentlig s.k. country-by-country reporting samt,

3.skrotat - återigen efter häftiga protester från skattekonsultlobbyn - ett förslag om att på hemmaplan införa en skyldighet för skatterådgivare att i förväg till skatteverket rapportera in de aggressiva skattearrangemang som de rekommenderat sina klienter. När det gäller gränsöverskridande skattearrangemang som genom tvingande direktiv påbjudits av EU kommer naturligtvis lagstiftning att ske. I detta avseende förekommer därför inga invändningar från skattekonsulterna.

Exitskatten
Det förslag om denna typ av skatt som framlades 2017 syftade till att på ett effektivt sätt tillvarata det skatteanspråk som vi i Sverige haft ända sedan 1984 om att företagare och andra aktieägare som flyttar utomlands skall betala skatt i Sverige om de säljer sina aktier med vinst någon gång under den tioårsperiod som följer efter utflyttningen. Problemet med denna s.k. 10-årsregel har emellertid varit att skattemyndigheterna inte kunnat kontrollera dess efterlevnad och att den regelmässigt kringgås genom olika och mycket utmanande skatteflyktsstrategier som länsat statskassan på 1 miljard kr om året. 

Exitskatten utgör således ingen ny skatt utan endast en ny metod för uttagande av den skatt som gäller enligt 10-årsregeln. Det kan vidare nämnas att exitskatter för utlandsflyttande aktieägare sedan länge funnits i flera andra länder, även inom EU.
I framför allt medierna (särskilt i Dagens Industri) fördes stundtals i vulgärt retoriska ordalag en hätsk kampanj emot lagförslaget innehållande även ett flertal alternativa sanningar.
Och detta ledde alltså till att vår finansminister kastade in handduken.
(Det kan tilläggas att ett förslag om exitskatt vid utflyttning till utlandet av rörelsetillgångar eller bolag för närvarande ligger på riksdagens bord utan att detta medfört några protester.)

Country-by-country reporting (CbCR)
Metoden om offentlig country-by-country reporting har varit föremål för en intensiv debatt inom främst OECD och EU under flera år. Den innebär kortfattat att moderbolag i stora internationella koncerner i sina bokslut skall öppet och separat redovisa uppgifter om vinster, omsättning, antal anställda m.m. i varje land där man har dotterbolag eller filialer. Inom EU finns redan sådana regler för banker samt bolag verksamma inom gruv- och skogsindustrin utan att detta heller vållat några protester från svensk sida.
Vidare kan nämnas att bl.a. Global Reporting Initiative (GRI), den allmänt respekterade internationella organisation som tar fram riktlinjer för företag i deras hållbarhetsarbete när det gäller redovisning, nyligen har rekommenderat offentlig CbCR för företagskoncerners redovisning av skatter. Här ser vi alltså hur företagsvärlden själv går i spetsen för offentlig CbCR och en transparant skatteredovisning! Alla statligt ägda bolag i Sverige tillämpar frivilligt offentlig CbCR.
Syftet härmed menar man är att det affärsmässigt är fördelaktigt att ur hållbarhetssynpunkt höja bolagens renommé så att alla medborgare eller ”stake-holders” i samhället såsom aktieägare, investerare och journalister m.fl. skall kunna få inblick i och göra sig en uppfattning om bolagens skattestrategier. Under den sekretess som f.n. gäller ägnar sig företagen åt att genomföra enorma - jag upprepar enorma - vinstöverföringar till länder som har låg skatt för bolag och dess delägare, länder som också iakttar strikt konfidentialitet om dessa ägares identitet. Den erosion av bolagens skattebser som dessa åtgärder ger upphov till enbart för Sveriges del uppgår till - håll i dig nu - 2.263 miljoner amerikanska dollar per år! ( Torslov, Wier and Zucman, ”The Missing Profits of Nations, 2019). En annan källa gör gällande att svenska bolags profit-shifting medför en utsugning av skattebaser i fattiga länder som motsvarar det officiella bistånd som Sverige - dvs vi skattebetalare - ger till dessa länder.  
Men vad hände i Bryssel härom veckan när EU lade fram ett direktivförslag för medlemsstaterna om offentlig CbCR? Jo, det röstades ned av Sverige! Och detta tillsammans med Malta, Cypern, Luxemburg och Irland! Malta - en notorisk ”rouge state” i internationella skattesammanhang, som bidrar till flyktinghjälpen genom att för miljonbelopp sälja medborgarskap, ”golden visas”, till ryska oligarker och kinesiska miljardärer, och vars högsta politiska ledning f.n. sitter i häkte, misstänkta för att ha ’blod på sina händer’ vad gäller mordet på Daphne Caruana Galizia! Hon som försökt avslöja all den korruption och skatteflykt som uppdagats i Panamapapprena.

Rapporteringspliktiga skattearrangemang
Och slutligen vad gäller förslaget om att skatterådgivare skall i förväg lämna information om de skatteflyktsplaneringsförslag inom Sverige som de rekommenderat sina klienter. Det finns flera andra länder som redan har rapporteringsplikt av detta slag.
Här har även detta förslag givit upphov till högljudda protester från hela skatteflyktrådgivningskollektivet. Inte så överraskande kanske eftersom det trampar på en mycket öm (ekonomisk) tå, eller som professorn i finansrätt vid Stockholms Universitet Roger Persson-Österman utan krusiduller uttryckte det: ”Det hela handlar bara om hur skatterådgivarna med näbbar och klor vill försvara sina kommersiella intressen: att i det fördolda lämna råd om aggressiv skatteplanering”.
Även detta lagförslag har nu alltså skrotats av vår finansminister.

Slutkommentar
Det är sålunda märkligt att notera hur företagsvärlden å ena sidan ställer sig positiv till att avslöja sina skattestrategier i öppen country-by-countryredovisning men å andra sidan motsätter sig att rapportera sina skatteupplägg till skattemyndigheterna!
Hans-Peter Larsson som är skatteansvarig på Föreningen Auktoriserade Revisorer skriver på sin blogg att stoppandet av förslaget om rapporteringsplikt för aggressiva skatteflyktsupplägg utgör den största framgången i hans trettioåriga näringspolitiska engagemang.
Och Magdalena Andersson hon bara fortsätter att prata och prata…..

Stockholm 19 december 2019
Peter Sundgren (peter.sundgren@gmail.com  070 4917670)
WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS.



måndag 9 september 2019

Analys av KPMGs analys av remissutfallet beträffande förslaget om rapporteringspliktiga skattearrangemang

WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 4/2019
9 september 2019

--------------------------------------------------------

På KPMGs website Tax News nr 33 rapporteras av Magnus Nilsson och Kristofer Brodin om ”Stark remisskritik mot förslaget om rapporteringsplikt för vissa arrangemang på skatteområdet”, (SOU 2018:91). Förslaget bygger på EUs direktiv DAC6 om s.k. Mandatory Disclosure Rules förkortat MDR. Direktivet innebär kortfattat att medlemsstaterna, i syftet att på ett tidigt stadium få kännedom om olika skattearrangemang som potentiellt medför att skattesystemet kan utnyttjas på ett icke avsett sätt, åläggs att införa bestämmelser om att den som arrangerar eller deltager i sådana skatteupplägg skall rapportera detta till sina nationella skattemyndigheter när arrangemanget sätts i sjön. Syftet med direktivet är främst att i förväg motverka vad som kan uppfattas som speciellt ”aggressiva” metoder för att kringgå skattesystemet. Man har konstaterat att detta haft en omfattning av helt ofattbara proportioner. Den skatt som svenska multinationella företag på olika sätt undvikit i vissa utvecklingsländer har exempelvis konstaterats överstiga det bistånd som Sverige (och svenska skattebetalare) ger till dessa länder!

EU-direktivet är begränsat till att gälla endast gränsöverskridande arrangemang men utredningens förslag har utvidgats till att gälla även rent interna svenska arrangemang och skatteupplägg. Och det är på just denna punkt som kritiken bland remissinstanserna varit inriktad. När det gäller implementering av rapportering av gränsöverskridande arrangemang görs inga invändningar men detta av det enkla skälet att detta följer av tvingande EU-direktiv. Samtidigt bör dock påpekas att den kritik som sakligt framförs beträffande införandet av rapporteringsplikt för inhemska skatteförhållanden t.ex. vad gäller behovet av lagstiftningen, vissa tolkningsproblem, storleken av sanktioner m.m. även gör sig gällande vad avser de gränsöverskridande arrangemangen som omfattas av DAC6. Dessa problemställningar kommer med andra ord inte att försvinna bara för att man exkluderar de inhemska arrangemangen från rapporteringsplikt.
Dagens globaliserade samhälle som kännetecknas av vad som är en önskvärd fri handel och obehindrade investeringsmöjligheter kräver motsvarande insyn häri från skattemyndigheternas sida om hur den skattskyldige anordnat sina skatteaffärer. Detta i syfte att åstadkomma en sund konkurrens och riktig och rättvis beskattning. Självklart medför detta därmed en viss administrativ belastning för berörda skattskyldiga. Men detta skall inte överdrivas. Regelmässigt torde sådana arrangemang som åsyftas dokumenteras för internt bruk och diskussion antingen av den skattskyldige själv eller av dennes rådgivare och därmed finnas klara för rapportering till skattemyndigheterna utan nämnvärt vidare besvär.
Som utgångspunkt för sin analys av remissutfallet redovisar Nilsson/Brodin detta som om frågan gällde ett referat av en fotbollsmatch, att 35 remissinstanser helt eller delvis motsätter sig rapporteringsskyldighet för inhemska arrangemang och att endast Skatteverket ”aktivt” tillstyrker förslaget i denna del.
Vad som därvid är av särskild vikt att påpeka är att Skatteverket inte har något egenintresse i själva lagstiftningen som sådan och dessutom, i en fråga av detta slag, utan jämförelse är den viktigaste av alla remissinstanserna. Ingen av de övriga instanserna har tillnärmelsevis samma möjligheter att överblicka omfattningen av de skattearrangemang som förekommer eller att bedöma de risker som dessa medför för oönskade kringgåenden av vår skattelagstiftning. Och detta har Skatteverket, till skillnad mot övriga remissinstanser, på ett tydligt sätt över inte mindre än 33 sidor klargjort med evidensbaserade faktauppgifter. Verkets remiss tar också upp en rad konstruktiva åtgärder för att motverka en del av de olägenheter som lagförslaget medför och att minimera rapporteringsbehovet.
I stället citerar Nilsson/Brodin ett långt stycke av en remiss från ett multinationellt företag, Epiroc AB, som t.o.m. menar att rapporteringsskyldigheten kan komma att medföra att man finner det omöjligt att vara kvar i Sverige och som framhåller vikten av att så mycket som möjligt ”begränsa skadorna av EUs direktiv. ”
Att den aktuella rapporteringsplikten skulle medföra att multinationella företag skulle fly landet får dock avfärdas som rent nonsens. (Och om man flyr till ett annat EU-land hamnar man ju ”i samma båt” så att säga!) Vad gäller de skador som EU-direktivet medför och som tagits upp av det aktuella bolaget finns snarare anledning, som ovan påpekats, att ta i beaktande de enorma skador som inte minst de multinationella företagens aggressiva skatteplaneringen ger upphov till. Något som starkt belyses av HSBC-skandalen, Mauritiusavslöjandet, Luxemburgläckan samt Panama- och Paradispapprena.
I sina vidare kommentarer till remissutfallet ansluter sig Nilsson/Brodin till företagens kritik över förslaget. Man menar att det rent statistiska utfallet härav talar för att regeringen inte borde gå vidare med förslaget vad gäller inhemsk rapportering från den 1 juli 2020. Man anser vidare att förslaget i många delar är rättsosäkert eftersom man inte definierat vad som exempelvis menas med ett ”arrangemang” eller en ”rådgivare” samt att tiden är knapp eftersom lagstiftningen skall vara antagen och offentliggjord senast den 31 december i år. Därvid kan dock nämnas att Polen redan per den 1 januari 2019 implementerat både internationell och nationell rapporteringsplikt. Ytterligare skäl för att skrota förslaget om nationell rapportering enligt Nilsson/Brodin är att det redan finns en rad andra metoder för Skatteverket att få information genom kontrolluppgifter, förhandsbesked, internationellt informationsutbyte enligt skatteavtal m.m.
Om man, som här skall göras, vidare tar i närmare beaktande vad Skatteverket i sak har framhållit i sitt remissyttrande framträder en helt annan bild av behovet av rapportering av skattearrangemang.

Skatteverket pekar således i detalj på flera typer av skatteupplägg som förorsakat ett bortfall av skatteintäkter räknat i miljarder vilket skulle ha kunnat förhindras eller dämpas om man haft kännedom om uppläggen i ett tidigare skede. Som exempel nämns den omfattande spridningen av de s.k. kattrumporna, inkomstomvandling via kapitalförsäkringar, kringgående av bestämmelserna om underskott samt lån tagna från utländska holdingbolag.
Ett ytterligare mycket uppmärksammat arrangemang varigenom vinster vid avyttring av svenska fastighetsinnehav värda miljarder genom handelsbolagsbildningar och dotterbolagsetableringar i Cypern kom att skattefritt överföras dit för att därefter skattefritt utdelas tillbaka till Sverige kom att sysselsätta våra domstolar i åratal varefter upplägget slutligen underkändes enligt skatteflyktslagen. En uppgiftsskyldighet om upplägget hade besparat både de berörda bolagen och våra skattemyndigheter mycket arbete och kostnader.
Ett ytterligare exempel som kan nämnas var ett populärt upplägg för ett antal år sedan som initierades av Price Waterhouse där utländska företag, bl.a. i den holländska Shellkoncernen, som inte var skyldiga att fortlöpande innehålla och betala in löpande preliminärskatt, betalade nettolön till utlänningar anställda här i Sverige som därmed undgick beskattning av den latenta skatten på sina löner! Detta uppdagades först efter flera år vid en skatterevision av Shells svenska dotterbolag. En rapporteringsskyldighet av ett sådant arrangemang hade undvikit ett skattetapp för statskassan på miljontals kronor.
Slutligen kan nämnas Spendrup-affären i mitten av 90-talet, det kanske mest utmanande och aggressiva skatteupplägget sedan valutaregleringens avskaffande, då bröderna Spendrup och deras familjemedlemmar flyttade ut sina aktieinnehav i bolaget till en stiftelse i Liechtenstein. Detta skedde genom underprisöverlåtelser och upprättandet av sexton bolag i olika skatterättsligt attraktiva länder i syfte att undgå både svensk inkomstskatt och gåvoskatt och där den sista transaktionen ägde rum dagen innan den avskaffade skatteflyktsklausulen återinfördes! Om rapporteringsplikt förelegat vid detta tillfälle är det sannolikt att upplägget kanske inte alls blivit av eller kommit att utspela sig på ett helt annat sätt.
Skatteverkets redovisning av behovet av rapporteringsplikt även för inhemska skattearrangemang omfattar inte mindre än ca 6 sidor (avsnitt 2.1.).

Utredningen har uppskattat att det totala antalet rapporteringar kommer att uppgå till ca 165 000. Skatteverket anser dock att det finns betydande osäkerhet i denna bedömning och uppskattar att antalet ärenden sannolikt inte kommer att överstiga 100 000. Skatteverket anser vidare att de rapporteringspliktiga inhemska arrangemangen bara kommer att omfatta en mindre del - ca 1/3 - av alla arrangemang som kan komma ifråga. Den ytterligare administrativa belastning som ett införande av rapportering av inhemska ärenden medför är således inte så stort. En ytterligare omständighet som inte skall underskattas vilket framhålls från flera bedömare är att benägenheten att ägna sig åt tvivelaktiga skattearrangemang kan komma att spontant avtaga när dessa på ett öppet sätt måste avslöjas för skattemyndigheterna. Förslaget får alltså anses ha en välkommen preventiv effekt. Man förutser vidare att en viss överrapportering kommer att ske i samband med lagstiftningens införande men att detta kommer att gradvis avtaga efter en tid sedan man fått erfarenhet av systemet. Skatteverket påpekar också att ett införande av rapporteringsplikt kommer att ha det goda med sig att det medför en minskning av övriga kontrollåtgärder och revisioner m.m.
Remissen innehåller också, som ovan redan påpekats, flera förslag och uppgifter om hur man genom utfärdande av ställningstaganden, införande av tröskelvärden och annan information avser att tillämpa bestämmelserna om rapporteringsplikten på ett sätt som underlättar detta för berörda parter och att nedbringa antalet rapporteringar.
I ett debattinlägg i Dagens Industri den 10 maj har professorn i finansrätt vid Stockholms Universitet Roger Persson-Österman just framhållit att kritikerna över förslaget missat att det i betänkandet föreslagits att Skatteverket genom närmare riktlinjer skall vägleda rådgivarna och skattebetalarna samt att intrycket av kritiken är att "skatterådgivningsbranschen med näbbar och klor bevakar sitt kommersiella intresse: att i det fördolda lämna råd om aggressiv skatteplanering." (Samtidigt bör nämnas att Stockholms Universitet i sin remisskrivelse dock avstyrkt att förslaget vad gäller införandet av uppgiftsskyldighet för rent inhemska arrangemang genomförs!)
Som kontrast till de bedömningar som gjorts av utredningen och Skatteverket om behovet av rapporteringsplikt för inhemska arrangemang framstår ett uttalande i Dagens Industri den 14 maj av Hans Peter Larsson som är skatteansvarig vid Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR) och en av förslagets skarpaste kritiker. Han framhåller sålunda att trenden inom skatterådgivning nu går mot ökad kontroll och redovisning att rätt skatt har betalats, inte ”smart planering”. Om detta påstående, vilket man får hoppas, är riktigt, har ju dock Larsson ingen anledning att närmare bekymra sig över lagförslaget och kan därmed dämpa sin kritik emot det.

Nämnvärt är också att rapporteringsplikt även för inhemska arrangemang inte är någonting unikt. Det förekommer, som utförligt redovisats i förslaget, i ett flertal andra länder t.ex. USA, Storbritannien, Portugal och, som ovan redan nämnts, Polen. Och detta utan att veterligen ha orsakat något nämnvärt rabalder. I detta sammanhang kan nämnas en ytterligare remiss i vilken det framhålls att uppgiftsskyldigheten medför konkurrensnackdelar för svenska företag. Eller, med andra ord, svenska företag måste ha samma möjligheter som sina utländska konkurrenter att ägna sig åt aggressiv skatteplanering!
Nilssons/Brodins redovisning av remissutfallet och metoden att analysera detta med ledning endast av en matematisk uppgift om hur många som röstat för detsamma i förhållande till dem som röstat emot är förenklat och ger en ofullständig och vilseledande bild av förslagets verkningar. Och att helt ignorera den viktigaste remissen av alla, den från Skatteverket, är oseriöst.
Peter Sundgren
peter.sundgren@gmail.com
0704917670




torsdag 30 maj 2019

Uppgiftsskyldighet och deklaration av utländska CFC-bolag, truster m.m.


WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 3/2019


På Dagens Juridiks hemsida 2019-05-08 skrev jag tillsammans med advokat Raoul Smitt en artikel som fick rubriken ”Svart-, vit-, eller grålistade – deklarationsplikt och beskattning av CFC-bolag och truster i Sverige” . I det följande återges denna artikel (med vissa ändringar och tillägg) även här på min blogg.


Nya CFC-bestämmelser

I enlighet med direktiv från EU har Sverige, med ikraftträdande den 1 januari 2019, anpassat sina redan tidigare gällande bestämmelser i inkomstskattelagen om beskattning av s.k. CFC-bolag, Controlled Foreign Corporations. Direktivet omfattar de minimikrav som EU uppställer om hur medlemsstaternas CFC-lagstiftning skall bestämmas.

Med CFC-beskattning (se inkomstskattelagen 39 a §) avses kortfattat att i Sverige skattskyldiga personer som har ett kontrollerande innehav av aktier i ett lågbeskattat utländskt bolag skall beskattas löpande i Sverige för bolagets inkomster.

Med kontrollerande innehav förstås ett innehav av 25% eller mer av bolagets aktiekapital eller röster.

Med låg beskattning avses att skatten som det aktuella utländska bolaget betalat på sin där beräknade inkomst är lägre än 55% av den svenska skatt som ett svenskt bolag skulle ha betalat om detta bolag bedrivit verksamheten. Denna hypotetiska skatt skall således baseras på den vinst som beräknas enligt svenska regler för inkomstbeskattning med de specifika avvikelser som därutöver anges i 39 a § inkomstskattelagen. Med den svenska bolagsskatt som f.n. gäller på 21.4 %, skall således med en låg skatt i det aktuella landet förstås en skatt som är lägre än 11,77 %.)

För att underlätta tillämpningen av CFC-reglerna finns i en särskild bilaga till 39 a § IL en kompletterande förteckning över alla länder i världen som indelar bolag i dessa länder i tre kategorier:

Länder vars bolag aldrig skall CFC-beskattas. Vita listan.
Länder vars bolag alltid skall CFC-beskattas (om skatten är låg). Svarta listan.
Länder där vissa typer av bolag som huvudsakligen bedriver olika typer av vad som här betecknas som ’passiv verksamhet’ (mer härom nedan) skall CFC-beskattas (om skatten är låg). Gråa listan.

Man talar sålunda populärt om kontrollerade vita, svarta och gråa utländska bolag när man diskuterar CFC.

Vad gäller frågan om passiv verksamhet i CFC-sammanhang gäller sedan tidigare att detta omfattar ”bank- , försäkrings- och finansieringsrörelse och annan finansiell verksamhet”.

En fråga som uppkom i förhandsbeskedet 2008 ref. 11 avsåg huruvida uttrycket ”annan finansiell verksamhet” kunde anses omfatta” även inkomst av förvaltning/hantering av immateriella tillgångar som patent, licenser, varumärken m.fl. som bedrevs i ett lågbeskattat bolag i Schweiz. Rättsnämnden svarade ja på frågan men regeringsrätten svarade nej. Lågbeskattade inkomster av immateriella rättigheter i ett utländskt bolag skulle därmed inte CFC.beskattas i Sverige enligt regeringsrätten.

Med hänsyn till den omfattande skatteflykt som detta befarades ge upphov till vad gäller flera av våra storbolags existerande och eventuellt förestående etableringar av lågbeskattade patent och varumärkeshanterande bolag i utlandet uppdrog den dåvarande alliansregeringen åt Skatteverket att skyndsamt inkomma med förslag till förändring av CFC-lagstiftningen för att stoppa sådan skatteplanering. Detta uppdrag verkställdes av Skatteverket redan på vårkanten 2010 och samtidigt uppdaterades listan i bilagan till kompletteringsregeln. Detta ledde till att bl,a, Belgien, Cypern, Irland, Luxemburg, Nederländerna och Ungern kom att tas bort från kompletteringsregeln när det gäller lågbeskattade passiva inkomster. Men vad hände därefter, och nu när en rödgrön regering satt vid rodret? Svar: ingenting! Inte förrän nu, nio år senare, och först genom direktiv från Bryssel, har alltså vår lagstiftare infört CFC-beskattning för alla bolag i omvärlden som bedriver lågbeskattad passiv verksamhet med immateriella tillgångar.


Deklaration av CFC-bolagsverksamhet

En fråga som uppkommer, och om vilken viss oklarhet råder, är i vilka situationer inkomsten av ett CFC-bolags inkomster utan anmaning skall deklareras av aktieägaren i Sverige.
Klart är att deklaration om CFC-beskattning aldrig behöver avges beträffande kontrollerade vita bolag utomlands.
Beträffande kontrollerade bolag som är svart- eller grålistade finns dock en utbredd (miss)uppfattning att CFC-deklaration för dessa bolag bara behöver avges då man finner att den erlagda utländska skatten understiger 11.77 %.
Denna uppfattning måste emellertid tillbakavisas. Inkomsten av alla kontrollerade utländska bolag måste deklareras utan anmaning om de är svart- eller grålistade enligt 39 a § IL. Beräkningen av bolagets inkomst måste kunna kontrolleras och den utländska skatt som betalts måste styrkas för att frågan om CFC-beskattning skall slutligen kunna avgöras av skattemyndigheterna.

EUs ovan nämnda direktiv angående CFC är begränsad till att avse endast medlemsstaternas bolag med kontrollerade (dotter)bolag i lågskatteländer. Den svenska CFC-lagstiftningen, i överensstämmelse med vad som för övrigt redan gällt sedan tidigare, omfattar emellertid även svenska fysiska personer som äger lågbeskattade bolag utomlands. EUs direktiv som ovan redan nämnts utgör endast ett minimikrav. Det finns således inget som i princip hindrar en medlemsstat att utvidga sin CFC-beskattning även till andra skattesubjekt. Norges CFC-lagstiftning, för att ta ett exempel, omfattar även utländska (icke-inkorporerade) truster, något som för övrigt rekommenderas i OECDs avgivna förslag om införande av CFC-regler i denna organisations projekt om BEPS - Base Erosion and Profit Shifting.


Allmänt angående uppgiftslämnande/deklaration av utländska tillgångar

Frågan om uppgifts-/deklarationsskyldighet avseende tillgångar i utlandet är något som kan sägas vara central vid all planering av internationella ägandestrukturer. I Sverige råder som bekant en obegränsad skattskyldighet och därav följande uppgifts- och deklarationsskyldighet beträffande alla skattepliktiga inkomster varifrån de än härrör. Genom att lämna sådana upplysningar kommer man automatiskt att även upplysa om de tillgångar som genererat inkomsten. Detta medför naturligtvis att skattemyndigheterna omedelbart kan närmare begära eventuellt ytterliga nödvändiga upplysningar om dessa tillgångar.

Genom avskaffandet av förmögenhets- och gåvoskatteskyldigheten finns inte längre något krav på grund därav att utan anmaning upplysa skattemyndigheterna om förmögenhetstillgångar eller var de är investerade. Så länge en tillgång, vare sig den är placerad i Sverige eller utlandet, inte ger upphov till någon skattepliktig inkomst för innehavaren finns således ingen skyldighet att deklarera innehavet därav. Om man således äger ett bolag utomlands men inte tagit ut lön eller utdelning behöver man inte lämna upplysning i sin deklaration om att man innehar ett utländskt bolag. 

Den möjlighet som under förmögenhetsskattens existens fanns för skattemyndigheterna att göra jämförande s.k. kontantberäkningar av en persons förmögenhetsdeklarationer för att därmed överblicka eventuellt förekommande oklarheter i vederbörandes inkomst- och förmögenhetssituation har därmed också upphört. 


Särskilt om uppgiftsskyldighet beträffande utländska truster

Frånvaron av gåvoskatt gör det också möjligt att benefikt och skattefritt överföra sin förmögenhet till utländska truster som alltså inte träffas av vår CFC-lagstiftning eftersom sådana truster inte har några delägare utan utgör självständiga juridiska personer. För att i Sverige skattemässigt bryta sin äganderätt i en sådan situation krävs dock att man oåterkalleligt vid bildandet av trusten avskär sig från all ägande- eller besittningsrätt till egendomen ifråga. Detta kan ofta vara svårt att konstatera på grund av de ofta snåriga relationer som uppkommer i förhållande till trustens förvaltare (the trustee) eller genom sidoavtal (letter of wishes) och tillsättande av protector över trusteen etc. Ibland kan också trustens förmånstagare öva inflytande på dess förvaltning. Vad ovan sagts om gåvoskattens avskaffande leder naturligtvis också till möjligheten att benefikt överföra lågbeskattade utländska bolag till utländska truster för och därmed undgå CFC-beskattning.

Generellt kan påstås att kännedomen om och förståelsen av utländska trusters funktion är bristfällig i vårt land. Främst beroende på dessa juridiska subjekts varierande och speciella natur och egenskaper vilket gör dem svåra att ’ infoga’ i vårt och andra kontinentaleuropeiska juridiska system. Och en engelsk skatterådgivare uttryckte en gång saken sålunda: ”The trust, in half the world, is unknown and indispensable in the other half!”

I en nyligen meddelad dom i kammarrätten i Stockholm illustreras en del av de skattemässiga frågeställningar som avser utländska truster (samt de sannolikt ofta förekommande enorma belopp som gör sig gällande i dessa sammanhang.) Målet gäller den kände entreprenören Bengt Ågerup (som själv utnämnt sig till ”antagligen Sveriges enda socialistiska miljardär”). Han bildade 2002 en trust i Bahamas med namnet Fikon och förordnade sig själv och sin hustru som förmånstagare till trustens egendom och utbetalningar. Hustruns bror utsågs till protector för trusten. Trusten tillfördes därefter genom gåva Ågerups ägande i hans företagsimperium Q-Med AB. (Det är oklart men osannolikt huruvida eventuell gåvoskatteskyldighet därvid iakttagits i Sverige). Sedan det kommit till skattemyndigheternas kännedom 2015 att trusten avyttrat Q-Medkoncernen vilket inbringat en vinst på ca 3 miljarder kronor har såväl Skatteverket, Förvaltningsrätten och nu även Kammarrätten ansett att Ågerup personligen skall anses skattskyldig för trustens kapitalvinst samt avkastning under ett antal år. Huvudskälet härtill är att överlåtelsen av av egendomen till trusten inte oåterkalleligt och slutgiltigt avskiljts från Ågerup utan fortsatt ansetts ägd/disponerad av honom i skatterättsligt hänseende. Tillsammans med tillkommande skattekrav för tagande av förbjudna lån och skattetillägg uppgår Ågerups skatteskuld till ca 1.5 miljarder kronor – nytt svenskt skatteskuldrekord för en privatperson (enligt Expressen).


Avslutning

Skatteverket har på förfrågan (och något överraskande) uppgivit att man inte har några särskilda uppgifter på hur stora inkomster som CFC-beskattats i Sverige och följaktligen inte vet hur mycket skatt som därmed inbringats sedan införandet av denna lagstiftning i samband med skattereformen redan 1991. Med hänsyn till EUs och OECDs iver att nu reglera denna beskattningsform samt att Sverige är ett högskatteland finns dock anledning anta att den skatteflykt som möjliggjorts genom användandet av bolag i lågskatteländer är betydande.

Det finns heller inga uppgifter om omfattningen av de belopp som ägs/förvaltas i utländska bolag eller truster utomlands. Genom avslöjandena i de s,k, Panama- och Paradispapprena rör det sig dock generellt om nästan ofattbart stora belopp vilka ju också skyddas från insyn från utlandet.

För ett antal år sedan skrev historieprofessorn vid University of California i Los Angeles Peter Baldwin en artikel i tidningen Axess där han jämförde förmögenhetskoncentrationen i USA med den i Sverige. Han konstaterade därvid att 1 procent av amerikanarna ägde omkring 21 procent av alla tillgångar år 2000. I Sverige var motsvarande siffra, ”trots detta lands jämlikhetsrykte”, exakt densamma som i Amerika dvs också 21 procent. Men, fortsatte författaren, ”om vi tar hänsyn till den massiva förflyttning av rikedomar utanför landets och bokföringens gränser som svenska skattemyndigheter tillåter, så är den rikaste procentenheten av svenskar dubbelt så välbeställd som sina amerikanska motsvarigheter.”

Och siffran 21 procent har sedan år 2000 ökat dramatiskt både i USA och Sverige.

Det finns i sammanhanget anledning att uppmärksamma Finansdepartementets betänkande (SOU 2018:91) ”Rapporteringspliktiga arrangemang – ett nytt regelverk på skatteområdet” som innebär att alla skatteplaneringsarrangemang skall anmälas av skatterådgivare till Skatteverket. Detta i syfte att på ett tidigt stadium få kännedom om förfaranden som eroderar den svenska skattebasen. I remissomgången har stark kritik riktats mot att förslaget även skall omfatta interna svenska skatteplaneringsupplägg. Vad gäller gränsöverskridande arrangemang föreligger dock klarhet om att förslaget kommer att leda till lagstiftning, detta på grund av att detta påbjudits genom tvingande direktiv av EU.

Såsom just framgår av det ovan nämnda förslaget om rapporteringspliktiga arrangemang har den internationella skatteflykten och skattefusket i stor utsträckning sin rot i de bristande möjligheterna för skattemyndigheterna att få information om och insyn i internationella investeringar och affärsuppgörelser. För att underlätta kampen mot skatteflykt har förvisso en hel del gjorts genom olika internationella samverkansformer såsom överenskommelser om informationsutbyte, gemensamma skatterevisioner m.m. men användningen härav är resurs- och tidskrävande och förenade med administrativt och byråkratiskt krångel. 

Mer effektivt är därför är att vidtaga åtgärdernationell nivå. I ett meddelande på denna blogg den 27 januari 2018 under rubriken ”Åtgärder mot internationell skatteflykt” har jag framlagt ett tjugotal förslag om hur man unilateralt och ganska enkelt kan förbättra möjligheterna att motverka oönskad skatteplanering och det internationella skattesvinnet. Bland dessa åtgärder kan nämnas införande i intern rätt av källskatt på räntor - den mest lättrörliga av alla skattebaser - som betalas till utländska långivare. (Ett sådant förslag framfördes redan i början på 1960-talet av de s.k. dubbelbeskattningssakkunniga men avvisades pga av de svårigheter som detta kunde medföra för kapitalförsörjningen från utlandet. Något som med dagens kapitalmarknader torde vara ett obsolet argument). En annan åtgärd för att öppna upp insynen i koncerninterna affärer är det från flera håll framhållna kravet att införa offentlig country-by-country reporting (som redan finns för banker). Och varför inte införa skyldighet (för i första hand fysiska personer) att rapportera innehav av just utländska tillgångar och att lämna in kopior av utländska deklarationer samt att införa CFC-regler för utländska truster (som i Norge). Man skulle vidare kunna se över bestämmelserna om självrättelser för dem som gömmer tillgångar utomlands. (Sverige är det land inom OECD som har den mildaste lagstiftningen för självrättelser och som proportionellt inbringar minst skatteintäkter av sådana rättelser). Man skulle också kunna unilateralt ålägga berörda inkomsttagare generellt att begära och motivera tillämpning av skatteavtal samt avskaffa den gyllene regeln vid tillämpning av skatteavtal. Och mycket annat.


Peter Sundgren
peter.sundgren@gmail.com