WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS no 7/2020

This article was originally published in Tax Notes International, Volume 50, Number 2, April 14, 2008. (After having been rejected by Skattenytt and Svensk Skattetidning,)

Swedish CFC Taxation and the 'Business Purpose' Concept.

Contents: Page:

Historical Background…………………………………………………………………….……....  1
Compatibility of our CFC taxation rules with the EU Treaty………………………………….   3
Cadbury Schweppes and the “business purpose” test……………………..……………………  5
The concept of “business purpose” in Swedish tax law………………………………………....  6
Relationship between Member State anti-avoidance measures and Community
Law………………………………………………………………………………………………....  8
Disregard of legal entities for tax purposes……………………………………………………...  9
Permanent establishment of a wholly artificial CFC…..…………..………………...................  10
Swedish held CFCs in the European Community…………………………………………...….  11
Cadbury Schweppes and the future………………………………………………………..……   11
The “Columbus Container” case………………………………………………………………...  13
Conclusions………………………………………………………………………………………... 14

Historical background

With flags flying and proud declarations to protect the Swedish tax base, Sweden launched its first CFC taxation regime in 1991. Very soon, however, it was discovered that, instead of counteracting abusive international tax planning, the new regime actually developed into a very efficient and lucrative instrument for such purposes! The main reason herefor was  that, whereas the rules took indirect holdings into consideration for the purpose of determining control over the foreign company, they only applied as such to first tier investments in non-treaty states. Therefore, in order to avoid CFC taxation, low tax and tax haven companies, which would have been subject to CFC taxation if held directly by a Swedish shareholder, would simply be set up as subsidiaries to holding companies in tax treaty states! Also, which gave rise to further and quite substantial tax base erosion due to the idea that foreign CFCs should be taxed as foreign partnerships, losses of CFCs were fully deductible against the income of the Swedish controlling company. Only after a number of years was the embarrassment of this legislative “mistake” corrected. By that time, according to Tax Administration estimates, treasury losses had risen to about 8 billion SEK.

In the early 2000s a new round of CFC legislation, effective January 1, 2004, took place, mainly in order to coordinate it with our new participation exemption regime.

The main features of these new CFC taxation rules which are still in force are as follows:

1. They kick in at a level of ownership or voting power of 25% or more of the foreign corporation. Most important is that also second and third tier etc. foreign companies now fall under CFC treatment.
2. The income of the CFC, assessed under Swedish rules for business income (with some minor exceptions), is taxed in Sweden in the hands of the shareholder if the tax levied in the foreign jurisdiction is less than 15.4% (corresponding to the Swedish corporate tax of 28% on 55% of the income).
3. The (underlying) tax levied in the foreign jurisdiction on the CFC is creditable against the Swedish tax payable by the shareholder.
4. There is a comprehensive list covering every country in the world under which CFCs are either subjected to tax assessment in Sweden according to section 2 above or, and most importantly, completely exempted from CFC treatment regardless of any low taxation.[1]

The lists mentioned above (under 4) have the advantage of providing almost absolute predictability. In most cases, with a map of the world in one hand and the CFC list in the other, it is thus immediately possible to foresee if a foreign company will be targeted for CFC taxation in Sweden or not.[2] The white list is very extensive, comprising no less than 153 countries. And there are numerous companies in these countries that are taxed at rates far below 15.4%. The blacklist covers only 54 countries, almost all of them notorious tax havens. The grey list which targets only  low-taxed CFCs engaging in inter-company financial services, banking or insurance  activities but excludes all other types of businesses, covers 21 countries out of which 7 are EES-countries.  

Therefore , in effect, the number of CFCs affected by our CFC tax regime, except those that have been set up in pure tax havens, is extremely small.[3] There seems to be very little ongoing litigation on CFC tax matters. Probably it is thus fair to say that Sweden’s CFC taxation regime is among the most lenient in the world. My own experience of Swedish controlling shareholders that have effectively been subjected to CFC tax treatment is nil. But I have advised a number of clients of how to avoid CFC taxation. And this is maybe the only economic result of our CFC tax regimes - they keep lining the pockets of us tax practitioners![4]

It also appears that the approach by the finance department and the tax administration to CFC taxation is quite lackadaisical. The Government bill from 2004 devoted no less than a full page to the requirement that the tax administration should carefully follow up the practical experiences of the new CFC legislation and report back to the finance department no later than June 30 2007. A recent request (by me) for a copy of this report gave rise to quite some consternation at The National Tax Administration (Skatteverket) which finally declared that no such report existed! They blamed the finance department for not having followed up their intention in the Government Bill with a formal request for the report. And the present finance minister blames the Government of the former and ousted social democratic party for the negligence. So the contrast between the high-flying declarations to protect the Swedish tax base and the indifference in practice to do so is stark.

Consequently, our CFC regime so far has probably been of more interest to fiscal law professors, scholars and other tax analysts in general  than to tax payers.

Compatibility of our CFC taxation rules with the EU Treaty.

Our rules on CFC taxation have never made any exception as such for CFCs in the Member States of the European Community.[5]

This, in the run-up to the 2004 legislation, gave rise to a very vociferous and uncompromising reaction from academic circles and strong corporate tax  payer lobbies as being in conflict with basic Community rules of free establishment under articles 43 and 48 of the EU Treaty. See articles by professor Nils Mattssons published in Svensk Skattetidning in Skattenytt no 4/2004, Jur.Dr. Lars-Erik Wenehed in IUR/INFO, no 1/2004 and Gunnar Rabe of the Federation of Swedish Enterprise  in Skattenytt nr 1-2/2004.

I, on the other hand, like a Don Quijote, defended the Swedish Government’s position that the Swedish CFC rules did not violate the Treaty. The article that I produced hereon was, however, and to my great disappointment, denied publication in the Swedish tax periodicals. (It was subsequently published in my own Webb-journal on International Taxation in Sweden no 1/2004, in Swedish only). More hereinafter.

Interesting to note in this context was that the Government Bill actually devoted no less than sixteen pages to the CFC regime’s relation  to Sweden’s international commitments. This is quite extraordinary because it is always taken for granted that the Government never proposes legislation which violates such commitments!

At a seminar in late 2003 arranged by the Swedish IFA Branch to discuss the new CFC legislation and professor Nils Mattsson’s aforementioned (draft) article , Sweden’s no doubt most influential authority on international taxation, Professor Emeritus Leif Mutén,  even went so far as dismissing the Government’s opinion as representing nothing but “pure pettifoggery” (ren brännvinsadvokatyr)! Further, at a meeting with The Tax Law Club (Skatterättsliga Klubben) in early 2004 professor Sven Olof Lodin, former Head of the Tax Department of the Federation of Swedish Industries and ex-president of the International Fiscal Association, sharply criticized the Government for having presented the new CFC regime without considering the expertise that had rejected it as being non-compatible with the EU Treaty. Mr. Krister Andersson , who is present Head of the taxes at the Confederation of Swedish Enterprise, also slated the legislator for its CFC policies in an article in Svensk Skattetidning (2004 page 72), mockingly titled “CFC-rules as a means for reducing prosperity”.

With the advent in 2006 of the Cadbury Schweppes plc. ruling (C-196/04) by the ECJ, the matter has now been resolved in favor of the opinion professed by Professor Mutén et consortes. And I (slightly tipsy from too much brännvin) have found that the “lance I drew” for compatibility of our CFC regime with EC law is broken!

The ECJ has thus concluded that taking advantage of a low tax rate in a Member State in itself cannot be qualified as an abuse of Community law. It also found that the UK’s CFC regulations were indeed in violation of the principles of free establishment within the community according to articles 43 and 48 of the Treaty unless, however – and this is what has attracted everybody’s attention - the legislation is limited to apply only to “wholly artificial arrangements” designed to avoid the national tax which is normally due. The ECJ emphasized that an actual business of the CFC must be performed in the host Member State for an indefinite period. The Court described this as an endeavor to assist in the economic and social interpenetration within the Community by means of establishing a subsidiary in the host Member State. That finding had to be based on objective factors that are ascertainable by third parties, in particular with regard to the extent to which the CFC physically existed in terms of premises, staff and equipment.

In compliance with the Cadbury Schweppes ruling a third round of CFC legislation (Government Bill, Prop. 2007/08:16) has taken place and become effective as of January 1, 2008. [6] These new rules will probably clear most low-taxed CFCs established in the seven EES-countries on our grey-list from CFC taxation in Sweden. The new legislation also brings with it very interesting aspects of Community law and possibly also anti-tax avoidance matters in general. The remainder of this report will provide some thoughts hereon.

The main feature of the new rules is that the income of a CFC which has been set up by a Swedish shareholder within the European Economic Space (EES) – the Member States plus Iceland, Norway and Liechtenstein - shall not be considered to be taxed at a low rate of tax (for the purposes of our CFC legislation) if the shareholder can prove that the CFC represents a “real establishment engaged in genuine business operations” (en verklig etablering från vilken en affärsmässigt motiverad verksamhet bedrivs). The purpose of the establishment of the CFC must be to participate and assist for an indefinite period and for economic gain in the commercial and economic environment of the Community and not just for the purpose of achieving tax benefits.

This corresponds broadly, it is suggested, with the so called “business purpose” doctrine developed mainly in common law countries, which requires that a tax payer have a reason other than the avoidance of taxes for undertaking a transaction or a series of transactions.[7] Only if the investor furnishes proof to this effect will he escape the CFC tax treatment of the Member State.

Cadbury Schweppes and the business purpose test

This is the first time, at least as far as international taxation is concerned, that a business purpose test has been introduced and some of its criteria carefully chiseled out in Swedish tax legislation (Chapter 39 a, paragraph 7a of the Income Tax Law).

The purpose hereof is thus (page 21 of the Government Bill) to determine whether the foreign company constitutes such a “wholly artificial arrangement” as mentioned in the Cadbury Schweppes case. All relevant circumstances are to be taken into account. Some of these, however, have been considered typically indicative of whether the establishment is of such a “true” or “real” economic nature required. Thus, the new Swedish rules, emulating the ECJ ruling, prescribe that the CFC have its own premises in order to distinguish it from so called letterbox companies in which the company only has a postal address and that it have requisite equipment for carrying out its responsibilities. (The reference to letterbox companies seemingly gives rise to the presumption that such companies are always wholly artificial!) As further evidence of the existence of a “real” establishment, attention is focused on the presence of sufficient and suitably competent personnel of the foreign corporation and that the day to day operations thereof shall be carried out independently by them without the influence or involvement of staff from the CFC’s parent company or any other company within the business group.

During the legislative process there has been an impassioned discussion within tax practitioner circles as to whether the Swedish text “a real establishment engaged in genuine business operations” (en verklig etablering från vilken en affärsmässigt motiverad verksamhet bedrivs) actually conforms to the meaning of a “wholly artificial arrangement” used by the ECJ in Cadbury Schweppes. Several commentators have thus argued that the latter expression is much narrower than the text of the Swedish law.[8] The Swedish government, however, has dismissed this criticism and stressed that a wholly artificial arrangement is indeed characterized by its absence of business purpose. The Swedish expression thus serves to elucidate the meaning of a “wholly artificial arrangement”. The Government admits that the terminology of the Swedish text to a certain degree differs from that of the ECJ in Cadbury Schweppes but concludes that its business purpose/motivation test does not impose further demands than those of the ECJ in Cadbury Schweppes. Moreover, a Member State when adapting its legislation to ECJ rulings is not obliged to use the exact terminology in its domestic legislation as that used by the ECJ. The important thing is that the principles of its rulings are appropriately reflected in the national laws of a Member State.[9] The Government further emphasizes that later judgments by the ECJ, indeed, with special reference to Cadbury Schweppes, have used the term “business reasons”. One such ruling is C-524/04 (Test Claimants in Thin Cap Group Litigation versus Commissioners of Inland Revenue, REG 2007 I-0000) concerning the UK thin capitalization rules. In this judgment the ECJ concluded that the tax payer in all situations where a fictitious arrangement cannot be ruled out shall be given the opportunity to provide information regarding all business reasons that have justified the arrangement. Also, in ruling C-231/05 (OY AA, REG 2007 I-0000) regarding the Finnish group contribution rules, the ECJ expressed its views regarding the creation of fictitious arrangements that lack business purpose. In these two rulings the ECJ thus establishes the connection between fictitious or artificial arrangements and the absence of business motivation. An analysis of these arguments thus leads to the conclusion that the liberties within the Common Market on free establishment, free movement etc. are available for tax purposes only so long as the underlying behavior of the EU citizen is justified by other than tax considerations. The repeated reference hereto by the ECJ, it must further be understood, reveals the existence of a general principle in this regard always to be considered by the judge regardless of whether or not it is expressly postulated as such in the pertinent legislation.

The concept of business purpose in Swedish tax law.

In contrast to the tradition of many common law countries, the experience we have from legal practice in Sweden of such doctrines as “business purpose”, “commercial motive” and “economic substance” all of which according to Anders Hultqvist[10] can be considered synonymous with the more general term “non-tax purpose” as anti-avoidance measures in tax matters is quite limited. It is therefore very interesting to observe how these principles are now “nestling” their way into our tax system by “command” of the ECJ!

This, however, is a development which is to be welcomed considering the ever increasing aggressiveness of tax planning which, in my experience, so often is completely denuded of any business purpose considerations. In both domestic and international corporate tax planning it is especially common that, in order to achieve the intended avoidance of tax, various (and sometimes quite many) companies are set up for these purposes. Only very seldom are other than the tax avoidance purposes considered in these situations. A quite provocative example of such an arrangement occurred in the mid 90s when the family members and (controlling) shareholders of the large Spendrup company, which is listed on the Swedish stock exchange, in a lightning series of transactions transferred their shares to a personal Liechtenstein trust, setting up in the process and, as it appeared, immediately closing down no less than sixteen companies in various tax haven and other suitable tax jurisdictions. [11]

A further arrangement involving the setting up of a company which has been stirring up a lot of controversy in Sweden is the so called “interest spinner”. Apart from the tax advantages derived from the company’s receipt of a group contribution from a Swedish company being offset by a deduction for an interest payment to a tax haven group company the further economic substance of the company formation can be quite obscure. Thus, the Tax Administration concluded that the formation of the interest spinning company, apart from its tax advantages, was completely meaningless from a business purpose point of view.

The trend of encouraging business purpose considerations in tax matters seems to be growing with regard also to general anti-avoidance rules (GAAR) and other look-through or similar anti-avoidance approaches. In the summing up of her recent (and quite brilliant) doctoral thesis on our GAAR[12] Ulrika Rosander, at the Jönköping International Business School, has strongly recommended (page 248) that Sweden should emulate the Canadian experience  of allowing the adoption of “economic substance” as a supplementary means for the understanding of our GAAR. She recognizes the difficulties involved herein but nevertheless concludes that it is possible and indeed easier to determine the criteria for “economic substance” than those for establishing the elusive meaning of “the purpose of the legislation” which presently is the defining element of our GAAR. She rejects the problems of the reversed burden of proof (page 249) and its impact on the legal security of the tax payer, convincingly arguing that this will affect only transactions where there is no economic substance. Quite boldly she even suggests that taxpayers engaging in transactions that lack economic substance should not be entitled to the same degree of legal security!

Another influential and strong supporter of “economic substance” in tax avoidance matters is (the Tax Commission of) the International Chamber of Commerce (ICC) in Paris that “speaks for the whole international business community in dialogue with governments and intergovernmental organizations on developments in international tax policy and legislation”. In a policy statement of June 27, 2000 on “The Application of Anti-Avoidance Rules in the field of taxation”, the Commission (of which I at the time was a member), in what was generally a very critical review and rejection of  the growing tendency of tax authorities in many countries to re-characterize or disregard transactions in tax assessments based on interpretations of their Anti-Avoidance Rules, nevertheless concluded, that to the extent that such rules (or abuse of law or its equivalent) are adopted,  the application thereof “should be limited to exceptional cases in which there is no economic substance and no substantive business reason for a transaction (emphasis added). Economic substance is a business test based on all facts and circumstances of a transaction and mechanical tests should be avoided”.

An important development is currently also taking place in Germany regarding “business purpose” in tax avoidance matters. The German Government is thus presenting a tax bill in which it, with regard to the anti-avoidance clause in section 42 of the German General Tax Code (Abgabenordnung), is incorporating a definition of “abuse”. This term will be defined as an unusual legal arrangement that results in a tax benefit for which no valid non-tax reason exists. As a result, if the tax authorities can prove that a legal arrangement is unusual, the tax payer will have to demonstrate the existence of non-tax reasons for the approach taken. An arrangement or structure will be considered “unusual” if it is inconsistent with what the legislature, in applying generally accepted views, assumed would be employed to achieve certain economic aims.

It will be very interesting to see to what extent the principles of “business purpose” and “economic substance” will have an impact on our tax courts in the future.

Relationship between Member State anti-avoidance measures and “abus de droit” under Community Law.

In the Bill to the Swedish CFC legislation which has now been put in place the Government has been engaged in a discussion about the relationship between the CFC legislation and our GAAR. It agrees in principle with the opinion of the Swedish Bar Association that the latter rule is consistent with the views of the ECJ of what is possible for the national legislator regarding the prevention of tax avoidance and that nothing should thus prevent the GAAR from being applied to cross-border situations within the Community. Nevertheless, concludes the Government, the specific CFC rules are necessary to address the special situation that occurs in these regards.

Stig von Bahr, a former judge of both the Swedish Supreme Administrative Court and the ECJ, in a recent article regarding tax avoidance and Community law[13] including also an analysis of Cadbury Schweppes, has demonstrated that the ECJ maintains a strong aversion to the acceptance of artificial arrangements on formal grounds. He further concludes with regard to non-harmonized legislation such as direct tax legislation that, if a transaction/arrangement within the Community constitutes “pratique abusive” or “abus de droit” (förfarandemissbruk/rättsmissbruk) under Community law, the liberties provided under the EU Treaty such as for instance the right to free establishment are not available.  The Member State is thus free to impose whatever measures it sees fit to counteract tax avoidance of whatever kind. If, however, with regard to inter-community transactions/arrangements, the tax payer can convincingly demonstrate that he has sound business or other non-tax motivations for his behavior and that there is no “abus de droit” under Community law the Member State cannot enforce its domestic anti-avoidance legislation or other measures of such nature.

An even more interesting question is, if an inter-community transaction is considered “wholly artificial” under Community law and thus not entitled to Community privileges but is not caught by any domestic Member State anti-avoidance measure, can then the Swedish court invoke the EU’s “abus de droit” to declare the transaction as tax avoidance? Under all circumstances it would seem quite unsatisfactory if a wholly artificial arrangement preventing the tax payer to invoke EC Treaty privileges would escape domestic Member State anti-avoidance intervention. If so, it would be appropriate that Member States adapt their anti-avoidance regimes so that they comply with the ECJ.

Disregard of legal entities for tax purposes

Also to be taken into account, generally, as far as CFCs are concerned and demonstrating, too, that our courts are not completely unaffected by business purpose considerations in anti tax-avoidance matters, is the principle of “disregard of a legal entity for tax purposes”. This was a topic to which a ‘full’ IFA congress was devoted in 1989 in Rio de Janeiro.[14] The relevance of this principle with regard to CFC taxation is of course that the very nature of such taxation embodies a disregard for tax purposes of a legal entity! CFC taxation represents a “look-through rule” imposing tax upon the shareholder as if the CFC did not exist.

As emphasized in the 1989 Swedish national report the principle itself of disregard of a legal entity has been widely accepted by the Swedish Supreme Administrative Court. In an international tax context two specific rulings RÅ 1969 fi. not 1084-1087 and RÅ 1969 not 1591 were quoted where such disregard occurred. In both cases the Court, for reasons that can be assumed as adopted for nothing but the total absence of business purpose, disregarded (looked through) an arrangement where a Swedish company, dealing under arm’s length requirements with a foreign subsidiary, had set up an intermediate Swiss re-invoicing company in Switzerland for the sole purpose of stepping up the acquisition cost of certain equipment delivered by the first mentioned subsidiary, denied the Swedish company a deduction of the marked-up price of the Swiss company. The interesting point about these cases is that the Court did not apply the normal rules for adjusting non arm’s length prices but went so far as disregarding the Swiss company completely for tax purposes. The Court did not even bother to consider whether the price determined by the Swiss company was at arm’s length! The explanation hereto, it must be assumed, was that the establishment of the Swiss company was indeed “wholly artificial”, the only purpose of it being to re-invoice and jack up the price to be paid and deducted by the Swedish company. It demonstrates that the Court does certainly not ignore business purpose as a means to combat tax avoidance. Therefore, possibly, the “disregard principle” could be applied to a wholly artificial foreign (controlled) company where ever it may be established regardless of any CFC tax law!

The discussion in Sweden has been quite intense – Ulrika Rosander’s work is a good example hereof – as to whether, beside the GAAR, other legal practice methods such as “look-through” etc. for repressing tax avoidance are recognized in Sweden[15]. Apart from the national report thereon from the 1989 IFA congress,  the principle of disregard of legal entities for tax purposes has, however,  attracted little attention. Maybe it is time for a revival hereof.

Permanent establishment of a wholly artificial CFC 

If a foreign CFC is considered “wholly artificial” because it has neither premises nor personnel nor equipment etc. in the pertinent Member State consideration should also be given to the question whether such a CFC has a permanent establishment in the state where it has been set up. Where, one must ask oneself, is the business by such a CFC carried on. Because it must be assumed that a CFC even if it is wholly artificial in its host state must nevertheless have a permanent establishment somewhere!  In many such cases one may conclude that the CFC, to quote article 5 of most tax treaties, has “a fixed place of business through which its business is wholly or partly carried on” in the country of the controlling shareholder because it has its “place of management” or “office” located there.

In these cases one would of course not need any CFC rules. One would simply subject the foreign CFC to taxation in the state of the shareholder because it has a permanent establishment there, effectively attaining the same tax result as a CFC taxation! The only difference is that the tax is borne by the foreign CFC and not the shareholder. Interesting to note is indeed the fact that the criteria for determining whether or not the foreign CFC is a “real” establishment according to the ECJ are very similar to those for determining the meaning of “permanent” establishment according to the OECD (Model Treaty), i.e. that the enterprise shall have an office or other fixed base of business, a place of management etc. at its disposal in the pertinent country.

A consequence of such a solution would mean that one would not run into any problems caused by the EU rules on free establishment etc. and it would also absolve the taxing (permanent establishment) state of giving credit for any foreign taxes!

Worth noting, however, is that in these cases the tax administration will have the burden of proof  for securing the primary taxing right of the permanent establishment state.

Swedish held CFCs in the European Community.

The CFCs in the Cadbury Schweppes case were two subsidiaries in Ireland that took care of the group’s financing activities, the profits of which were geared to be favorably taxed under the so called “International Financial Services” tax regime in Dublin. It is understood that these specific Irish subsidiaries were finally cleared by the UK court of reference as genuine/real investments and were thus not considered wholly artificial. This is not surprising as the kinds of activities performed by these types of finance companies are generally, it is suggested, of such a nature that they indeed require physical presence by a qualified staff, offices and business equipment etc.

As already mentioned Sweden’s CFC taxation of Member State companies applies only vis-à-vis  seven EU and EES states (Belgium, Cyprus, Estonia, Iceland, Ireland, Luxembourg and the Netherlands). In addition, and which has also been noted, such taxation comes into play only with regard to banking, finance, insurance etc. activities, but not with regard to companies involved in “normal” business operations nor foreign holding or passive investment companies owned by Swedish investors. Such companies are white-listed regardless of how little tax they pay.

A Swedish held CFC engaging in such (financial) activities as just mentioned is thus likely to be considered as such a real establishment engaged in genuine business operations required by Cadbury Schweppes and our new CFC taxation rules. Therefore it can be anticipated that the number of cases where Swedish CFC taxation with regard to European CFCs will finally take place will be extremely small. Considering, however, the inexperience in Sweden regarding the meaning of such expressions as “wholly artificial”, “business purpose” etc. it can also be expected that many of those investors that are affected will nevertheless seek advance ruling guidance in these matters. A reason herefor is of course that the types of activities in which these low-taxed companies are engaged will invariably involve very large amounts of money.

Cadbury Schweppes and the future.

As already explained above, the bottom line of the Cadbury Schweppes ruling is that a tax payer where ever resident in the Community may freely enjoy a low taxation of his foreign income derived in the Community without that income being subjected to a higher level of taxation in his home jurisdiction by way of a CFC taxation regime. Professor Mattsson in his article in Skattenytt was also quite clear on this point: “If a Member State were permitted to frustrate the tax payer’s right to enjoy an advantageous tax climate in another Community State by adding on a higher tax in the state of his residence, the principle of free establishment in my opinion would lose all reasonable credibility.”

The only condition for a Member State to enforce a CFC tax is that the transactions or activities giving rise to the income are based on wholly artificial arrangements or, as determined in the framing of our new Swedish CFC rules, that the CFC does not represent a “real establishment engaged in genuine business operations”. If therefore the investment in the CFC is based on sound business or commercial reasons the imposition of an (additional) and higher tax in the home country of the investor constitutes a violation of his liberties of free establishment and free movement etc. which is guaranteed under the EU Treaty.

If so - and this was the argument I high-lighted at the 2003 IFA Branch meeting and wrote in my subsequent Webb-journal article in 2004 - what would happen if a Swedish company or a Swedish resident individual instead of setting up a CFC in a low tax EU jurisdiction were to use a permanent establishment or a partnership in that same jurisdiction for his investment? The income of such a permanent establishment or foreign partnership, with very few exceptions in certain tax treaties applying the exemption method, is subject to tax in Sweden and a credit is provided for the foreign tax.

For all practical purposes such a permanent establishment or partnership would consequently be subjected to exactly the same taxation as a CFC. A significant difference is of course that the taxation of a foreign permanent establishment or a partnership is even more severe in that it applies regardless of the level of tax in the host country or the level of participation in the investment.

Consequently, if the setting up of the permanent establishment or a partnership in the EU is not wholly artificial, should not Sweden’s rules of subjecting the income of the permanent establishment or partnership to taxation in Sweden according to its normal credit of foreign tax rules for relieving double taxation also be considered to be a violation of the Treaty? What is the difference between this situation and Cadbury Schweppes? Why should not the investor be allowed to enjoy a lower tax in the (EU) of a permanent establishment or a partnership just like the investor using a CFC in that same country? Surely they must enjoy the same liberties as a limited liability CFC.

And why stop at company taxation! Consider for instance a Swedish resident board member of a company in another EU state collecting a director’s fee for his services in that company or a Swedish golf professional earning prize money from a tournament in another Member State. Such incomes are invariably subject to primary taxation in the state of the company and in the state of the golf tournament respectively, usually at a much lower rate of tax than that in Sweden. Could then such a director or golf professional invoke Cadbury Schweppes to prevent such taxation in Sweden?

In this light Cadbury Schweppes casts a shadow on the very foundations of basic principles of international taxation! Thus, it brings into doubt the applicability of the capital export neutrality principle as such and indeed also the credit of foreign tax method as a means for relieving double taxation. Professor Wolfgang Schön of the Max Planck Institute in Germany in his British Tax Review article (2001, no 4) on “CFC Legislation and European Community Law” expressed this opinion very unequivocally: “It is submitted that those who take the view that capital export neutrality cannot be reconciled with the basic ideas of the Common Market should ask themselves whether they also consider the credit method contrary to the Treaty”.

The “Columbus Container” case.

It is unfortunate that the capital export neutrality problem was not even addressed in Cadbury Schweppes. Everyone just concentrated on the "abuse" topic so a more systematic approach was missed.

In the recently adjudicated ECJ case regarding Columbus Container Services BVBA & Co (C-298/05) this issue has now been resolved. In this case the German Tax Authorities had applied a domestic anti-avoidance provision in its Aussensteuergesetz whereby the exemption system, even when a tax treaty was applicable, may be exchanged for a credit of foreign tax and imputation system if a foreign investment, which in this case was a partnership in Belgium to be taxed in Germany as a permanent establishment, had obtained a Coordination Centre Tax Regime ruling and was subject to a low tax (30 percent or less) in Belgium. According to information submitted by the Columbus company the replacement of the exemption method by the credit method had increased the tax burden of Columbus’ partners by 53%.

In the view of the Advocate General Paolo Mengozzi, in his opinion on March 29 2007, dovetailing the conclusions reached in Cadbury Schweppes, the enforcement of such a rule by Germany was considered contrary to the freedom of establishment principle in the Community, unless it was demonstrated that the investment in Belgium was wholly artificial and intended to get around Germany’s national legislation.

The ECJ, however, rejecting this opinion completely, came to the conclusion that article 43 EC “must be interpreted as not precluding tax legislation of a Member State under which the income of a resident national derived from capital invested in an establishment which has its registered office in another Member State is, notwithstanding the existence of a double taxation convention concluded with the Member State in which the establishment has its registered office, not exempted from national income tax but is subject to national taxation against which the tax levied in the other Member State is set off”.

An important argument in the ECJ’s reasoning (paragraphs 40 and 54) was that since partnerships such as Columbus did not suffer any tax disadvantage in comparison with partnerships established in Germany, there is no discrimination resulting from a difference in treatment between those two categories of partnerships. In this regard the Court affirms its position regarding the so called “migrant/non-migrant test” in e.g Terhoeve, Eurowings and Baars[16]

Columbus had declared that the provisions of the Aussensteuergesetz in issue lead to a distortion of the choice between different types of establishments. Accordingly, Columbus would have avoided application of those provisions if it had chosen to pursue its activities in Belgium through a subsidiary which was a company with share capital, and not through an establishment such as that in issue. In this respect, the ECJ responded, that it must be recalled that the fiscal autonomy embodied in double taxation conventions are designed to eliminate or mitigate the negative effects of the functioning of the internal market resulting from the coexistence of national tax systems.

Conclusions

As noted above our new rules on CFC taxation are likely to be useful for avoiding such taxation because the low-taxed companies in Europe targeted under our legislation in most cases will be able to prove that they are not wholly artificial. Taking into account too that the so called Code of Conduct between the Member States of the EU will completely eliminate the problems of low taxed corporations in Europe in the near future, it could be worth while considering, as several commentators (including myself) have suggested in the past, to completely abolish CFC taxation in Sweden with regard to the Community.

As far as taxation of foreign permanent establishments is concerned,Sweden, with the exception of a few tax treaty countries, adopts the credit of foreign tax method. Consequently the income of a foreign permanent establishment of a Swedish company is always subjected to tax in Sweden regardless of the level of tax imposed in the host country. Considering the quite favorable CFC tax rules in Sweden and the consequences of, on the one hand of Cadbury Schweppes and on the other hand the Container Columbus cases, the number of investments in foreign permanent establishments and partnerships in low-tax countries are likely to become quite negligible.

From a tax analyst’s viewpoint it will, however, be interesting to see, regarding Swedish CFCs in Europe, how the new “business purpose” and “economic substance” concepts will be applied by our tax courts and to what extent these principles in general will take further root in Swedish legislation and tax practice in the future. As discussed above it also paves the way for wider considerations regarding e.g. disregard of legal entities, permanent establishments etc.

Stockholm March 2008

peter.sundgren@gmail.com

---

[1] For more extensive information (in English) on Sweden’s participation exemption rules and the 2004 CFC taxation regime together with a comprehensive CFC black and white list of all countries in the world, see article by this author at www.skatter.se “Participation exemption and Controlled Foreign Corporation (CFC) taxation in Sweden – new instruments for international  tax planning”.

[2] It should be noted that this is a statutory list and that amendments thereto consequently can only be carried out by the Swedish Parliament. Foreign corporate tax changes that justify additions to or deletions from our CFC black or white lists thus give rise to a very complex legislative procedure (which will mean that changes will occur very seldom). Together with the new round of CFC legislation the Government has, however, taken the opportunity to call for CFC list changes regarding, (if I may be allowed to say so), the rather obscure countries of Bulgaria, Cyprus, Iceland, Morocco, Serbia-Montenegro and Hungary. Instead one should entrust the Tax Administration with the task of adjusting the CFC lists more informally on a current basis.

[3] It is possible, however, that there is a sizeable number of non-reported low-taxed CFCs in non-treaty countries which do not exchange tax information that should be subjected to CFC taxation, especially among such companies that were established before 2004.

[4] A further valuable tax planning point regarding Swedish individual shareholders of foreign CFCs is the possibility to defer the second level of the double taxation of company profits by borrowing the funds of the company. This is also widely exploited by Swedish shareholders of Swedish companies who, in the absence of any exit-tax rules, have expatriated their companies to foreign holding companies. Sweden has a rigorous criminal law forbidding shareholder/company loans but it applies only to Swedish companies. The tax authorities have demanded that similar rules be introduced for tax purposes regarding also foreign companies but this has so far been ignored by the tax legislator.

[5] In contrast, the 1991 CFC regime excluded all tax treaty countries which, at the time, also encompassed all of the Member States of the EU except Portugal. Today, however, Sweden and Portugal are tax treaty partners.

[6] It should be noted that there is no constitutional obligation for a Member State to formally implement ECJ rulings in its national legislation. Considering, however, the difficulties frequently involved in analyzing and interpreting such rulings and their practical consequences it is wise to do so.

[7] See US national report page 607 by William P. Streng and Lowell D. Yoder to the 2002 IFA congress on “”Form and substance in tax law”, Cahiers de Droit Fiscal International Volume LXXXVIIa.

[8] Cecilia Gunne, in a newsbrief from Burenstam & Partners (September 2007), even went so far as labeling the new legislation as a general amplification instead of a limitation of the Swedish CFC-regime!

[9] Germany is also in the process of adapting its Foreign Transaction Tax Law (Aussensteuergesetz) section 8 (2) to Cadbury Schweppes. Thus an income of a CFC will not be regarded and taxed as income of the German parent company if the CFC has its registered office or place of management in the EES and the tax payer can prove that the CFC carries on a genuine economic activity in the country in which it is resident.

[10] “Legalitetsprincipen vid inkomstbeskattningen”, Juristförlaget 1995.

[11] See articles hereon by this author in IUR/INFO no 1-2/2001 (in Swedish).

[12] ”Generalklausul mot skatteflykt”, JIBS Dissertation Series No.040

[13] Skattenytt nr 11/2007 sid 644- 651

[14] Cahiers de Droit Fiscal International, Volume 74b. 1989

[15] See also her national report to IFA’s 2002 congress in Oslo on ”Form and Substance in Tax Law”, (Cahiers de Droit Fiscal International 2002, Vol.87a.)

[16] C-294/97 (1997) ECR I-7447, C-18/95 (1999) ECR I-345 and C-251/98 (2000) ECR I-2787

e

Zlatan skattskyldig i Sverige?

WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 6/2020

Det har sannolikt inte undgått någon samhällsorienterad medborgare i Sverige att Zlatan Ibrahimovic efter sin tid i L A Galaxy nyligen värvats till AC Milan. Vad som kanske inte är lika känt är att hans sambo Helena Seger och parets två söner inte flyttat med till Milano utan i stället bosatt sig i Stockholm där familjen redan sedan tidigare har en bostad. Huvudsyftet med denna, som det måste uppfattas, permanenta flytt till Stockholm är att barnen skall gå i skolan här i landet. De är också anmälda till Hammarbys pojklag i fotboll. Själv bor Zlatan numera på ett lyxhotell i centrala Milano.

Dessa uppgifter medför att frågan uppstår huruvida Zlatan blir skattskyldig i Sverige. Enligt såväl lagförarbeten som väletablerad praxis , se även Skatteverkets ställningstagande Dnr:131 285447-09/111, skall nämligen i ett fall som detta båda sammanlevande makar anses bosatta i Sverige även om bara den ena av dem efter utflyttning återbosätter sig i Sverige. Detta gäller vidare oavsett efter hur lång tid i utlandet som återflyttning sker. Enligt generella bestämmelser skall regler som gäller äkta makar även tillämpas för sammanlevande par med gemensamma barn. Den i utlandet kvarbosatta personen anses i denna situation (åter)förvärva s.k. väsentlig anknytning här i landet. Följden härav är att denne enligt svensk rätt blir obegränsat skattskyldig i Sverige för alla inkomster förvärvade i såväl Sverige som utlandet.

Utöver konstaterandet att den i utlandet kvarbosatta maken får anses skattemässigt bosatt i Sverige enligt intern svensk rätt måste också fastställas var vederbörande har vad som i detta sammanhang kallas hemvist enligt skatteavtalet. Utan kännedom om samtliga omständigheter avseende Zlatans personliga levnadsförhållanden och ekonomiska situation kan dock när det gäller Sveriges skatteavtal med Italien följande tentativa bedömning göras.

Eftersom han bor på hotell i Italien kan han knappast anses ha en bostad som stadigvarande står till hans förfogande där, något som har primär och stor betydelse i sammanhanget. vilket han ju däremot kan anses ha i Stockholm. Detta samt den personliga kopplingen till familjen i Sverige samt även övriga omständigheter som fastighetsinnehav i Sverige och det omtalade förvärvet av aktier i Hammarby gör att han även enligt skatteavtalet med Italien måste anses ha s.k. ”centrum för sina levnadsintressen” här i Sverige. Även enligt avtalet med Italien skall Zlatan således anses ha hemvist i Sverige.

Detta medför följande tänkbara inkomstskattekonsekvenser för Zlatan: Hans inkomster av tjänst från AC Milan är principiellt skattepliktiga i Sverige pga hans bosättning här men torde undgå beskattning enligt den s.k. 6-månadersregeln i inkomstskattelagen. Detta förutsätter dock att han kan visa dels att lönen blivit beskattad i Italien dels att han inte vistas i Sverige mer än sex dagar per månad. Om inkomsten från AC Milan eventuellt tillförts ett av honom ägt bolag blir han enligt samma förutsättningar skattebefriad enligt sexmånadersregeln för den lön han faktiskt tar ut från bolaget. Om bolaget ligger i ett lågskatteland riskerar han dock att enligt de s.k. Controlled Foreign Company (CFC)-reglerna bli personligen direkt och fortlöpande rörelsebeskattad för bolagets vinst (beräknad enligt svenska regler). Övriga inkomster av eventuella utdelningar och royalties samt kapitalvinster på avyttringar av fast och lös egendom både i Sverige och utomlands beskattas primärt i Sverige. Om skatt dragits i utlandet får dessa avräknas från den svenska skatten. Om han ånyo flyttar utomlands blir alla eventuella aktieaffärsvinster skattepliktiga här om försäljning sker inom tio år efter utflyttningen. (Med avancerad skatteplanering brukar detta dock regelmässigt kringgås). Om han skulle uppbära betalningar som förmånstagare i svenska eller utländska familjestiftelser eller truster beskattas dessa i Sverige som periodiskt understöd. Under vissa förhållanden kan han dock personligen bli direktbeskattad för stiftelsernas/trusternas löpande inkomster. (Som gäst hos Skavlan för en tid sedan gjorde Zlatan reklam för hur man genom näthandel med Bitcoin kunde skaffa sig lättförtjänta inkomster. Dessa är naturligtvis också skattepliktiga i Sverige.)

Stockholm februari 2020
peter.sundgren@gmail.com
070 491 76 70

Synpunkter av Niclas Virin ang WITS 5/2019 "Åtgärder mot skatteflykt: mycket snack men ingen verkstad

WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 2/2020

Hej Peter

Jag har sent omsider varseblivit din artikel WITS no 5/2019, Åtgärder mot skatteflykt: mycket snack men ingen verkstad.

Jag har inga synpunkter på din irritation angående exitskatten. Det är närmast en politisk fråga om hur samhället ska underlätta entreprenörer och företagandet.  

Din övriga kritik rörande CbCR och Rapporteringspliktiga arrangemang förvånar mig en smula. Bägge två bidrar till en enorm administration med medföljande sekretessrisk. Frågan är om det är nödvändigt att ytterligare belasta näringsliv och förvaltning med dessa åtgärder.

Vad är det egentligen som står på spel? Du skriver att det rör sig om 2.263 miljoner USD per år. Enligt en OECD-rapport (https://www.oecd.org/ctp/background-brief-inclusive-framework-for-beps-implementation.pdf) är det t.o.m. 100-240 miljarder USD, alltså kanske hundra gånger så mycket.

För att ge en föreställning om beloppens väldighet, skulle jag vilja ställa dem i relation till några relevanta siffror i världsekonomin. Världens BNP (värdet av allt som produceras under ett år) för 2017 var enligt IMFs, Världsbankens och FNs olika beräkningar ca 80 tusen miljarder USD. Om skattebortfallet vore 100 miljarder USD, motsvarar detta en åttahundradel, eller 0,125 procent av värdet av världens hela produktion; en nästan lika obegripligt liten andel som beloppet är stort i absoluta tal. Är det, som du skriver, fråga om drygt 2 miljarder USD är det fråga om kaffepengar. Kameralt

Sveriges BNP var enligt samma beräkningar drygt 500 miljarder USD, eller 5 tusen miljarder SEK. De svenska skatteinkomsterna var ca 2 tusen miljarder SEK, motsvarande ca 40 procent av BNP. Sveriges andel av världens BNP var ca 0,625 procent. Om det internationella skattetrycket vore detsamma som i Sverige, skulle skattebortfallet motsvara ca 6 250 milj kronor, en i statsbudgetsammanhang obetydlig siffra. Nu är skattetrycket i Sverige säkert åtminstone 30 procent högre än det globala genomsnittet, så om skattesvinnet vore på den nivån, skulle det svida hårdare i Sverige, dvs. som om det svenska svinnet vore drygt 8 mdr SEK, dock fortfarande ett ringa belopp statsfinansiellt. Med tanke på att Sverige måste anses ha en välfungerande skatteförvaltning, hög tillit till skattesystemet och låg korruption, kan man dock anta att skatteundandragandet ligger långt under omvärldsgenomsnittet.

Och det endast kameralt!

Att bolagsskatten - som ovan konstaterats - undandras staterna till följd av den avancerade skatteplaneringen betyder nämligen inte att deras skatteinkomster minskar. Det sker bara omfördelningar mellan skattesubjekt och stater samt omfördelning mellan skattearter och i tid.

Den skatt, som bolagen inte betalar till följd av sin avancerade skatteplanering, innebär ingen förlust för världsekonomin. Ingen äter sedlar och mynt. De varor och tjänster som har producerats, har producerats och investerats och konsumerats. (Det har kanske rent av skapats varor och tjänster till högre värden, eftersom företagen eller deras ägare kunna disponera större resurser än om skattena betalats och slösats bort på statlig administration, men den invändningen ligger utanför detta resonemang). De skattebetalningar som uteblivit har "endast" medfört att dispositionen över en avsedd andel av uppkomna resurser i första rummet inte tillkommit stater utan behållits inom företagssfären. Detta kan vara besvärande nog, dvs. staterna har inte fått in de bolagsskatter de budgeterat för, eller så har skatter tillfallit andra länder än dem, i vilka de utan skatteplaneringen skulle hamnat, vilket skapar politiska spänningar mellan länderna. Men de genom skatteplaneringen uteblivna bolagsskatterna kan (och gör det i sinom tid) framkalla nyinvesteringar genom sänkta avkastningskrav. Nyinvesteringarna genererar i sin tur ökade lönekostnader/-intäkter till följd av ökad sysselsättning och/eller höjda löner samt aktieutdelningar; allt utgörande underlag som kan och brukar beskattas. Med höjda lönebetalningar och utdelningar ökas också basen för olika konsumtionsskatter. Och varifrån skulle pengarna till bolagsskatter tas om inte från kontona för lönekostnader, försäljningsintäkter och aktieutdelningar? Från Himmelen?

Att inte ens det kamerala bortfallet av bolagsskatt är större beror bl.a. på att bolagsskattebasen i det långa loppet motsvarar (är) nettoinvesteringarna i den skattepliktiga delen av näringslivet. I Sverige ligger denna andel av BNP på kanske 10 procent. Även med en hög bolagsskattesats kan bolagsskatteinkomsterna inte uppnå särskilt hög andel av ett lands BNP och totala skatteinkomster; inte ens om skattesatsens höjd inte skulle ha någon effekt på näringslivets aktivitet eller landets förmåga att attrahera riskkapital. Följaktligen uppgår ländernas bolagsskatteinkomster endast i undantagsfall till mer än 6-7 procent av totala skatter och 2-3 procent av BNP.

Det är naturligtvis viktigt och intressant att diskutera skattereglernas utformning och hur de tillämpas, men jag tycker att man måste kunna ifrågasätta eller åtminstone relativisera påståendena om att världen skulle gå miste om omfattande beskattningsunderlag på grund av företagens skatteplanering. Statsfinansiellt torde effekterna på global nivå av de multinationella företagens skatteplanering vara negligerbara. Staterna har ju f.ö. dessutom alltid möjlighet att stifta sina egna lagar, om de anser sig ha skatteanspråk eller ekonomiska behov som äventyras av att företagen manipulerar underlaget för beskattning av företagsvinst.

De största förlusterna till följd av den avancerade internationella skatteplaneringen är inte pekuniära utan kan vara att bolagsskattesystemet förlorar i legitimitet och/eller att konkurrensvillkoren blir olika för inhemska och internationellt verksamma företag. Det är illa nog. Hur ska t.ex. en lokal bokhandlare i Dublin, som betalar skatt på den vinst verksamheten kräver för att överleva, kunna konkurrera med den verksamhet som Amazon med obetydlig beskattning anses bedriva i Irland? Andra olägenheter är att stater kommer i tvist med varandra om beskattningsunderlagen (snarare än att företagen tvistar med skattemyndigheter), och - inte minst - att betydande ekonomiska resurser i form av högavlönade befattningar binds inom lagstiftande organ och rättsvårdande myndigheter samt i akademier och advokat- och konsultvärlden. Vad har t.ex. BEPS kostat bara i löner och omkostnader?

Dessa förluster och olägenheter avhjälps inte genom att tillföra systemet ytterligare komplicerande regler.

Vad är det som gör att bolagsbeskattningen, trots det ynkliga budgetmässiga utbytet och de enorma principiella och praktiska problemen för dess upprätthållande, anses så oundgänglig att den inte omgående avskaffas? Världen skulle befrias från en helt onödig och resurskrävande administration, en investeringshämmande och skadlig beskattningsform och en för allmänheten upprörande eller upphetsande formell skatteflykt .

Jag trodde vi var överens om att bolagsbeskattningen borde helt avskaffas.

Om du vill, kan du lägga ut ovanstående på din blogg. Jag vet inte hur man bär sig åt.

Ha det så gott

Niclas

Stockholm den 16 januari 2020
peter.sundgren@gmail.com
070 491 76 70

Replik av Hans-Peter Larsson angående offentlig country-by-country reporting och rapporteringsplikt för skattearrangemang samt motreplik av Peter Sundgren (Se WITS no 4/2019)

WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 1/2020


DEBATT - Replik av Hans-Peter Larsson, Skatteansvarig FAR

I en debattartikel i Dagens Juridik 2019-12-13 om åtgärder mot skatteflykt refererar Peter Sundgren min blogg på FAR:s hemsida. I den skriver jag att det förhållandet att lagrådsremissen om implementeringen av EU:s DAC 6 direktiv om obligatorisk upplysningsskyldighet för gränsöverskridande transaktioner inte omfattar även svenska skattearrangemang är en stor framgång. Den frågan bereds nu vidare.
FAR och undertecknad har löpande framfört tydlig kritik mot den inhemska delen. Mot den gränsöverskridande delen har vi inget att erinra. FAR har vid flera tillfällen och i olika sammanhang ställt frågan till Skatteverket, ge exempel på fem inhemska skattearrangemang under de senaste fem åren kring vilka upplysning skulle ha lämnats? Vi har knappt ens fått fem exempel och de som har lämnats har rört transaktioner som ligger även mer än fem år tillbaka i tiden där skatteflykt aktualiserats. Det visar att behov saknas i den delen. Visas ett behov av lagstiftaren kommer FAR givetvis att böja sig.
Men det som nu redovisats motiverar inte att av Skatteverket uppskattade 275 000 upplysningar lämnas. (5 år x 55 000 upplysningar per år). Inte heller hade det motiverat att, enligt lagrådsremissen, cirka 20 000 redovisningskonsulter som lämnar råd hade behöv sätta sig in i dessa medvetet vagt utformade regler.
FAR är ledande initiativtagare i Sverige till skatt som en hållbarhetsfråga. På det frukostseminarium kring detta ämne, där Sundgren var närvarade, för någon vecka presenterade jag olika nya modeller för en fullt transparent redovisning av skattebetalningar, även internationella i olika länder. Jag nämnde flera gånger att FAR var för full transparens, men att vi inte såg något behov av tvingande lagstiftning. Även om detta har jag bloggat. Delar av CSR Swedens skattegrupp, i vilken jag ingår, medverkade med ny best practise på området. Under samma seminarium redovisade även KPMG sin senaste rapport om Tax Transparency i Sverige 2018-19. I denna framgår att 73 procent av börsbolagen nu är transparenta kring sin skatt. 52 procent av large cap-bolagen har lagt upp sin skattepolicy på hemsidan.
År 2016 var motsvarande siffra 14 procent. Tala om tydlig trend! Skatterådgivarens roll går nu snabbt mot allt mer kontroll av att rätt skatt betalts. Utvecklingen drivs av investerare, digitaliseringen av uppgiftslämnande och ny internationell lagstiftning.
Om undertecknad och FAR kan medverka till att regler för vilket behov inte kan visas sätts på hold och bereds vidare är det en betydande framgång för Sveriges företag och rådgivare. Särskilt som uppförsbacken initialt av flertalet bedömare ansågs brantare än vad jag tidigare erfarit i någon fråga.

Diskussionen om skatterättens utveckling fortsätter, nu med digitalisering och hållbarhet som utgångspunkter.

DEBATT- motreplik – av Peter Sundgren,

Rapporteringen om avslöjandena i bland annat Luxemburg-läckan och Panamapapprena om den fullständigt enorma och aggressiva skatteflyktsplanering och hemlighetsmakeri som förekommer överallt har varit mycket omfattande och orsakat häftiga opinionsstormar häremot hos allmänheten.

Inom EU har detta givit upphov till framläggandet dels av ett förslag till direktiv om införande av en öppen och offentlig så kallad country-by-countryrapportering av moderbolag i internationella koncerner innebärande att dessa skall land för land lämna uppgifter om alla sina dotterbolags skattebetalningar, omsättning, vinst, antal anställda med mera dels vidare ett direktiv att alla skatterådgivare måste rapportera till skattemyndigheterna vilka skatteplaneringsrekommendationer de lämnat till sina klienter vad gäller gränsöverskridande transaktioner. Båda dessa åtgärder syftar naturligtvis till att skapa mer transparens och insyn i företagens och andra berörda skattskyldigas skattestrategier och skatteplanering.

Vad gäller implementeringen i Sverige om de rapporteringspliktiga skattearrangemangen lämnade regeringen direktiv till den för detta ändamål tillsatta utredningen om att den skulle ta ställning till att utvidga denna rapportering även till skatteplanering av transaktioner inom Sverige. Utredningen tillstyrkte att sådan intern skatteplanering också borde bli rapporteringspliktig.
(Det kan tilläggas att sådan intern rapporteringsplikt finns i flera andra länder.)

I en debattartikel den 13 december på denna hemsida under rubriken ”Åtgärder mot skatteflykt: mycket snack men ingen verkstad” har jag framhållit hur Magdalena Andersson upprepat och med en retorik som får änglar att jubla meddelat sin beslutsamhet att ingripa mot skatteflykt men, när det kommer till handling – och tillsammans med skurkstaten i internationella skattesammanhang Malta – röstat ner country-by-countryförslaget samt, efter mördande kritik från skatteflyktplaneringskollektivet i Sverige, även  skrotat utredningsförslaget om rapportering av skatteplaneringsupplägg i den del som avser inhemska transaktioner.

Jag rapporterade därvid också hur Hans Peter Larsson, som är skatteansvarig hos Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR) och som varit mycket aktiv i frågan om motarbetande av skyldigheten att rapportera inhemska skatteupplägg på sin egen blogg hade glädjestrålande tagit emot beskedet att finansministerns beslutat att inte införa rapporteringsskyldighet för inhemska skattearrangemang samt uppgivit att detta för hans del inneburit den största framgången i hans trettioåriga näringspolitiska engagemang.

I en replik på mitt debattinlägg utvecklar Larsson på denna hemsida den 16 december under rubriken ”Behov saknas av inhemsk rapporteringsskyldighet” ytterligare sin kritik mot förslaget om att denna rapporteringsskyldighet således inte behövs.

Vad gäller just denna fråga finns anledning att gå tillbaka även till ett blogginlägg i somras av KPMG där man (icke överraskande) instämde i slutsatserna i alla remisskrivelser att behov för rapportering av inhemsk skatteplanering inte förelåg. Men man ’glömde’ dock i sin analys att berätta vad Skatteverket hade sagt härom i sin remiss.

I ett inlägg på denna hemsida (se WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 4/2019, 9 september) under rubriken ”Analys av KPMGs analys av remissutfallet beträffande förslaget om rapporteringspliktiga skattearrangemang” bemötte jag KPMGs blogginlägg för att berätta vad Skatteverket haft att säga i saken, och specifikt om behovet av sådan inhemsk rapportering.

Jag anförde därvid att Skatteverket – till skillnad mot skatterådgivarkretsen – inte har något självständigt intresse i själva lagstiftningen som sådan samt berättade att verket i sin trettiosidiga remiss ägnat inte mindre än sex därav åt just behovet av lagstiftning även i frågan om rapportering av intern skatteplanering. Jag påpekade att Skatteverket utan jämförelse var den instans som hade de bästa förutsättningarna att överblicka omfattningen av de skattearrangemang som förekommer och att bedöma de risker som detta medför för oönskade kringgåenden av vår skattelagstiftning.

Vad gäller behovet av lagstiftning beskrev Skatteverket med evidensbaserade faktauppgifter (med ett antal fotnötter därtill) i sin remiss flera typer av interna skatteupplägg som förorsakat bortfall av skatteintäkter i miljardklassen, vilket skulle ha kunnat förhindras eller dämpas om man haft kännedom om uppläggen i ett tidigare skede. Som exempel nämndes den omfattande spridningen av de så kallade kattrumporna, inkomstomvandling av kapitalförsäkringar, kringgående av bestämmelserna om underskott samt lån tagna från utländska holdingbolag.

Själv tillade jag bland annat ett exempel som var populärt för ett antal år sedan som lanserades av Price Waterhouse om hur utländska företag, bland annat i den holländska Shellkoncernen, som inte var skyldiga att innehålla och betala in löpande preliminärskatt, betalade nettolön till utlänningar anställda i Sverige som därmed undgick beskattning av den latenta skatten på sina löner! Detta uppdagades först efter flera år vid en skatterevision av Shells svenska dotterbolag. (Något överraskande beviljade den dåvarande regeringsrätten prövningstillstånd i ärendet men avvisade naturligtvis överklagandet. Även en ansökan från Price om resning i frågan (!) avvisades av regeringsrätten). En tidig rapporteringsskyldighet av detta systematiskt och under flera år förekommande skattearrangemang hade undvikit ett skattetapp för statskassan på flera miljoner kronor.

Man skulle ju även rent generellt kunna tycka att om nu de 28 medlemsstaterna i EU enhälligt anser att det finns ett mycket stort behov av att införa regler om rapportering av aggressiva gränsöverskridande transaktioner så skulle en misstanke om att sådant förekommer även internt inte vara långt borta.

Jag menade avslutningsvis att KPMGs analys av remissomgången utan att redovisa Skatteverkets uppfattning om rapporteringsskyldigheten var oseriös.

I sin ovan nämnda replik på mitt debattinlägg berättar Larsson att FAR är ledande initiativtagare i Sverige till skatt som hållbarhetsfråga och hur han på ett frukostseminarium för någon vecka sedan kring detta ämne, där även jag var närvarande, hade presenterat olika modeller för en fullt transparent redovisning av skattebetalningar, även internationella. KPMG redovisade också vid seminariet att man i sin senaste rapport om ”Transparency i Sverige 2018-19” konstaterat att 73 procent av börsbolagen nu är transparenta kring sin skatt och att 52 procent av large-capbolagen har lagt upp sin skattepolicy på sina hemsidor.

Det var mot bakgrund härav, det vill säga att företagsvärlden själv går i spetsen för öppenhet och transparens, som jag ansåg att finansministerns blockerande av EUs förslag om öppen country-by-country reporting var särskilt upprörande.

Larsson bekräftade vidare att FAR och han själv löpande framfört tydlig kritik mot den inhemska delen av förslaget om rapportering av aggressiv skatteplanering och beklagade att man på upprepade frågor till Skatteverket om exempel på arrangemang då rapportering skulle behöva lämnas icke fått något svar härpå.

Vid frukostseminariet välkomnade jag beskeden om hur näringslivet i sitt hållbarhetsarbete nu själva frivilligt tagit ledningen i frågan om att visa sådan öppenhet, transparens och beredvillighet till insyn i sina skattestrategier men frågade hur detta då kunde anses rimma med det omfattande motståndet från skatterådgivarnas sida mot att rapportera de skattearrangemang som man rekommenderar sina klientföretag och att man därmed alltså fortsätter att mörklägga dessa arrangemang. 

Stockholm den 8 januari 2020

Peter Sundgren
peter.sundgren@gmail.com
070 491 76 70

Åtgärder mot skatteflykt: mycket snack men ingen verkstad

Web Journal on International Taxation in Sweden, WITS no 5/2019

Skatteflykt, i synnerhet gränsöverskridande skatteflykt, utgör ett stort hot mot samhällsekonomin. Därom råder total enighet. Med hänsyn till att detta är ett fenomen som så gott som uteslutande berör endast beskattningen av företagen och dess aktieägare utgör skatteflykten dessutom en omständighet som särskilt underblåser och ökar inkomst- och förmögenhetsklyftorna i vårt samhälle. Inte så konstigt för övrigt att löneinkomsttagare som kan, i allt större utsträckning ”sätter sig på bolag” - ibland även på utländska bolag - för att därigenom bli aktieägare.

En starkt bidragande orsak till skatteflykten är även de stundtals extrema ansträngningar som görs, särskilt vid internationell skatteflykt, för att dölja spåren av de skattearrangemang som genomförs av de aktuella aktörerna. För skattemyndigheterna som har att anpassa sig till preskriptionsregler och att de regelmässigt även har bevisbördan i sina rättsprocesser utgör hemlighetsmakeriet – vilket ofta ivrigt understöds och uppmuntras av andra stater, även inom EU – en faktor som ökar skatteflyktsproblemen. Härom vittnar alla de avslöjanden som gjorts av press och massmedier under senare år.

För den vanliga inkomsttagaren, han som inte kan eller framför allt inte har råd att ägna sig åt skatteflykt, ökar frustrationen över lagstiftarens letargi och bristerna hos samhällets institutioner och hans lojalitet som medborgare undergrävs. Han knyter handen i byxfickan efter att han i kölvattnet av finanskrisen kan ha förlorat sitt jobb samtidigt som eliternas förmögenhet fortsätter att stiga och avgångsvederlagen för (ofta misslyckade och korrupta) bolagsdirektörer går i höjden.

Men när man hör Magdalena Andersson prata och prata om sin beslutsamhet att bekämpa skatteflykt så låter det som om 'änglar den sjungo'. Men lyssna noggrant så hör du att dom sjunger falskt.

Tre exempel skall här illustrera vad som blir av allt detta prat.

Sålunda har vår finansminister under senare tid:

1. kapitulerat inför skatteflyktsplaneringsindustrins motstånd mot införande av en exitskatt,

2. röstat emot EUs förslag till direktiv om införande av offentlig s.k. country-by-country reporting samt,

3.skrotat - återigen efter häftiga protester från skattekonsultlobbyn - ett förslag om att på hemmaplan införa en skyldighet för skatterådgivare att i förväg till skatteverket rapportera in de aggressiva skattearrangemang som de rekommenderat sina klienter. När det gäller gränsöverskridande skattearrangemang som genom tvingande direktiv påbjudits av EU kommer naturligtvis lagstiftning att ske. I detta avseende förekommer därför inga invändningar från skattekonsulterna.

Exitskatten

Det förslag om denna typ av skatt som framlades 2017 syftade till att på ett effektivt sätt tillvarata det skatteanspråk som vi i Sverige haft ända sedan 1984 om att företagare och andra aktieägare som flyttar utomlands skall betala skatt i Sverige om de säljer sina aktier med vinst någon gång under den tioårsperiod som följer efter utflyttningen. Problemet med denna s.k. 10-årsregel har emellertid varit att skattemyndigheterna inte kunnat kontrollera dess efterlevnad och att den regelmässigt kringgås genom olika och mycket utmanande skatteflyktsstrategier som länsat statskassan på 1 miljard kr om året. 

Exitskatten utgör således ingen ny skatt utan endast en ny metod för uttagande av den skatt som gäller enligt 10-årsregeln. Det kan vidare nämnas att exitskatter för utlandsflyttande aktieägare sedan länge funnits i flera andra länder, även inom EU.

I framför allt medierna (särskilt i Dagens Industri) fördes stundtals i vulgärt retoriska ordalag en hätsk kampanj emot lagförslaget innehållande även ett flertal alternativa sanningar.

Och detta ledde alltså till att vår finansminister kastade in handduken.

(Det kan tilläggas att ett förslag om exitskatt vid utflyttning till utlandet av rörelsetillgångar eller bolag för närvarande ligger på riksdagens bord utan att detta medfört några protester.)

Country-by-country reporting (CbCR)

Metoden om offentlig country-by-country reporting har varit föremål för en intensiv debatt inom främst OECD och EU under flera år. Den innebär kortfattat att moderbolag i stora internationella koncerner i sina bokslut skall öppet och separat redovisa uppgifter om vinster, omsättning, antal anställda m.m. i varje land där man har dotterbolag eller filialer. Inom EU finns redan sådana regler för banker samt bolag verksamma inom gruv- och skogsindustrin utan att detta heller vållat några protester från svensk sida.

Vidare kan nämnas att bl.a. Global Reporting Initiative (GRI), den allmänt respekterade internationella organisation som tar fram riktlinjer för företag i deras hållbarhetsarbete när det gäller redovisning, nyligen har rekommenderat offentlig CbCR för företagskoncerners redovisning av skatter. Här ser vi alltså hur företagsvärlden själv går i spetsen för offentlig CbCR och en transparant skatteredovisning! Alla statligt ägda bolag i Sverige tillämpar frivilligt offentlig CbCR.

Syftet härmed menar man är att det affärsmässigt är fördelaktigt att ur hållbarhetssynpunkt höja bolagens renommé så att alla medborgare eller ”stake-holders” i samhället såsom aktieägare, investerare och journalister m.fl. skall kunna få inblick i och göra sig en uppfattning om bolagens skattestrategier. Under den sekretess som f.n. gäller ägnar sig företagen åt att genomföra enorma - jag upprepar enorma - vinstöverföringar till länder som har låg skatt för bolag och dess delägare, länder som också iakttar strikt konfidentialitet om dessa ägares identitet. Den erosion av bolagens skattebser som dessa åtgärder ger upphov till enbart för Sveriges del uppgår till - håll i dig nu - 2.263 miljoner amerikanska dollar per år! ( Torslov, Wier and Zucman, ”The Missing Profits of Nations, 2019). En annan källa gör gällande att svenska bolags profit-shifting medför en utsugning av skattebaser i fattiga länder som motsvarar det officiella bistånd som Sverige - dvs vi skattebetalare - ger till dessa länder.  

Men vad hände i Bryssel härom veckan när EU lade fram ett direktivförslag för medlemsstaterna om offentlig CbCR? Jo, det röstades ned av Sverige! Och detta tillsammans med Malta, Cypern, Luxemburg och Irland! Malta - en notorisk ”rouge state” i internationella skattesammanhang, som bidrar till flyktinghjälpen genom att för miljonbelopp sälja medborgarskap, ”golden visas”, till ryska oligarker och kinesiska miljardärer, och vars högsta politiska ledning f.n. sitter i häkte, misstänkta för att ha ’blod på sina händer’ vad gäller mordet på Daphne Caruana Galizia! Hon som försökt avslöja all den korruption och skatteflykt som uppdagats i Panamapapprena.

Rapporteringspliktiga skattearrangemang

Och slutligen vad gäller förslaget om att skatterådgivare skall i förväg lämna information om de skatteflyktsplaneringsförslag inom Sverige som de rekommenderat sina klienter. Det finns flera andra länder som redan har rapporteringsplikt av detta slag.

Här har även detta förslag givit upphov till högljudda protester från hela skatteflyktrådgivningskollektivet. Inte så överraskande kanske eftersom det trampar på en mycket öm (ekonomisk) tå, eller som professorn i finansrätt vid Stockholms Universitet Roger Persson-Österman utan krusiduller uttryckte det: ”Det hela handlar bara om hur skatterådgivarna med näbbar och klor vill försvara sina kommersiella intressen: att i det fördolda lämna råd om aggressiv skatteplanering”.

Även detta lagförslag har nu alltså skrotats av vår finansminister.

Slutkommentar

Det är sålunda märkligt att notera hur företagsvärlden å ena sidan ställer sig positiv till att avslöja sina skattestrategier i öppen country-by-countryredovisning men å andra sidan motsätter sig att rapportera sina skatteupplägg till skattemyndigheterna!

Hans-Peter Larsson som är skatteansvarig på Föreningen Auktoriserade Revisorer skriver på sin blogg att stoppandet av förslaget om rapporteringsplikt för aggressiva skatteflyktsupplägg utgör den största framgången i hans trettioåriga näringspolitiska engagemang.

Och Magdalena Andersson hon bara fortsätter att prata och prata…..

Stockholm 19 december 2019

Peter Sundgren (peter.sundgren@gmail.com  070 4917670)

WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS.

Analys av KPMGs analys av remissutfallet beträffande förslaget om rapporteringspliktiga skattearrangemang

WebJournal on International Taxation in Sweden, WITS, no 4/2019
9 september 2019

--------------------------------------------------------

På KPMGs website Tax News nr 33 rapporteras av Magnus Nilsson och Kristofer Brodin om ”Stark remisskritik mot förslaget om rapporteringsplikt för vissa arrangemang på skatteområdet”, (SOU 2018:91). Förslaget bygger på EUs direktiv DAC6 om s.k. Mandatory Disclosure Rules förkortat MDR. Direktivet innebär kortfattat att medlemsstaterna, i syftet att på ett tidigt stadium få kännedom om olika skattearrangemang som potentiellt medför att skattesystemet kan utnyttjas på ett icke avsett sätt, åläggs att införa bestämmelser om att den som arrangerar eller deltager i sådana skatteupplägg skall rapportera detta till sina nationella skattemyndigheter när arrangemanget sätts i sjön. Syftet med direktivet är främst att i förväg motverka vad som kan uppfattas som speciellt ”aggressiva” metoder för att kringgå skattesystemet. Man har konstaterat att detta haft en omfattning av helt ofattbara proportioner. Den skatt som svenska multinationella företag på olika sätt undvikit i vissa utvecklingsländer har exempelvis konstaterats överstiga det bistånd som Sverige (och svenska skattebetalare) ger till dessa länder!

EU-direktivet är begränsat till att gälla endast gränsöverskridande arrangemang men utredningens förslag har utvidgats till att gälla även rent interna svenska arrangemang och skatteupplägg. Och det är på just denna punkt som kritiken bland remissinstanserna varit inriktad. När det gäller implementering av rapportering av gränsöverskridande arrangemang görs inga invändningar men detta av det enkla skälet att detta följer av tvingande EU-direktiv. Samtidigt bör dock påpekas att den kritik som sakligt framförs beträffande införandet av rapporteringsplikt för inhemska skatteförhållanden t.ex. vad gäller behovet av lagstiftningen, vissa tolkningsproblem, storleken av sanktioner m.m. även gör sig gällande vad avser de gränsöverskridande arrangemangen som omfattas av DAC6. Dessa problemställningar kommer med andra ord inte att försvinna bara för att man exkluderar de inhemska arrangemangen från rapporteringsplikt.

Dagens globaliserade samhälle som kännetecknas av vad som är en önskvärd fri handel och obehindrade investeringsmöjligheter kräver motsvarande insyn häri från skattemyndigheternas sida om hur den skattskyldige anordnat sina skatteaffärer. Detta i syfte att åstadkomma en sund konkurrens och riktig och rättvis beskattning. Självklart medför detta därmed en viss administrativ belastning för berörda skattskyldiga. Men detta skall inte överdrivas. Regelmässigt torde sådana arrangemang som åsyftas dokumenteras för internt bruk och diskussion antingen av den skattskyldige själv eller av dennes rådgivare och därmed finnas klara för rapportering till skattemyndigheterna utan nämnvärt vidare besvär.

Som utgångspunkt för sin analys av remissutfallet redovisar Nilsson/Brodin detta som om frågan gällde ett referat av en fotbollsmatch, att 35 remissinstanser helt eller delvis motsätter sig rapporteringsskyldighet för inhemska arrangemang och att endast Skatteverket ”aktivt” tillstyrker förslaget i denna del.

Vad som därvid är av särskild vikt att påpeka är att Skatteverket inte har något egenintresse i själva lagstiftningen som sådan och dessutom, i en fråga av detta slag, utan jämförelse är den viktigaste av alla remissinstanserna. Ingen av de övriga instanserna har tillnärmelsevis samma möjligheter att överblicka omfattningen av de skattearrangemang som förekommer eller att bedöma de risker som dessa medför för oönskade kringgåenden av vår skattelagstiftning. Och detta har Skatteverket, till skillnad mot övriga remissinstanser, på ett tydligt sätt över inte mindre än 33 sidor klargjort med evidensbaserade faktauppgifter. Verkets remiss tar också upp en rad konstruktiva åtgärder för att motverka en del av de olägenheter som lagförslaget medför och att minimera rapporteringsbehovet.

I stället citerar Nilsson/Brodin ett långt stycke av en remiss från ett multinationellt företag, Epiroc AB, som t.o.m. menar att rapporteringsskyldigheten kan komma att medföra att man finner det omöjligt att vara kvar i Sverige och som framhåller vikten av att så mycket som möjligt ”begränsa skadorna av EUs direktiv. ”

Att den aktuella rapporteringsplikten skulle medföra att multinationella företag skulle fly landet får dock avfärdas som rent nonsens. (Och om man flyr till ett annat EU-land hamnar man ju ”i samma båt” så att säga!) Vad gäller de skador som EU-direktivet medför och som tagits upp av det aktuella bolaget finns snarare anledning, som ovan påpekats, att ta i beaktande de enorma skador som inte minst de multinationella företagens aggressiva skatteplaneringen ger upphov till. Något som starkt belyses av HSBC-skandalen, Mauritiusavslöjandet, Luxemburgläckan samt Panama- och Paradispapprena.

I sina vidare kommentarer till remissutfallet ansluter sig Nilsson/Brodin till företagens kritik över förslaget. Man menar att det rent statistiska utfallet härav talar för att regeringen inte borde gå vidare med förslaget vad gäller inhemsk rapportering från den 1 juli 2020. Man anser vidare att förslaget i många delar är rättsosäkert eftersom man inte definierat vad som exempelvis menas med ett ”arrangemang” eller en ”rådgivare” samt att tiden är knapp eftersom lagstiftningen skall vara antagen och offentliggjord senast den 31 december i år. Därvid kan dock nämnas att Polen redan per den 1 januari 2019 implementerat både internationell och nationell rapporteringsplikt. Ytterligare skäl för att skrota förslaget om nationell rapportering enligt Nilsson/Brodin är att det redan finns en rad andra metoder för Skatteverket att få information genom kontrolluppgifter, förhandsbesked, internationellt informationsutbyte enligt skatteavtal m.m.

Om man, som här skall göras, vidare tar i närmare beaktande vad Skatteverket i sak har framhållit i sitt remissyttrande framträder en helt annan bild av behovet av rapportering av skattearrangemang.

Skatteverket pekar således i detalj på flera typer av skatteupplägg som förorsakat ett bortfall av skatteintäkter räknat i miljarder vilket skulle ha kunnat förhindras eller dämpas om man haft kännedom om uppläggen i ett tidigare skede. Som exempel nämns den omfattande spridningen av de s.k. kattrumporna, inkomstomvandling via kapitalförsäkringar, kringgående av bestämmelserna om underskott samt lån tagna från utländska holdingbolag.

Ett ytterligare mycket uppmärksammat arrangemang varigenom vinster vid avyttring av svenska fastighetsinnehav värda miljarder genom handelsbolagsbildningar och dotterbolagsetableringar i Cypern kom att skattefritt överföras dit för att därefter skattefritt utdelas tillbaka till Sverige kom att sysselsätta våra domstolar i åratal varefter upplägget slutligen underkändes enligt skatteflyktslagen. En uppgiftsskyldighet om upplägget hade besparat både de berörda bolagen och våra skattemyndigheter mycket arbete och kostnader.

Ett ytterligare exempel som kan nämnas var ett populärt upplägg för ett antal år sedan som initierades av Price Waterhouse där utländska företag, bl.a. i den holländska Shellkoncernen, som inte var skyldiga att fortlöpande innehålla och betala in löpande preliminärskatt, betalade nettolön till utlänningar anställda här i Sverige som därmed undgick beskattning av den latenta skatten på sina löner! Detta uppdagades först efter flera år vid en skatterevision av Shells svenska dotterbolag. En rapporteringsskyldighet av ett sådant arrangemang hade undvikit ett skattetapp för statskassan på miljontals kronor.

Slutligen kan nämnas Spendrup-affären i mitten av 90-talet, det kanske mest utmanande och aggressiva skatteupplägget sedan valutaregleringens avskaffande, då bröderna Spendrup och deras familjemedlemmar flyttade ut sina aktieinnehav i bolaget till en stiftelse i Liechtenstein. Detta skedde genom underprisöverlåtelser och upprättandet av sexton bolag i olika skatterättsligt attraktiva länder i syfte att undgå både svensk inkomstskatt och gåvoskatt och där den sista transaktionen ägde rum dagen innan den avskaffade skatteflyktsklausulen återinfördes! Om rapporteringsplikt förelegat vid detta tillfälle är det sannolikt att upplägget kanske inte alls blivit av eller kommit att utspela sig på ett helt annat sätt.

Skatteverkets redovisning av behovet av rapporteringsplikt även för inhemska skattearrangemang omfattar inte mindre än ca 6 sidor (avsnitt 2.1.).

Utredningen har uppskattat att det totala antalet rapporteringar kommer att uppgå till ca 165 000. Skatteverket anser dock att det finns betydande osäkerhet i denna bedömning och uppskattar att antalet ärenden sannolikt inte kommer att överstiga 100 000. Skatteverket anser vidare att de rapporteringspliktiga inhemska arrangemangen bara kommer att omfatta en mindre del - ca 1/3 - av alla arrangemang som kan komma ifråga. Den ytterligare administrativa belastning som ett införande av rapportering av inhemska ärenden medför är således inte så stort. En ytterligare omständighet som inte skall underskattas vilket framhålls från flera bedömare är att benägenheten att ägna sig åt tvivelaktiga skattearrangemang kan komma att spontant avtaga när dessa på ett öppet sätt måste avslöjas för skattemyndigheterna. Förslaget får alltså anses ha en välkommen preventiv effekt. Man förutser vidare att en viss överrapportering kommer att ske i samband med lagstiftningens införande men att detta kommer att gradvis avtaga efter en tid sedan man fått erfarenhet av systemet. Skatteverket påpekar också att ett införande av rapporteringsplikt kommer att ha det goda med sig att det medför en minskning av övriga kontrollåtgärder och revisioner m.m.

Remissen innehåller också, som ovan redan påpekats, flera förslag och uppgifter om hur man genom utfärdande av ställningstaganden, införande av tröskelvärden och annan information avser att tillämpa bestämmelserna om rapporteringsplikten på ett sätt som underlättar detta för berörda parter och att nedbringa antalet rapporteringar.

I ett debattinlägg i Dagens Industri den 10 maj har professorn i finansrätt vid Stockholms Universitet Roger Persson-Österman just framhållit att kritikerna över förslaget missat att det i betänkandet föreslagits att Skatteverket genom närmare riktlinjer skall vägleda rådgivarna och skattebetalarna samt att intrycket av kritiken är att "skatterådgivningsbranschen med näbbar och klor bevakar sitt kommersiella intresse: att i det fördolda lämna råd om aggressiv skatteplanering." (Samtidigt bör nämnas att Stockholms Universitet i sin remisskrivelse dock avstyrkt att förslaget vad gäller införandet av uppgiftsskyldighet för rent inhemska arrangemang genomförs!)

Som kontrast till de bedömningar som gjorts av utredningen och Skatteverket om behovet av rapporteringsplikt för inhemska arrangemang framstår ett uttalande i Dagens Industri den 14 maj av Hans Peter Larsson som är skatteansvarig vid Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR) och en av förslagets skarpaste kritiker. Han framhåller sålunda att trenden inom skatterådgivning nu går mot ökad kontroll och redovisning att rätt skatt har betalats, inte ”smart planering”. Om detta påstående, vilket man får hoppas, är riktigt, har ju dock Larsson ingen anledning att närmare bekymra sig över lagförslaget och kan därmed dämpa sin kritik emot det.

Nämnvärt är också att rapporteringsplikt även för inhemska arrangemang inte är någonting unikt. Det förekommer, som utförligt redovisats i förslaget, i ett flertal andra länder t.ex. USA, Storbritannien, Portugal och, som ovan redan nämnts, Polen. Och detta utan att veterligen ha orsakat något nämnvärt rabalder. I detta sammanhang kan nämnas en ytterligare remiss i vilken det framhålls att uppgiftsskyldigheten medför konkurrensnackdelar för svenska företag. Eller, med andra ord, svenska företag måste ha samma möjligheter som sina utländska konkurrenter att ägna sig åt aggressiv skatteplanering!

Nilssons/Brodins redovisning av remissutfallet och metoden att analysera detta med ledning endast av en matematisk uppgift om hur många som röstat för detsamma i förhållande till dem som röstat emot är förenklat och ger en ofullständig och vilseledande bild av förslagets verkningar. Och att helt ignorera den viktigaste remissen av alla, den från Skatteverket, är oseriöst.

Peter Sundgren

peter.sundgren@gmail.com
0704917670