WebJournal
on International Taxation in Sweden,WITS, No 1/2016 (1)
Tillämpning av
förändrade kommentarer till OECDs modellavtal.
av
Peter Sundgren, jur.kand.
Jan
Bjuvberg, juris doktor i finansrätt, universitetslektor vid
juridiska institutionen vid Uppsala universitet samt huvudredaktör
för Svensk Skattetidning, har däri under 2015 publicerat två
artiklar under rubrikerna ”Rättskällevärdet
av OECDs modellavtal – synen på förhållandet mellan
modellavtalet och Wienkonventionen i litteraturen”
(sid 111 ff.) samt ”Betydelsen
av OECDs modellavtal vid tolkning av skatteavtal i några typfall”
(sid. 427 - 443).
I
den sistnämnda artikeln har han (under punkt 5, sid 436-443) tagit
upp frågan om ”Senare ändringar av kommentaren” (till OECDs
modellavtal). Den situation som avses är när OECDs Committe on
Fiscal Affairs från tid till annan gör ändringar i kommentarerna
eller modellavtalet efter den tidpunkt när ett specifikt skatteavtal
har ingåtts.
Vad
gäller senare ändringar av själva modellavtalet faller detta,
vilket Bjuvberg själv framhåller, utanför ramarna för hans
framställning. Nej, självklart, om lydelsen av själva
modellavtalet har ändrats vid en senare tidpunkt än det egentliga
skatteavtal som träffats av medlemsstaterna så får vare sig den
nya lydelsen av själva modellavtalet eller
därav föranledda förändringar av kommentarerna därtill tillämpas
för tolkningen av tidigare träffade avtal. Detta sägs också
uttryckligen i punkt 35 av introduktionen till modellavtalet. (Det är
för övrigt förhållandevis sällan som modellavtalet i sig
förändras medan däremot ändringar av kommentarerna sker ganska
ofta. Någon har sagt att modellavtalet är som bibeln: grundtexten
förändras aldrig, bara kommentarerna därtill!)
En
självklar utgångspunkt för den vidare diskussionen är
naturligtvis också att det föreliggande bilaterala skatteavtalets
text är identisk (i allt väsentligt) med modellavtalets text och,
som ovan just påpekats, att kommentarerna till sistnämnda avtal
har förändrats vid ett senare tillfälle än det då det egentliga
avtalet ingåtts. Vilken hänsyn skall man ta till dessa senare
tillkomna förändringar av kommentaren? Skall man tillämpa vad som
betecknas som en statisk
metod och strikt 'gå
tillbaka till' och tillämpa den version av modellavtalskommentarerna
som gällde vid den tidpunkt då det aktuella avtalet ingicks eller
kan man tillämpa även den eller de senare, från tid till annan,
tillkomna förändringar som gäller när den inkomsttagaren ifråga
uppbär sin inkomst? Detta kallas
för ambulatorisk eller dynamisk tillämpning
av kommentarerna.
Bjuvberg
påpekar att ”detta
är den fråga beträffande rättskällevärdet av OECDs modellavtal
som är mest omskriven i svensk och internationell doktrin och det
finns ett flertal olika åsikter om vilken hänsyn som skall tas till
senare ändringar av kommentaren”.
Observera härvid, som Bjuvberg påpekar att debatten uteslutande
utspelar sig i den vetenskapliga doktrinen. Och huvudsakligen synes i
det sammanhanget av Bjuvbergs redögörelse att döma en övervikt
föreligga till förmån för den ”statiska skolan”. Veterligen
finns inga vägledande rättsfall i frågan. Bjuvberg redovisar inte
heller några sådana.
I
RÅ 1995 not. 68 gör dock Skatteverket ett uttalande som berör
frågan om statisk/ambulatorisk metod:
Ӏndringarna
i OECDs modellavtal sker kontinuerligt och framför allt kommentaren
till avtalet har under senare år genomgått många förändringar.
Detta gäller bl a artiklarna 5 och 15. Ofta är uppdateringarna
föranledda av den tekniska utvecklingen som exempelvis kommentarerna
till artikel 5 där definitionen av fast driftställe finns. OECD:s
arbete med att se över modellen för skatteavtal och dess kommentar
bedrivs i en permanent arbetsgrupp och från svensk sida förutom av
en tjänsteman från Finansdepartementet en representant från
Skatteverkets huvudkontor”.
Rimligtvis bör detta förstås så att Skatteverket vore benäget
att tillämpa ambulatorisk metod. I vart fall har man ju inte avvisat
densamma.
Slutligen bör naturligtvis också påpekas att kommentarerna till
modellavtalet inte är allena avgörande för hur ett avtal skall
tolkas. Det skulle således exempelvis kunna förekomma uppgifter i
samband med avtelets tillkomst eller ett tydligt uttalande i den
svenska regeringens proposition till ett givet skatteavtal, dvs ett
uttalande som gjorts av en av avtalets författare i anslutning till
avtalets tillkomst om hur ett visst problem skall behandlas. Om man i
ett sådant läge åberopar kommentarerna till modellavtalet för en
avvikande tolkning, i synnerhet om de tillkommit senare än avtalet
ifråga, bör detta ske med yttersta försiktighet.
Bjuvberg
själv går också i allt väsentligt i den statiska skolan något so
han gör tillsammans med
bl.a.
professor Mathias
Dahlberg som är kollega till Bjuvberg vid Uppsala universitet samt,
i synnerhet, Jesper Barenfeld som numera är Senior Vice President,
Head of Corporate Tax, AB Volvo. Se deras respektive
doktorsavhandlingar ”Svensk skatteavtalspolitik och utländska
basbolag” resp. ”Taxation of Cross-Border Partnerships”.
Denna
uppfattning är emellertid ingalunda oomstridd. Och själv är jag en
helhjärtad anhängare av den ambulatoriska skolan. Allt detta
redogjorde jag för i en livlig polemisk debatt med just Mathias
Dahlberg i nummer 2/2002 av tidningen IUR-INFORMATION utgiven av
Institutet för Utländsk Rätt. Huruvida Bjuvberg observerat detta
eller ej eller om han ansett det vara irrelevant är obekant.
Grunden
för mitt allmänna ställningstagande till förmån för den
ambulatoriska metoden är vad författarna till OECDs modellavtal
själva har haft att anföra i frågan. Och man har haft mycket att
säga i denna fråga. Dessa synpunkter återfinns huvudsakligen under
avsnittet ”Relations with previous versions” i introduktionen
till modellavtalet huvudsakligen i punkterna 33 till 36.1
Detta
har också utgjort Bjuvbergs utgångspunkt (sid 437) men hans
beskrivning härav är, enligt min mening, både ofullständig och
missvisande.
OECDs
uppfattning om statisk contra ambulatorisk metod
Bjuvberg
börjar således med att redovisa att OECD ger uttryck för sin syn i
kommentaren i förhållande till tidigare ingångna avtal i punkt 35
av introduktionen till modellavtalet. I själva verket inleder OECD
sina synpunkter avseende statisk kontra ambulatorisk metod redan i
punkt 3 av introduktionen. Där sägs att medlemsstaternas
skattemyndigheter skall följa kommentarerna ”as
modified from time to time”. Därefter,
och redan i punkt 33 av introduktionen, dvs två
punkter tidigare än i punkt 35 sägs: ”When
drafting the 1977 Model Convention, the Committee on Fiscal Affairs
examined the problems of conflicts of interpretation that might arise
as a result of changes in the Articles and Commentaries of the 1963
Draft Convention. At that time the Committee considered that existing
conventions should, as far as possible, be interpreted in the spirit
of the revised Commentaries, even though the provisions of these
conventions did not yet include the more precise wording of the 1977
Model Convention”.
Vidare
sägs i punkt 34 att ”The
Committee believes that the changes of the Articles of the Model
Convention and the Commentaries that have been made since 1977 should
be similarily interpreted.” Man
fortsätter, också i punkt 35 med att säga att andra ändringar av
kommentaren (än de som följer av en förändring av själva
avtalets regler) ”are
normally applicable to the interpretation and application of
conventions concluded before their adoption, because they reflect the
consensus of the OECD Member countries as to the proper
interpretation of existing provisions and their application to
specific situations”.
I punkt 36 finns ytterligare en passus om att man som huvudregel
skall använda ambulatorisk metod och i punkt 36.1 slutligen
återkommer samma rekommendation för ambulatorisk approach ännu en
gång. På inte mindre än fem ställen där man i introduktionen
ägnar sig åt problemställningen rekommenderar således OECD att
ambulatorisk metod bör användas vid tillämpningen av kommentarerna
till modellavtalet.
Dessa
upprepade rekommendationer av OECD att använda ambulatorisk metod
har helt förbigåtts av Bjuvberg som endast uppehållit sig vid de
situationer, som också kommenteras av OECD, då ambulatorisk metod
inte
skall användas, dels, som ovan redan berörts, då förändringar
skett av själva texten i modellavtalet, dels i punkt 36 vari OECD
påpekar att e-contrariotolkningar av olika versioner av
kommentarerna ej får ske. Sammantaget ger således Bjuvberg en helt
felaktig betoning åt redogörelsen av OECDs tankegångar.
Bjuvberg
framhåller vidare i sin kritik av OECD:s synpunkter att dessa skall
ses mot bakgrund av ett antal faktorer. Den första av dessa, och den
viktigaste enligt Bjuvberg, ӊr
att kommentarerna inte är avsedda att utgöra bilaga till ingångna
skatteavtal, som, till skillnad från modellavtalet, är bindande för
parterna i dem.”
Detta fastslås för övrigt uttryckligen i själva rubriken till det
uttalande som görs av OECDs råd när modellavtalet antas av rådet.
Rubriken lyder:”Recommendations
(här understruket) of the OECD Council concerning the Model Tax
Convention on Incom and Capital”.
Men detta har egentligen ingenting att göra med frågan om
förändringar av kommentaren. Frågan om statisk eller ambulatorisk
metod är med andra ord inte avhängig av huruvida kommentarerna är
bindande eller inte. Frågan är snarare att avgöra vad det finns
för rationella skäl att använda den ena eller den andra metoden.
Bjuvberg
tar vidare upp följande argument vad gäller OECD:s resonemang: ”En
självklar utgångspunkt för alla normgivare, oavsett om de utgör
bindande eller inte bindande normer, är att de utgår från att de
normer de ger ut följs av dess adressater. Uttalanden om vilken vikt
dessa normer ska ges som kommer från normgivaren själv kan dock
inte ges någon större betydelse”.
Detta upprepade resonemang om normers bindande eller icke bindande
natur är, vilket redan påpekats utan betydelse. Vad som är viktigt
med OECDs uppfattning är att kommentarerna fortlöpande ger uttryck
för författarnas samstämmiga avsikter med och inställning till
hur kommentarerna skall användas.
Bjuvberg
menar således att vad OECD själv som normgivare uttalar till sina
adressater bör mer eller mindre kunna avfärdas. Detta på grund av,
som ovan anförts, att det är en självklar utgångspunkt för alla
normgivare att så bör ske. Här förbiser han emellertid ett
viktigt faktum: OECD är en samarbetsorganisation för
medlemsstaternas regeringar.
Modellavtalet och dess kommentarer utgör således ett resultat av en
samstämmig uppfattning bland
dessa
regeringar om hur
modellavtalet och likalydande bilaterala avtal skall tolkas och
tillämpas. Samtidigt är det just dessa regeringar som är
adressater för OECD:s modellavtalskall tillämpas. Skatteavtalen
ingås ju alltid av vederbörande stats regering.
Regeringarna
för de medlemsstater
som ingår i OECD och de adressater OECD vänder sig till i
modellavtalet är således identiskt samma ”personer”!
Om medlemsstaternas regeringar
således uppträder i OECD som normgivare av modellavtalets
kommentarer måste det uppfattas som självklart att dessa samma
regeringar
vid ingående av sina avtal även följer dessa normer. Och detta
måste då rimligen också gälla vad de själva säger om att det är
de senaste versionerna av kommentarerna som skall tillämpas.En
ambulatorisk metod således. Att frångå sina
egna normer och
anvisningar vid tolkning av sina
egna avtal framstår
ju som helt absurt. OECD:s avsikt understryks ånyo i dess råds
rekommendation att medlemsstaternas skatteadministrationer ”shall
follow the Commentaries on the Articles of the Model Tax Convention,
as modified
from time to time (här
understruket),
when applying and interpreting the provisions of their bilateral tax
conventions thar are based on these Articles”.
Om
sålunda två OECD-regeringar
träffar ett bilateralt skatteavtal med varandra som överensstämmer
med modellavtalet med då gällande kommentarer i vilka samma
regeringar
när man gemensamt i OECD upprepat förklarat att även framtida
förändringar därav skall/kan/bör användas som instrument för
tolkningen så måste det ju reciprokt förväntas att gör just
detta! Och detta skall gälla vare sig tillämpningen av av den nya
och förändrade kommentaren ger den tillämpande staten ett längre
gående eller ett mer inskränkt skatteanspräk än det som skulle ha
uppkommit enligt den version av kommentarerna som gällde vid det
aktuella skatteavtalets ingående.
OECD:s
ställningstagande till förmån för en ambulatorisk metod för
tillämpning av sina kommentarer konkretiseras ytterligare i de fall
de kontrakterande staternas behöriga myndigheter, vilka regelmässigt
just är dessa staters regeringar,
agerar enligt reglerna om ömsesidiga överenskommelser (artikel 25).
I dessa fall får ju därvid dessa regeringar
ett eget direkt inflytande på tillämpningen av det aktuella
avtalet. Att föreställa sig att dessa regeringar
i sina roller som behöriga myndigheter vid bedömningen av ett
ärende som hänskjutits till dem för avgörande
skulle komma att tillämpa en statisk tolknings- eller
tillämpningsmetodik framstår som helt verklighetsfrämmande. Vidare
finns i samma artikel en allmän regel som innebär att de
kontrakterande staterna skall sträva efter att fortlöpande, när
tvivelsmål eller svårigheter uppkommer, lösa uppkommande problem
genom särskilda överenskommelser. Detta är då något som sker på
bilateral nivå mellan de avtalsslutande staterna. Avtalen öppnar
således för att man i efterhand skall kunna lösa problem som man
inte kunde eller haft anledning att förutse när avtalet träffades.
I förekommande fall kan ju de resultat man därvid kommer fram till
bli aktuella att tillämpa även på andra avtal av samma lydelse och
kanske även slutligen anammas av the Fiscal Committee i deras
ständigt pågående arbete med modellavtalet. En sådan form av
”kodifierad praxis” utgör något som Bjuvberg själv synes
kunna acceptera (sid 441) som grund för tolkning av avtal när den
uppträder i nya versioner av kommentarerna. Sådana av praxis
kodifierade förändringar av kommentarerna torde också enligt
folkrättens regler kunna anses utgöra sådana subsidiära
instrument för avtalstolkning som erkänns av Wienkonventionens
regler för tolkning av traktater (artikel 31 punkt 3).
En
ytterligare aspekt på den ambulatoriska metoden som, även om den
ter sig helt främmande att genomföra i praktiken, vore att alla av
OECD:s medlemsstater ingångna avtal baserade på modellavtalet rent
teoretiskt skulle
kunna bringas att
upphöra i samband med varje förändring av kommentarerna till
modellavtalet för att omedelbart därefter och utan ändring därav
sättas i sjön på nytt. På detta sätt skulle inga bilaterala
skatteavtal någonsin ha träffats före den senaste versionen av
kommentarerna till modellavtalet!
Bjuvberg
sammanfattar (sid 438) sin kritik av OECDs synpunkter på
förändringar av kommentarerna med att dess ”uttalanden,
både i inledningen till modellavtalet och kommentaren i annexet till
modellavtalet har mycket liten betydelse för vilket rättskällevärde
som skall tillerkännas kommentarerna till modellavtalet”.
Enligt min mening vilar denna oövertänkta och onyanserade
beskrivning av och syn på OECDs uppfattning om förändrade
kommentarer på en bräcklig vetenskaplig analys.
Bjuvbergs
uppfattning om statisk contra ambulatorisk metod.
På
sid. 438 och fem sidor framåt utvecklar Bjuvberg därefter sitt stöd
för den statiska metoden vid tillämpning av senare förändringar
av kommentarerna till modellavtalet.
Hans
– som han själv påpekar - starkaste argument härför (sid 439)
är att den version av modellavtalet som förelåg vid ingåendet av
avtalet ifråga är ”den
enda version som i någon mening kan sägas ha ”antagits” av de
avtalsslutande parterna och därför utgör en del av kontexten (jfr
art. 31 Wienkonventionen)”.
På
sid 440, i vad som kan sägas vara en vidareutveckling av detta
uttalande menar Bjuvberg att senare versioner av kommentaren inte
har någon ”demokratisk
legitimitet, vilket kan tillerkännas endast den version av
kommentaren som förelåg vid tidpunkten för skatteavtalets
ingående”.
I
sin artikel i IUR-INFORMATION nr 3/2002 ”Om rättskällevärdet av
OECD:s modellavtal jämte kommentarer” var Mattias Dahlberg inne på
samma tankebanor: ”Skälet
till att jag ändå är tveksam till att tillmäta OECD:s modellavtal
och dess kommentar den stora betydelse som Peter Sundgren gör, är
att jag anser att modellavtalet och dess kommentar saknar tillräcklig
konstitutionell och folkrättslig legitimitet. OECD:s modellavtal är
ingen författningstext, än mindre rättsligt förpliktande för
OECD:s medlemsländer.”
Beträffande
dessa synpunkter må följande påpekas: När den svenska regeringen
som är medlem i OECD i proposition förelägger riksdagen ett
skatteavtal för godkännande anges alltid att det är grundat på
OECD:s modellavtal och därmed - måste det förstås - också dess
kommentarer inklusive dess Råds rekommendationer att tillämpa
ambulatorisk metod då kommentarerna ändras. Bokstavligen uttrycker
sig Rådet (the Council) på följande sätt: ”Taking
note of the Model Tax Convention and the Commentairies thereon which
may be amended from time to time hereafter
(här understruket)
RECOMMENDS the Governments of Member Countries: … 3. that their tax
administrations follow the Commentaries on the Articles of the Model
Tax Convention, as
modified from time to time (här
understruket), when applying and interpreting the provisions of their
bilateral tax conventions that are based on these Articles.”
Riksdagen
accepterar med andra ord att det avtal som föreligger för
godkännande skall kunna tolkas enligt de kommentarer som
rekommenderas av OECD i framtiden. Riksdagen godtar således den
ambulatoriska metoden när man godkänner skatteavtal! Detta bör
enligt min mening uppfylla alla erforderliga krav på demokratisk
legitimitet. Vad gäller kommentarernas folkrättsliga legitimitet
hänvisar jag till vad ovan sagts om deras karaktär av subsidiära
tolkningsmedel som erkänns av Wienkonventionen.
På
sid. 441 säger Bjuvberg vidare att senare ändringar av
kommentarerna till modellavtalet kan anses ha karaktär av
expertyttranden och att det med det synsättet kan anföras att de av
medlemsstaternas representanter dvs deras regeringar avgivna
synpunkter riskerar ”att
leda till en alltför fiskal inriktning på kommentarerna”.
Detta resonemang måste med kraft tillbakavisas. Det finns ingen
empirisk forskning som stöder en sådan uppfattning. Skatteavtal
tillkommer genom en förhandling mellan parterna varigenom de
frivilligt och – observera - reciprokt ger avkall på sina
skatteanspråk i vissa fall. Om nya kommentarer kan uppfattas som en
skärpning av den skattskyldiges beskattningssituation så är det en
av staterna önskvärd åtgärd som fungerar ömsesidigt beroende på
vilken stat som är hemviststat och vilken som är källstat. För
övrigt torde många gånger ändringarna av kommentarerna även vara
till fördel för berörda inkomsttagare och öka förutsättningarna
för dem att göra en säker bedömning av rättsverkningarna av sitt
handlande i syfte att motverka dubbel beskattning.
På
sid 439 understryker Bjuvberg betydelsen av att tolkningen av avtal
skall ske med utgångspunkt från parternas intention och avsikt vid
tidpunkten för ingåendet av avtalet. Detta argument anser han är
speciellt starkt just när ”det
gäller skatteavtal eftersom det har stor betydelse för andra än
parterna, nämligen för de skattskyldiga som påverkas av
avtalsinnehållet. Det skall vara möjligt för dem att förlita sig
på skatteavtalet avseende framtida skattskyldighet, annorlunda
uttryckt, de skattskyldiga skall kunna inrätta sig efter
avtalsinnehållet beträffande den framtida hanteringen av t.ex.
etableringar i någon av de stater som ingått skatteavtalet”.
Detta är förvisso en viktig synpunkt som sådan. Men förhållandet
är ju att den skattskyldige, när han förvärvar sin inkomst eller
gör sin investering, också
känner till de då
publicerade och
eventuellt förändrade kommentarerna till modellavtalet. Hans
rättssäkerhet och möjlighet att förutse följderna av sitt
handlande är därmed lika väl tillgodosedda vid en tillämpning av
förändrade kommentarer till modellavtalet.
Ytterligare
om ambulatorisk metod
En
ytterligare omständighet som utgör visst stöd för ambulatorisk
metod, men som veterligen aldrig uppmärksammats i debatten är
följande: I artikel 3 punkt 2 av själva modellavtalet finns en
regel för tolkning därav som under vissa och mycket omdiskuterade
förhållanden och med stor försiktighet tillåter en kontrakterande
stat att, för förståelsen av ett uttryck som inte definierats i
avtalet, ge detta uttryck den mening som det har enligt
den interna (skatte)rätten i den stat som tillämpar avtalet.
Skatteavtal torde vara den enda typ av internationella avtal som har
en sådan i avtalet självt förekommande tolkningsregel. Något som
är helt självklart i detta sammanhang är naturligtvis att i
förekommande fall den interna nationella innebörden av ett uttryck
som förekommer i ett avtalsland också
kan ha förändrats sedan skatteavtalet träffades. I kommentarerna
till modellavtalet sägs härom:”
the question arises which legislation must be referred to in order to
determine the meaning of terms not defined in the Convention, the
choice being between the legislation in force when the Convention was
signed or that in force when the Convention is being applied, i.e.
when the tax is imposed. The Committee on Fiscal Affairs concluded
that the latter interpretation should prevail”. Om
man således enligt artikel 3.2 skall använda sig av den betydelse
som gäller vid avtalets tillämpning och inte dess tillkomst när
det gäller att fastställa betydelsen av ett uttryck i den interna
rätten får det också anses naturligt att man använder motsvarande
metod vid förändringar i kommentarerna till modellavtalet. Här är
det verkligen adekvat att tala om en dynamisk tillämpning av
skatteavtal varigenom dessa hela tiden bringas i samklang med en
föränderlig verklighet.
Slutsatser
Det
vore av flera skäl utomordentligt olyckligt om man skulle tillämpa
statisk metod för tillämpning av modellavtalets kommentarer. Det är
nämligen väldigt komplicerat att ständigt hålla reda på hur
kommentarerna till modellavtalet såg ut vid det tillfälle då det
aktuella avtalet ifråga sattes i sjön. OECDs medlemsantal uppgår
f.n. till 34. Därtill kommer ytterligare 33 stater inklusive så
viktiga länder som Brasilien, Indien, Ryssland och Kina som inte är
medlemmar i OECD men som, när det gäller modellavtalet, har
förklarat sig villiga att antaga/adoptera dess regelverk. Alla dessa
stater har sammanlagt träffat ca 2000 skatteavtal sinsemellan. Med
en statisk metod är det ju som just nämnts besvärande att
beträffande alla nämnda 2000 avtal ständigt behöva gå tillbaka
till den tidpunkt då de träffades för att utreda hur kommentarerna
såg ut då. Och det mest beklagliga – ja det skulle rent av skapa
kaos – skulle bli att olika avtal med exakt samma text som
modellavtalet skulle kunna komma att fortlöpande tolkas olika bara
på grund av att de ingåtts vid olika tillfällen. Säg till exempel
att ett företag i ett land samtidigt avser att etablera filialer av
i allt väsentligt samma karaktär i två olika OECD-stater där
avtalen ingåtts vid olika tillfällen. Detta skulle, om ändringar
har gjorts av kommentarerna däremellan vad gäller definitionen av
fast driftställe, kunna leda till olika resultat vid beskattningen
av de två investeringarna. Med ambulatorisk metod där både den
skattskyldige och tillämpande myndigheter bara behöver konsultera
den version av kommentarerna som gäller vid vid etableringen av de
fasta driftställena i exemplet undviks detta. Rent generellt kan man
nog vidare påstå att de nya versionerna av kommentarerna är
”bättre” än de som tidigare gällt. Detta på grund av att
nyare versioner bygger på en nu drygt femtioårig erfarenhet av hur
skatteavtal bör tolkas och tillämpas för att undvika
dubbelbeskattning. Detta ökar förståelsen av avtalens innebörd
till fromma för alla som berörs därav
Mina
i denna artikel framlagda synpunkter återgavs i allt väsentligt
redan i den ovan nämnda polemiska debatt jag förde i
IUR-INFORMATION redan år 2002 med Bjuvbergs kollega på Uppsala
Univbersitet Mattias Dahlberg. Jag är naturligtvis besviken över
att de tankegångar jag där framförde inte beaktats eller
kommenterats av Bjuvberg. Kanske man dock kan hoppas att han
redovisar dessa för de studenter han fortsättningsvis undervisar i
internationell beskattningsrätt vid Uppsala universitet.
Stockholm i april 2016
peter.sundgren@gmail.com
070
4917670